Diskussionen om demokratins kris går het när valdeltagandet dalar och högerpopulister vurmar för auktoritarism samtidigt som allt fler av världens människor faktiskt lever under auktoritärt eller direkt diktatoriskt styre.
Oron för demokratin verkar åtföljas av genuin oförståelse: varför kan alla bara inte fatta hur fantastiskt vårt system är?
När Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var ett faktum förstärktes det här inåtblickandet och människor började intyga att det nu är extra viktigt att värna vår demokrati och den regelbaserade världsordningen. Det är det förstås också, men något skaver. Det som skaver är känslan av att detta kokar ner till att det är människor och hur de är funtade det är fel på, inte systemet.
Blir ahistorisk storhet
Mina förväntningar är därför skyhöga när jag hör att Timo Miettinen skrivit en bok om demokratins borttappade löfte. Miettinen är specialiserad på politisk och filosofisk idéhistoria och känd för sina skarpa analyser, inte minst genom den förra boken Eurooppa. Poliittisen yhteisön historia [Europa – en politisk gemenskaps historia]. Hans i fjol utkomna Demokratian aika ”Demokratins tid”) sätter fokus på hur den tidsliga öppenheten verkar ha tappats bort ur förståelsen av demokrati.
Det här lite kryptiska påståendet betyder inte minst att demokrati gått från att vara ett historiskt fenomen till att i stället greppas som en närmast ahistorisk storhet, något som bland annat kommer till uttryck i hur också samhällsvetenskapen ibland närmar sig sitt objekt som en naturvetenskaplig konstant. Å ena sidan har detta medfört möjligheten att mäta demokratins tillstånd och jämföra utvecklingen över tid eller läget i olika länder. Å andra sidan innebär det också att själva förståelsen av demokrati emellanåt reduceras till detta ahistoriska mätobjekt.
Löfte om framtidens öppenhet
För att återfinna den demokratiska traditionen söker sig Miettinen bakåt, till demokratins djupa rötter. Det han intresserar sig för är inte så mycket demokratiska former som förändringar i själva tidsbegreppet. Han kallar övergången från den förmoderna uppfattningen om tiden som cyklisk mot en allt större förståelse av tiden som linjär för en ”bruten cirkel”: framtiden går från att handla om cyklisk återkomst till att bli en ny och okänd horisont.
Just tidsuppfattningen anser Miettinen vara viktigare för demokratins historia än till exempel 1500-talets utopistiska tänkande. Där föreställde man sig förvisso annorlunda samhällen men utan att peka ut någon väg att ta, medan demokratins ursprungliga löfte om framtidens öppenhet gav människor rum att föreställa sig förändringar i den faktiska världen.
Bokens idéhistoriska fokus ligger på den tidsperiod som utsträcker sig från 1400- och 1500-talets republikanska tänkande fram till etableringen av demokratiska institutioner på 1800- och 1900-talet.
Jag är inte säker på om det går att säga vad som kommer först: insikten om att framtiden kan omformas eller försöken att omforma den. Eller omvänt kunde vanmakt beskrivas som oförmågan att se hur något skulle kunna förändras.
Vägen mot den nya tidshorisonten spåras genom sådant som Nostradamus försök att blicka långt in i framtiden, 1600-talets framväxande offentlighet (även om själva ordet är av långt senare datum) och hur historiska brytpunkter under upplysningen i allt högre grad kom att förstås i ljuset av rådande idéer snarare än rådande makthavare. De här idéerna som verkade i kulturen kunde ju också användas för att utmana den politiska makten.
Även de amerikanska och franska revolutionerna blev förstås en mycket konkret brytpunkt där mycket mer än bara nya demokratiska ideal rördes upp. Om man tidigare föreställt sig att politiken utgått från specifika lagbundenheter blev det efter revolutionerna uppenbart hur plötsligt och totalt världen kunde omstöpas.
I den nya och på många sätt kaotiska världen – som ytterligare omformades av industrialisering, kontraupplysning och romantik – började man se det som nödvändigt att skapa en ny ordning i spillrorna av den gamla. Under de påföljande århundradena började småningom också strukturer skapas kring de demokratiska idealen, även om de också kom att utmanas – inte minst av totalitära ideologier som fascism och (skriver Miettinen) socialism.
Demokratiska praktiker
Miettinens resonemang låter sig inte alltför enkelt sammanfattas. Han läser historiskt viktiga figurer – såväl de välkändaste såsom Machiavelli, Montesquieu eller Rousseau som en lång rad mera sällan citerade tänkare – med stor känsla för nyanser och tar ofta fasta på språkbruk eller specifika ordvändningar och de skiftningar i förståelsehorisonten de ger uttryck för. På det här sättet lyckas han verkligen fånga tänkandets omvandlingar och såväl tendenser som mottendenser i tiden, även om man får hålla tungan rätt i mun.
Likaså övertygar hans resonemang om att faktisk demokrati handlar om ett system som ständigt kan förnya sig självt i grunden och, lika viktigt, med förmåga att dra lärdom av historien. Hans ärende blir angeläget eftersom förskjutningarna i tidsperspektivet inte är en intellektuell kuriositet utan han oroar sig för en demokrati som stagnerat, särskilt på tre olika sätt: den liberala idén om tidens slut, populistisk nostalgi över fornstora dagar och auktoritära regimers användning av historien för att rättfärdiga sitt agerande utifrån en (påstådd eller faktisk) offerposition. Alla tre är betraktelsesätt som på olika sätt sluter blicken för möjligheten av en annorlunda framtid.
Statsvetaren Michael Freeden, som skrivit extensivt om liberalismens idéhistoria, ger intryck av att uppfatta en dylik öppenhet gentemot framtiden som något specifikt liberalt. Miettinen gör ingen sådan entydig koppling utan särskiljer demokratins idéhistoriska arv från ideologier som liberalism eller socialism. I vissa avseenden ligger mycket av bokens fokus ändå på vad som kunde beskrivas som liberalismens bidrag till demokratins idéhistoria. Exempelvis är den offentlighet som dryftas främst den borgerliga offentlighet som utspelade sig i institutionella sammanhang som akademierna, eller de högre klassernas semiofficiella debatter i salonger och skriftliga publikationer. Däremot uteblir arenorna för folkets samtal och sammankomster, såsom ölkrogar, bystämmor eller upprorsrörelser.
Det gör att Miettinen kanske inte riktigt ser hur denna horisont kan öppna sig genom demokratiska praktiker. Och då tänker jag alltså inte på rösträtt eller andra formaliserade strukturer utan på demokrati som en mikropraktik där insikten odlas om den makt var och en av oss har – enskilt eller kollektivt – i sina händer.
Det här är framför allt ett socialistiskt arv, även om Miettinen som sagt verkar vilja göra en åtskillnad mellan demokrati och ideologi. I någon mening kan ett demokratiskt frö spåras ända tillbaka till det tidiga klosterväsendets radikalt jämlika arbetsdelning men särskilt påtaglig blir tendensen i rörelser som diggers och levellers i 1600-talets England. De var en sorts agrarkommunistiska kollektiv där fattiga satte sig upp mot enclosurerörelsen och började odla på obrukad mark. Deltagarna såg sig som fria att styra sig själva och ansåg debatt vara ett medel att uppnå samförstånd – ideal som med tiden kom att utsträckas även till andra än rörelsens egna deltagare.
Jag är inte säker på om det går att säga vad som kommer först: insikten om att framtiden kan omformas eller försöken att omforma den. Eller omvänt kunde vanmakt beskrivas som oförmågan att se hur något skulle kunna förändras. Ibland är det en tanke som får människor att börja agera, ibland är det i handling som tänkandet tar ny skepnad. Det här tänker jag att är viktigt att betänka särskilt om man oroar sig för alltmer utbredd politisk apati – det går inte att separera hur vi tänker från hur vi lever.
Detta sagt är Miettinens text ändå strålande stoff att lära sig av, ta spjärn emot, försöka tänka vidare från. Krävande läsning på ett bra sätt.
Timo Miettinen:
Demokratian aika.
Teos, 2025.
