Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen?” skrek Nietzsches galenpanna i ett anfall av vansinne rusande ut på torget mitt på blanka dagen. ”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!” Hundrafemtio år senare bevittnar vi sanningens dödsryckningar. Sanningen! – ett begrepp som gäckat Människan i årtusenden. Is the cat on the mat? Ingen bryr sig. Schrödingers katt är både levande och död på en och samma gång. Endast boomerludditer opererar fortfarande med korrespondenser, postmoderna peformansanarkister hänvisar till kvantmekanik som eventuellt är kristallklar för den som för stunden trippar.
Resten av oss störtar oavbrutet ner i olika dimensioner och frågar oss ”vad är det som händer?”
Världens mäktigaste man, åtminstone sett till gaslampans lumen, har blivit världens hovnarr, ”a fellow of infinite jest”. En trickster som bryter mot alla konventioner, en entertainer som vanhelgar Upplysningens ideal, en sanningssägare som köper uttråkade själar genom att svära i kyrkan som blev den gamla gudens gravgård. Den nya kyrkan, small town America, leds av Trump som en sektledare leder sin församling. MAGA-rörelsens anhängare må uppvisa instant extas, men den underliggande fundamentalist-evangelistiska teologin är infantil, den når inte högre skikt än resonemang kring en Big Brother in the Sky. Det är inte spirituellt hälsosamma sfärer vi rör oss i.
Longevity-förespråkarna med techmiljardörer som Jeff Bezos, Sam -Altman och Peter Thiel i spetsen glömmer dock att efter 969 år dog även Metusalem.
Världens rikaste man, Elon Musk, ser i MAGA-anhängarna idiotnyttiga fotsoldater för sin techarmés marsch mot absolut makt. Fartblind maktlystnad är dock inget nytt under solen. Elon Musk gör något underligare än makt. Han är en sorts performance artist, en typ av Salvador Dalí av vår tid. Han gör det kanske mest frustrerande en människa kan göra på egna villkor; han skrattar. Han skrattar och vet att det kommer att ta evigheter för alla yes-men i periferin att förstå varför han skrattar. Han skrattar och vet att reaktionsförmågan hos lakejerna i marginalen är långsammare än Internet Explorer.
Bortom Musks ”maximally truth seeking” Grok (to understand profoundly and intuitively, Merriam-Webster), där sanningsbegreppet pryglas, är han värd en fanfar för det senapsfrö av vishet han antyder i sitt avståndstagande från det maximalt stupida longevity-gänget, som ser döden som ett tekniskt problem att lösa, snarare än ett mysterium, den yttersta underkastelsen, den sista händelsen.
Att misstro demokratin för att dess skyddsnät gör den monolitisk må vara ett giltigt perspektiv, men att investera miljarder i ett projekt som avdemokratiserar döden genom att avskaffa den för den rikaste eliten är missriktat bortom ord. Longevity-förespråkarna med techmiljardärer som Jeff Bezos, Sam Altman och Peter Thiel i spetsen glömmer dock att efter 969 år dog även Metusalem, antagligen vid rättan tid, varken för ung eller för gammal, för att språka med Zarathustra. Men det utspelade sig för länge sedan, när Gud ännu var ung. Och sanningen ännu inte hade fötts.
