Anu Kaajas essäistiska roman Rosetten hade kanske gjort sig bättre som renodlad essä, skriver Anna Remmets.
Vad är en rosett? Svaret tycks så enkelt att det låter som en kuggfråga. Associationerna ordet för med sig kommer lika snabbt: yta, flickighet, lättsinnighet.
Titeln på roman- och manusförfattaren Anu Kaajas bok, översatt till svenska av Malin Kivelä, är därför väl funnen. Rosetten, som är blandning mellan essä och roman, sysslar mycket med yta, detaljer och estetik.
Till formen har boken drag av flanörroman, men med en kvinna i rollen som flanör, vilket varit fallet i en stor del av litteraturhistorien. Det är en genre, om man nu kan kalla det så, som utmärks av urbana, rast- och rotlösa huvudpersoner vars blick på världen liksom flyter ovanpå och som ofta tolkats både som ett symptom på och det ultimata sättet att skildra modernitetens uppskruvade tempo och den alienation detta leder till.
Fascination och sinnlighet
Huvudpersonen i Rosetten rör sig genom världen med den typiska flanörens lätthet. Hon går (självklart) på technoklubben Berghain i Berlin, besöker museer i Europa för att se sina favoritkonstverk och sitter på caféer och beställer in kaffee Maria Theresia.
Men är hon alienerad? Upptagenheten vid yta och detaljer kan visserligen tyda på det, men också på det motsatta, på att man verkligen är i världen med alla sina sinnen. En stor del av boken består av essäistiska stycken där huvudpersonen beskriver olika konstverk, men också tillsynes obetydliga föremål. Som rosetten. Hennes entusiasm är nästan lika stor när hon redogör för de olika typer av rosetter som finns som när hon i en sensuell ton återger sina känslor inför 1400-talskonstnärens Albrecht Dürers självporträtt.
Som huvudpersonen sammanfattar det hela:
Jag har kommit fram till att det bara finns tre slags platser i världen som en stadsmänniska på jakt efter lycka och verklig njutning med fördel bör söka sig till. På dessa platser härskar en viss lättja och frihet tillsammans med noggranna ritualer, som också de helt visst främjar lyckan.
Platserna är:
I museerna – för andlig njutning
II technoklubbarna – för fysisk njutning
III caféerna – för tankens njutning
Man skulle till exempel kunna säga att Kaaja, född 1984, queerar 1900-talets manliga flanörsgestalt genom att göra honom till en till en queer, flersam kvinna som med tillsynes samma självklarhet rör sig fritt genom Europa där hon möter såväl konst som älskare.
Urartat och lite skevt
Föremålen är så viktiga att de till och med har fått egna röster. Huvudpersonen samtalar, förutom med nämnda rosett, med bland annat skedar, servetter och caféets själva huvudperson kaffet om deras tillvaro och deras relation till människorna som brukar dem, men de kommer också in på mer politiska ämnen.
Mycket mer än så händer inte i Rosetten även om huvudpersonen förvisso har kärlekar och kärlekssorger som skymtar förbi. Som exet Septum som en gång i tiden låg i smutsiga lakan tillsammans med huvudpersonen och skämtade om att de var konstvärldens power couple men som nu har ”mockabryggare, sammetssoffa och bostad” och Industrial som hon möter på fetischklubb i Berlin (var annars). Vi får reda på att hennes bästa vän har en kronisk sjukdom vilket för in det memento mori i berättelsen som var en närmast obligatorisk ingrediens i mycket av den barockkonst som huvudpersonen beundrar så.
Även renässanskonst men framförallt rokoko har en framträdande plats. Rokokoperioden är ju som bekant full av rosetter, på allt från föremål till vuxna överklassmän och inte som i vår tid degraderad till barnkalaset. Föga överraskande talar huvudpersonen en hel del om den franska drottningen Marie Antoinette och om Sofia Coppolas medvetet anakronistiska porträtt av henne och hennes tid i filmen med samma namn från 2006. Och faktum är att denna film har en hel del likheter med Anu Kaajas litterära projekt. Båda intresserar sig för det som är så estetiskt tilltalande att det blir urartat och lite skevt. Vilket ju också är hur både rokoko- och barock-perioderna har kommit att uppfattas. Ingen älskare har enligt huvudpersonen lyckats skapa samma njutning hos henne som ett jordglobsbord som hon sett i ett barockslott i Budapest.
Som ett barockstilleben
Man skulle kunna säga att Kaaja, född 1984, queerar 1900-talets manliga flanörsgestalt genom att göra honom till en till en queer, flersam kvinna som med tillsynes samma självklarhet rör sig fritt genom Europa där hon möter såväl konst som älskare. I dialogen med de olika talande föremålen, som till exempel sockret i Sockerfens gestalt, finns dessutom kommentarer om den koloniala och rasistiska exploatering som gick hand i hand med framväxten av den europeiska moderniteten och i vars värld den vita och vad det verkar materiellt relativt privilegierade huvudpersonen fortfarande lever oavsett hur queer och flersam hon är. Men att därmed ”förklara” Rosetten som ett feministiskt, queert och i viss mån postkolonialt svar på tidigare skildringar av vita män som använde hela världen som ett redskap för sin egen njutning är en alltför snäv läsning.
Kaajas bok påminner om de barockstilleben som huvudpersonen hyllar och som med allt sitt jordiska överdåd ska få betraktaren att tänka på förgängligheten. Men som också fångar och förför genom att på ett detaljerat och nästan taktilt sätt visa världen och tingen i den.
Och lika förförd som man liksom Rosettens huvudperson kan bli av att titta på ett överdådigt barockstilleben, lika förförd blir jag stundtals av denna bok. Bilderna av olika konstverk som ska illustrera huvudpersonens resonemang kring dessa förstärker upplevelsen men skulle nog egentligen inte behövas eftersom författarens språk och hennes förtjusning i detaljer är så målande i sig.
Populär hybridform
Detta innebär dock inte att texten inte ibland fastnar vid den yta den beskriver så utförligt. De många klyschorna som finns (som att i sann hipsteranda gå på rave på Berghain) behandlas visserligen med en välbehövlig dos självdistans. Det är egentligen snarare när Kaaja tycks anstränga sig för att Rosetten ska bli något ”mer” än en ganska ljuvlig samling essäer och därför bemödar sig om att gå in i huvudpersonens kärleksproblem som det faktiskt blir ytligt. Det är inte så att styckena som handlar om olycklig och lycklig kärlek är dåligt skrivna, men de saknar den spänst som de mer essäistiska passagerna har, vilket skapar ett intryck av att de är pliktskyldigt instoppade.
Hybrider mellan roman, autofiktion och essä har blivit ett ganska stort fenomen, inte minst bland kvinnliga och queera författare, som amerikanska Maggie Nelson vars Argonauterna uppnått klassikerstatus. Kanske för att hybridformen passar för att ge röst åt gränsöverskridande och marginaliserade erfarenheter. Men ibland är faktiskt ”bara” en essä fullt tillräcklig i sig själv utan draghjälp från romanen. I det här fallet tror jag till och med att den hade stått bättre på egna ben.
Anu Kaaja:
Rosetten.
Översättning: Malin Kivelä.
Schildts & Söderströms, 2025.
