Att Finland toppar statistiken över antalet arbetslösa inom EU är knappast en nyhet. Tätt efter kommer Spanien och därefter Sverige. Så vad gör finska myndigheter för att minska på arbetslösheten? Jo, det har jag nyligen fått erfara.
De senaste månaderna har jag hållit på med en absurt utdragen korrespondens med Helsingfors sysselsättningstjänster. Det är där man numera ska registrera sig ifall man är arbetssökande, vilket vi kultur- och filmarbetare emellanåt är då jobben tryter – och nu tryter de mer än någonsin på grund av regeringens nedskärningar.
Tidigare har det gått bra att anmäla sig i perioder som arbetssökande, och då få stöd från Folkpensionsanstalten. Numera behövs en plan från sysselsättningstjänsterna som den sökande behöver godkänna. Allt ska göras online via specifika formulär, som inte ger några ändringsmöjligheter i den sysselsättningsplan som ens tilldelade handläggare skrivit åt en.
Korrespondensen med sysselsättningstjänsterna görs i första hand digitalt, att få prata med en människa är svårt. Först behöver man skriva en kontaktbegäran via en e-tjänst på webbsidan Jobbmarknaden. Har man tur blir man uppringd, annars får man ett konfidentiellt meddelande via e-post eller ett textmeddelande.
Tvångföretagande skapar stress och oro samt ökar risken för svartjobb och sämre lönenivåer
Så vad händer om man inte godkänner sysselsättningsplanen? Jo, man får ett arbetskraftspolitiskt utlåtande som kan låta så här: ”Du har fått en begäran om redogörelse på grund av ditt förfarande 24.12.2025.” Du läste rätt, sysselsättningstjänsterna gör ingen skillnad på dagar, här ska det inte firas någon jul utan letas jobb!
Mitt förfarande handlade dock om att jag inte godkände min sysselsättningsplan då min handläggare ansåg att jag är företagare, vilket jag inte är och inte heller vill bli i min ålder. Min handläggare anser dessutom att utlåtandet inte går att överklaga och hänvisar till paragrafer i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om kommunförsök för främjande av sysselsättning. Jag letar upp paragraferna, men hittar ingenting om att arbetslösa måste bli företagare. Så frågan är: kan en myndighet tvinga en att bli företagare?
Jag hittar en Yle-artikel om att så kallad tvångsföretagsamhet blivit allt vanligare, i första hand bland invandrare. Nu verkar det även bli vanligt bland kulturarbetare, för det visar sig att flera jag känner råkat ut för detta efter att jag ställt frågan på sociala medier.
Är det här ett sätt att sänka arbetslöshetsstatistiken? Av omtanke om människor är det knappast då jag läser att tvångföretagande skapar stress och oro samt ökar risken för svartjobb och sämre lönenivåer. För hur ska man hitta jobb som företagare om det är ont om jobb i ens bransch? Hur ska man kunna plussa på sociala avgifter, som pensionspremie och semesterersättning, då de få jobb som finns ofta är lågt betalda?
Till saken hör att jag just nu har ett projektjobb på deltid med ett avtal och lön, men det gills inte av min handläggare som anser att jobbet ändå kan likställas med företagsverksamhet.
Vi lever väl i ett demokratiskt land där det ska gå att överklaga myndigheters beslut? Jo, det gör det – hos UF-centret, en förkortning för Utvecklings- och förvaltningscentret för närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna.
Nu gäller det att vässa pennan. Fortsättning följer.
