Paavo Teittinens bok Pitkä vuoro är en ingående redogörelse för den arbetsrelaterade människohandeln i Finland. Olivia Maury är imponerad över den journalistiska skärpan, men efterlyser en djupare diskussion om rasism.
En typisk arbetsdag i restaurangbranschen i södra Finland avslutas med att ägaren slussar in sedlar i plastkassar som med bil transporteras till ett gömställe. På en kulle i den kinesiska kommunen Xinxian söks lämplig arbetskraft till finska stenbrott genom att människor får hacka sten. I norra Finland plockar en thailändare bär i feber, händerna krampar och hen vet att bärsäckar på 40 kilo ska bäras i okänd skogsterräng tillbaka till grusvägen.
Detta är scener ur den samtida arbetsrelaterade människohandeln i Finland som journalisten Paavo Teittinen – vinnare av Finlandiapriset i facklitteratur 2025 – skarpt lägger fram i boken i Pitkä vuoro. Kuinka moderni orjuus juurtui Suomeen.
Boken utgör en resa in i det moderna slaveriet i Finland. Ett telefonsamtal initierar undersökningen som för in Teittinen på spåret utnyttjandet av arbetskraft på nepalesiska restauranger. Projektet inleds som grävande journalistik om de ansträngda arbetsförhållandena och publiceras i ett antal artiklar i Helsingin Sanomat. Med tiden utmynnar det i ett mångfacetterat arkiv kring hur det finländska rättssystemet strukturellt har låtit bli att utreda misstänkta fall om människohandel under 2000-talet och hur utnyttjandet tillåtits spridas.
Boken är ett ögonöppnande verk som belyser hur offrens juridiska ställning som migranter är avgörande för att hålla igång maskineriet för billig och rentav obetald arbetskraft i ett flertal sektorer i Finland, däribland städ-, restaurang- och byggbranschen, samt inom bärplockning, jordbruk, stenbrott och sexarbete. Boken baserar sig på ett brett material av intervjuer med utländska arbetstagare, intervjuer och annat utbyte med jurister, NGOs, forskare, myndigheter samt brottsutredningar och domstolsbeslut.
Hur kan det pågå?
Offren för arbetsrelaterad människohandel är nästan utan undantag utländska medborgare. Begreppet människohandel kan föra tankarna till människor som transporteras i bojor för att köpa och säljas, men liksom Teittinen för fram handlar fenomenet idag snarare om att utnyttja offrets svaga position (som i flera fall utgörs av behovet av uppehållstillstånd i Finland) och att därmed ta kontroll över offret. Det kan ske genom exempelvis arbetsdagar som sträcker sig närapå dygnet runt utan lediga dagar – det så kallade ”långa skiftet” bokens titel syftar på – i kombination med arbetsgivarens metoder, att endast på papper betala lön men själv kontrollera tillgången till de utbetalda pengarna. Det är inte heller ovanligt att arbetarna rekryterats utomlands och att dessa tvingats skuldsätta sig för att betala en viss summa för att få möjligheten att resa till Finland.
Teittinen återger kraftfulla och noggranna beskrivningar av det pågående utnyttjandet via diskussioner med arbetstagare som tagit mod till sig för att berätta om de omänskliga arbetsförhållandena, om hur de har försökt motsätta sig utnyttjandet, anmält sin arbetsgivare, och inte sällan omgetts av våldshot av både arbetsgivare och personer inblandade i migrationsprocessen.
Frågan läsaren ställs inför är hur det är möjligt att arbetskraftutnyttjande av denna kaliber fortsättningsvis kan pågå? Svaret som bland annat Brottsofferjourens specialsakkunniga Pia Marttila ger är att utnyttjandet av utländsk arbetskraft inte stör finländarnas liv utan tvärt om möjliggör billigare mat, billigare service och en bättre levnadsstandard.
Frågan läsaren ställs inför är hur det är möjligt att arbetskraftutnyttjande av denna kaliber fortsättningsvis kan pågå? Svaret som bland annat Brottsofferjourens specialsakkunniga Pia Marttila ger är att utnyttjandet av utländsk arbetskraft inte stör finländarnas liv utan tvärt om möjliggör billigare mat, billigare service och en bättre levnadsstandard.
Människohandel i strafflagen
Brottsrubriceringen människohandel har en kort historia i Finland. I början av 2000-talet ansågs människohandel vara ett icke-existerande fenomen i Finland vilket speglades i att benämningen inte fanns i finsk lagstiftning. Efter påtryckning från internationellt håll infördes den i strafflagen 2004. Trots detta kvarstår problematiken kring myndigheternas otillräckliga kapacitet att känna igen människohandel i dess varierande former.
Det är avslöjande hur arbetaren bemöts när hen anmäler sina arbetsgivare till polisen, ofta är konsekvenserna av nonchalansen och ointresset absurda och tragiska. Efter utdragna brottsutredningar förblir bevisen på människohandel i flera av fallen otillräckliga i rätten. Motiveringar åberopar exempelvis att en persons ursprungliga vilja att arbeta i Finland inte kan tolkas inom ramen för människohandel, att arbetstiden inte kan bevisas vara påfallande lång, eller att den utländska arbetstagarens olagenliga vistelse i landet utgör ett brott i sig som borde bestraffas med utvisning. Ofta händer det att domen mildras från människohandel till arbetsdiskriminering. Dessa motgångar genererar misstro mot det finska rättssystemet bland arbetstagarna.
Speciellt intressant är det att följa med journalistens egen resa genom det finländska rättssystemet där myndigheterna återkommande vänder bort blicken från de uppenbara antydningar och bevis på det utbredda utnyttjandet av arbetskraften och människohandeln i Finland.
Arbetarnas röst
Kampen för rättigheter och rättvis behandling är en tuff ansträngning som endast få är redo att gå igenom. Även efter att ha flytt från ovärdiga arbetsförhållanden, med rättshjälp eller stöd från organisationer som brottsofferjouren, har våldshot från den egna gemenskapen eller de internationella rekryteringnätverken riktats mot arbetare. Samtidigt leder långa brottsutredningar i samband med det styva uppehållstillståndssystemet i Finland till svårigheter. Till exempel är det svårt att byta jobb mellan branscher (exempelvis från städarbete till vården) även om arbete skulle finnas. Teittinen pekar även på en viss oro bland de utländska arbetstagarna kring att lyfta socialbidrag, eftersom detta kan riskera möjligheterna att förnya uppehållstillstånd eller ansöka om familjeåterförening.
En av bokens få brister ligger på ett begreppsligt plan och gäller slaveriet som endast figurerar i titeln. Är det endast ett försäljningstrick eller finns det en analytisk tankegång kring begreppet? Och hade inte de återkommande hänvisningarna till utnyttjande av just utländsk arbetskraft under förhållanden ”som ingen finländare skulle acceptera” kunnat anknytas till strukturell rasism? Filosofen Étienne Balibar skriver att migration ersatt terminologi så som ”ras” och rasismens strukturella drag bottnar numera i gruppers politiska och ekonomiska förtryck som möjliggör exploatering. Att utreda sambanden förblir således läsarens uppgift.
Trots detta är Teittinens bok enastående genom den grundliga redogörelsen för den strukturellt sårbara situation de utländska arbetstagarna befinner sig i, speciellt då uppehållstillståndet är knutet till arbete eller migrationen möjliggjorts genom skuldsättning. Senast efter läsningen av denna bok är var och en medveten om att ”vår” tillgång till inhemsk mat, ”våra” nybyggen, ”våra” restauranger och städningen av ”våra” offentliga lokaler bygger på människohandel och groteskt utnyttjande av utländsk arbetskraft.
Paavo Teittinen:
Pitkä vuoro – kuinka moderni
orjuus juurtui Suomeen.
Gummerus, 2025.
