Få gestalter är så omhuldade i den samtida offentligheten som Entreprenören. Åtminstone om man lyssnar på näringsliv och politiker. Entreprenören framställs som driftig, ambitiös, visionär, engagerad. Hen (men ofta han) är den som står för samhällsutveckling och innovationer, ”skapar” arbete och räddar ekonomin – och därigenom landet.
Undra på då att man på ledarsidor runtom i landet basunerar ut krav på en politik som främjar entreprenörskap!
Kraven har inte ljudit för döva öron: skolorna ska enligt läroplanen inympa denna arbetslivskompetens i sina små adepter från och med grundskolan. Landets TE-byråer sporrar arbetslösa att starta eget. Framtidsscenariot är ett land där ensidigt arbete automatiserats bort och arbetsmarknaden fylls av påhittiga entreprenörer som förverkligar såväl sig själva som landets lysande framtid.
Visst låter det ju ypperligt med frihet och makt över sin egen ekonomi. Varför rimmar det ändå så illa med verkligheten?
För att förstå vurmen för entreprenörskap behöver vi gå längre bakåt i historien. Entreprenörer behövs inte bara för cellulosainnovationer eller ett nytt Nokia. I dag är det nämligen ”entreprenörer” snarare än fabriksarbetare som utgör den armé av flexibel arbetskraft som kapitalet kräver.
I industrialiseringens begynnelse behövde de nya fabrikerna som startades runtom i England stora mängder arbetskraft. Ofta framställs det här som en fredlig historia om urbanisering där landsbygdsbefolkningen räddades ur armod när den strömmade in till städerna och inlemmades i den nya ekonomin.
I verkligheten var det en skitig berättelse pådriven av våld och tvång. Folk på landsbygden var fattiga men hade ett visst oberoende genom självhushållning. Genom att människor fråntogs möjligheten att bruka mark och nyttja skogar tvingades de bort från sina hembygder för att söka försörjning i ofta hälsofarliga industrier. Tvånget bestod emellertid inte av bojor utan av nöd, skuldslaveri och den kontroll som fabriksmiljön möjliggjorde.
Visst låter det ju ypperligt med frihet och makt över sin egen ekonomi. Varför rimmar det ändå så illa med verkligheten?
I dag är arbete i fabriker eller motsvarande miljöer (kontor, skolor, sjukvård) välreglerat tack vare hård facklig kamp. Arbetstid, löner, semestrar, sjukvård och föräldraledigheter är alla föremål för förhandlingar med fackförbunden.
Att anställa personal innebär en mängd kostnader och ansvar för företag, vilket uppfattas som begränsningar av företagens möjligheter. Arbetsmarknaden har blivit vad som kallas ”trög”.
Därför är det dags för Entreprenören att göra entré – i ny(gammal) skepnad.
Det näringslivet efterlyser är ju flexibilitet, rörlighet och anpassningsbarhet. Folk som kan jobba där det behövs och när det behövs men också gå när de inte längre behövs.
Det optimala är då i många fall att anlita tjänsteleverantörer – andra företag – i stället för att anställa. På kuppen kan det bli bra mycket billigare om dessa ovana företagare utför arbetet till underpris eller på grund av hård konkurrens inte ens kan inkludera allt som en företagare själv bär ansvar för: företagshälsovård, risken för sjukdagar, pensionsavgifter och liknande.
Särskilt den digitala erans plattformsekonomi har lett till en explosion av mängden arbete som köps av underleverantörer med eget företag eller via diverse faktureringskanaler. Som så ofta i ett marknadsliberalt perspektiv är det frihet och flexibilitet som är ledorden. Folk framhålls som fria att ta emot de jobb de vill när de vill. Kanske kan de kombinera dem med andra jobb eller studier. Kanske är giggen deras möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
För vissa fungerar det ypperligt, som konsulter eller frilansare med kvalificerad kompetens som efterfrågan på är stor.
För oerhört många är verkligheten en annan. Företagandet kan vara en nödlösning i jakten på försörjning, eller rentav ett resultat av att nitiska myndigheter kategoriserat en arbetssökande så för att ströuppdrag anses stå i vägen för tillgänglighet på arbetsmarknaden. Kanske måste individen bolla mellan två eller tre uppdragsgivare eller plattformar för att få ekonomin att gå ihop. Eller jobba på förlust för att eventuella skulder åtminstone inte ska växa sig större.
De här tillfällighetsarbetarna gör arbetsmarknaden ”dynamisk”: riskerna lämpas över på arbetstagarna och ger företagen (de andra, kapitalstarka) det svängrum de vill ha.
Samtidigt uppfattas då arbetarna som ansvariga för sin egen situation. Narrativet låter förstå att den som försöker hårt nog kan ta sig uppåt och att den som misslyckas har sig själv att skylla. I praktiken är det daglönarens återkomst.
Detta är ett behändigt perspektiv när man vill montera ner välfärd och utjämningssystem. Om alla antas ha samma möjligheter men förvalta dem olika väl eller illa, kan individen göras ytterst ansvarig för sin situation.
Då kan man med hänvisning till samhällsnyttan kräva en ”företagsvänlig politik” trots att den egentligen favoriserar ett fåtal, ofta kapitalstarka företag. Upphandlingsförfaranden som gynnar de största aktörerna, revidering av lagstiftningen för att minska på arbetsgivaransvaret, en skattepolitik som gagnar företag med stor omsättning men knappast dem som lever ur hand i mun.
Lösningen på osäkerheten för många på arbetsmarknaden är inte någon typ av statlig insats för att ”skapa arbetstillfällen” och cementera anställning som den primära formen för arbete. Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan företagsverksamhet som enbart syftar till att uppnå profit och urskillningslösa statliga insatser för att ”stimulera” ekonomin, alltså att man subventionerar snart sagt vilken verksamhet som helst så länge det bidrar med sysselsättning och tillväxt. Nämligen att man underordnar alla andra dimensioner den ekonomiska: att generera tillväxt. Då blir det mindre viktigt huruvida man bygger infrastruktur med samhälleligt värde, som järnvägar eller hållbar elproduktion, eller frikostigt subventionerar exempelvis flygtrafik eller skogsindustri, så länge tillväxt och arbetstillfällen tryggas. Det är skevt att vinstintresset avgör vilka typer av produktion och verksamhet som idkas, i stället för demokratisk diskussion kring vad samhället behöver.
När det gäller det prekariat som hankar sig fram genom mer eller mindre (o)frivilligt företagande krävs en diskussion om flexibilitet inte bara för arbetsköparna utan också för arbetssäljarna. Om den frihet och egenmakt som utlovas i entreprenörskapet ska förverkligas i praktiken måste också prekariserade småföretagare ha genuint handlingsutrymme.
Därför måste vi diskutera hur kollektiva förhandlingar kan ske utanför befintliga institutionella ramar men också hur social trygghet ska säkras utanför anställningsförhållanden, hur vården ska organiseras så att inte bara den som har tillgång till företagshälsovård kan lita på att få vård, hur basförsörjningen ska utformas så att människor inte tvingas acceptera vilket underbetalt påhugg som helst eller måste arbeta på förlust. Då ges människor på riktigt utrymme för kreativitet och driftighet.
