Vem lyfte Hitler till makten?

246

”Nazistkortet har lyfts på bordet”, deklarerar Suvi Turtiainen i Helsingin Sanomat (1.2) och Arvi tackar. Likheterna mellan Trumps förvaltning och den nationalsocialistiska våldsapparaten börjar bli för många och för uppenbara för att framgångsrikt hålla associationerna i styr.

Tysklandskorrespondenten Turtiainen anmärker att jämförelsen utifrån ”ett tyskt perspektiv” känns både ”absurt överdriven” och ”enormt nödvändig”. Efter att ha tillbringat nästan hela mitt vuxna liv i det tyska språkrummet känner jag väl till denna motsägelsefulla känsla. Perspektiven i Tyskland är emellertid många och mycket beror på vilken Hitler, vilken period av naziherravälde, man jämför med. 

Jämför man Trumps deportationspolitik 2026 med ”den slutgiltiga lösningen” 1942 löper man förstås stor risk att förminska Förintelsen på ett moraliskt förkastligt vis. Jämför man däremot det just nu minskande stödet för nämnda deportationspolitik med nazistregimens svårigheter i början att hetsa befolkningen mot judarna, kan man förmodligen lära sig något intressant. 

 

Slutklämmen i Turtiainens kolumn lyder att vi gör historiska jämförelser för att kunna föreställa oss vad som händer härnäst. Kanske vill vi kunna föreställa oss vad som sker härnäst, för att kunna reagera på ett förnuftigt vis? – Vi lyfter fram nazistkortet för att framkalla en klarare bild om hot vi ännu förmår avvärja. 

Men varför då vifta med nazistkortet mot USA? Där kommer det redan för sent: Trump har redan fullständig kontroll över statsapparaten och det är svårt att se just nu hur MAGA skulle ge den ifrån sig lagenligt efter en eventuell valförlust den 7.11 2028. Nazitysklands historia må vara lärorik på så många vis, men knappast som ett framgångsexempel på fredlig återgång till demokrati och rättsstatlighet.

 

Så vad om vi i dagens Europa jämför oss med det Tyskland som lyfte Hitler till makten? Här är det kanske inte ännu för sent att reagera förnuftigt? Åren 1930–1933 var Hitler inte ännu den absoluta ondskans ikon som vi lärt oss att föreställa oss. Däremot var han en högerextrem politiker, som först hade stor framgång och sedan knappt undkom en förödande splittring i sitt parti genom att de styrande krafterna befordrade honom till rikskansler. 

Det nationalsocialistiska våldsherraväldet var en följd av att viss slags mänskor handlade på vissa sätt under vissa slags förutsättningar. Vilka slags mänskor? Vilka sätt? Vilka förutsättningar? 

Den franska historikern och Nazitysklandexperten Johann Chapoutots nyutkomna bok Les irresponsables: Qui a porté Hitler au pouvoir? (sv. De ansvarslösa: Vem lyfte Hitler till makten?) erbjuder en kuslig fysionomi av de förutsättningar som rådde i Weimarrepubliken mellan våren 1930 och dess undergång i januari 1933. 

Kontexten kring Chapoutots nazistkort är den politiska krisen i Frankrike efter Macrons upplösning av den franska nationalförsamlingen våren 2024. Men man kan ändå pricka in punkter på listan som likväl gäller för Tyskland, Sverige eller Finland. 

Chapoutots lista över rådande förhållanden i Weimarrepubliken 1930–1933: 

• En dogmatisk åtstramningspolitik som förvärrar den ekonomiska krisen och eländet; 
• En socialdemokratisk vänster som stöder denna politik för att ”undvika det värsta”; 
• Ett politiskt system som möjliggör handlande mot sin egen grundlags anda och koncentrerar makt i händerna på en gubbe som inte är särskilt intelligent (men däremot fåfäng och envis); 
• En avsiktlig försämring av lagberedningens kvalitet i effektivitetens namn; 
• Ett förkrossande nederlag för mittenpartierna i riksdagsvalet; 
• Vägran att ta hänsyn till valresultatet; 
• Fördömande av ”extremister” med preciseringen att vissa är mer extrema än andra, att de som försvarar nationen och äganderätten alltid är att föredra framom vänstern; 
• En miljardär, mediemagnat, som bygger ett press- och filmimperium för att påtvinga sina våldsamma åskådningar på ett land som röstar för social rättvisa, men som gradvis nazifieras; 
• Moralpanik i form av ismer som ”kulturbolsjevism”, som ingen kan definiera, men som sammanfattar alla rädslor kopplade till förändrade sedvänjor (feminism, homosexualitet, urban livsstil) och högre utbildning; 
• En regering som störtats under förödmjukande omständigheter; 
• Ännu en upplösning av riksdagen, ännu ett nederlag och återigen en vägran att ta hänsyn till resultatet; 
• En regering som ansvarar för de löpande ärendena och som dröjer kvar; 
• En regeringschef som inte avser lämna makten; 
• En president som är oförmögen att utse en ny regeringschef; 
• Månader av överläggningar på högsta regeringsnivå för att hitta det bästa scenariot för att behålla makten trots valnederlaget; 
• En öppet företagsvänlig politik genom företagsstöd, skattelättnader och nedmontering av välfärdsstaten; 
• Ett repetitivt försvar av denna linje med påståenden som ”vi är inte de rikas regering” och ”den bästa socialpolitiken är sysselsättningspolitiken”; 
• En arbetsgivarorganisation som applåderar och kräver mer och mer; 
• Förslag till grundlagsreformer för att stärka den verkställande makten; 
• Ständiga intriger i maktens korridorer; 
• Auktoritära liberaler som, när de ännu är vid makten, överväger att ta till våld, eftersom de vet att deras politik är impopulär. Och slutligen; 
• Samma auktoritära liberaler som ändrar sig och vill alliera sig med en redan splittrande extremhöger och slutligen bestämmer sig för att överlåta makten till den, för ”det fanns ju inget alternativ”.

Denna lista på analogier är förstås en förkortad version av Chapoutots resonemang. Sorbonneprofessorn själv påpekar att han inte ens hunnit nämna alla relevanta. 

Dem som lyfte Hitler (och förresten också Mussolini) till makten beskriver Chapoutot som ”auktoritära liberaler”: Deras ”centerextremism” bestod i att tolerera demokrati inom snäva, ”förnuftiga” ramar. När dessa ramar kom emot, skulle de kontrollera nazisterna genom att, med arbetsgivar- och landägarorganisationernas understöd, ge dem makt. 

På Turtiainens lista över paralleller mellan Hitler och Trump ingår att ”Trump beundrar auktoritära ledare och föraktar europeisk liberal demokrati”. Men hur motsatta är auktoritärt ledarskap och liberal demokrati i Europa idag? Vilken ”liberalism” är det vi ställer mot Trump nu när Europa äntligen ska stå på egna ben? Vad är tendensen idag? Under vilka förutsättningar handlar de mäktiga i morgon? Vilka slags mänskor är de? Jämförelser är lärorika när de är obekväma.