Theodor Adornos ofullbordade och sista verk Estetisk teori är nästan outsinligt rikt, men det är samtidigt ofta svårt att plocka ut innehållet rakt av, utan att justera eller nyansera det. En av de passager som stannat med mig eftersom den slår mig som så träffande är ändå följande:
Barnens samförstånd med clownerna är ett samförstånd med konsten, som de vuxna tar ur dem lika mycket som samförståndet med djuren. Människosläktet har inte så fullständigt lyckats tränga bort sin likhet med djuret att det inte plötsligt kan återfinna den och genomströmmas av lycka; de små barnens och djurens språk förefaller vara ett och samma. I clownens likhet med djuret blixtrar människans likhet med apan fram; konstellationen djur-narr-clown är ett av konstens grundskikt.
Det jag vill ta fasta på är följande: bra och viktig konst har alltid något larvigt, narraktigt eller barnsligt över sig – just det som ger den liv bortom all teknisk fulländning, och just det som kan väcka något motsvarande hos mottagaren.
Ett par musikprojekt jag återkommit till under det senaste året har gjort att den här insikten för mig blivit tydligare.
Jag höll med om Alva Strangs analys av Skrillex två skivor från 2023 i ”Skrillex är inte längre musik enbart för efterfester” (Hbl, 5.4.2023). I egna ord: Skrillex brostep-sound från det tidiga 10-talet, med vrålande och skrikiga syntar och baser, som på gott och ont tycktes förkroppsliga vulgaritetens innebörd, men som också hade ett enormt inflytande, framstår i efterhand som ett fragment som inte hittat sitt sammanhang.
Det jag vill ta fasta på är följande: bra och viktig konst har alltid något larvigt, narraktigt eller barnsligt över sig – just det som ger den liv bortom all teknisk fulländning, och just det som kan väcka något motsvarande hos mottagaren.
När hans sound på skivorna från 2023 blandades med andra musiktrender från 10-talet, främst hyperpop och cloud rap, och han bjöd in en drös kollaboratörer från dessa genrer, var det plötsligt som att tiden var mogen för smaklösheten att slå om till något betydligt mer elegant, allra främst på skivan Don’t Get Too Close. Det kändes som att Skrillex tidiga produktion varit en parentes, att det var hitåt han varit på väg hela tiden.
Trots det gjorde skivorna inte ett så stort intryck på mig. Det var därför med förvåning jag konstaterade att Skrillex mixtape från 2025, ”F*ck U Skrillex You Think Ur Andy Warhol But Ur Not!! <3”, som är precis lika oregerlig och spexig som titeln anger, hör till något av det mest intressanta i det breda fältet av populärmusik just nu. Mixtapen består av låtar som är kring en till två minuter långa, sammanlagt 34 stycken, som sömlöst går över i varandra. Just genom den snabba växlingen, där det ständigt levereras något intressant, skapas en enorm intensitet. De fräscha texturerna, låtstrukturerna och rytmerna blir till sist närmast hisnande – ett skummande överflöd som om och om igen kastar en åt oväntade håll.
På samma sätt som på albumen från 2023 finns här en mängd av kollaboratörer – till exempel Whitearmor, Dylan Brady, Boys Noize, Varg2TM. Mer än på de tidigare albumen har jag ändå känslan av att musiken samtidigt sammanfattar och genom sin hybridnatur vidareutvecklar många av de mest centrala strömningarna inom den elektroniska musiken under det senaste decenniet – till exempel jersey club, trance, future bass och trap.
Som någon som avgudade DJ Smokeys obskyra phonk-mixtapes från början av 10-talet blir det en extra knorr att plötsligt höra honom leverera lustiga satser med sin karakteristiskt mörka röst mellan låtarna på ett projekt med sådan här räckvidd: ”Shadow wizard skrillex gang”, ”I sold my soul to give you this song”, ”I heard that snare took him two years to make”, ”My life is in shambles”. På något sätt harmonierar detta tramsande med albumet som helhet: medan den tidiga Skrillex gav ett infantilt intryck är det som att han här har hittat fram till en vild och ymnig barnslighet.
Och även om brostep-elementen är närvarande på ett annat sätt än på albumen från 2023, och inte sällan förstör otroligt smakfulla låtar, kan jag inte hindra mig från att tycka att resten är så bra att jag förlåter Skrillex. Jag kommer rentav på mig själv med att intala mig att brostep-elementen egentligen gör mixtapen ännu mer fulländad genom att den blir till ett slags anti-musik, ett konstverk som kunde ha varit så gott som perfekt men sedan äter upp sig själv i något slags performativ gest.
En annan skiva som jag närmast kompulsivt dragits till är Bilmuris American Motor Sports från 2024, det första metallalbumet på en tid som får mig att tro att det finns en framtid för genren. Hjärnan bakom musiken är Johnny Franck, som tidigare spelat i metalcore-bandet Attack Attack!, och som med Bilmuri lyckats med att släppa mer än ett album per år av skaplig kvalitet sedan 2016. Ändå är det först under de senaste åren som han rört sig från ganska vanlig post hardcore- och emo-musik till att mejsla ut ett eget område.
Precis som på Skrillex mixtape förmår Bilmuri på American Motor Sports kryssa mellan en mängd olika genrer som inte borde gå att förena. Alternativ metall med emotionellt uppspända melodier och utgjutande sång, grooviga riff på gitarrer med lågt register som påminner om något från metallsubgenren djent, genomgående element av country pop eller bro-country, och plötsligt kan ett saxofonsolo kastas in utan att det är det minsta konstigt – så att det rentav känns som en fullständigt given kulmination. Trots den ofta melodramatiska lyriken skapar den ständigt flängande kvaliteten i musiken en ofrånkomlig lekfullhet, vilket understryks genom att såväl albumet som helhet och videorna från det ofta har något ”memigt” över sig. Ett lösryckt och tillgjort vrål kan till exempel sätta punkt för en låt, eller så kan videorna bestå av larvigt editerade och klippta snuttar där Johnny Franck med allvarlig uppsyn åker gräsklippare på sin gård. Oregerligheten, de ständiga överdrifterna, gör att man uppslukat och förväntansfullt väntar på vad som ska kokas ihop i nästa stund.
Vad både Skrillex och Bilmuri på de här projekten har gemensamt är att de inte intar ett direkt kritiskt förhållningssätt till det broiga eller infantila i dem, utan lekfullt pressar vidare de här elementen, överdriver dem på ett sätt som stundvis påminner om något cartoon-aktigt. Till sist går det broiga inte längre att ta på allvar som sådant, om det någonsin gjorde det, det har snarare inifrån tömts på luft, demaskerats, på ett sätt som gör att jag paradoxalt nog plötsligt kan ta restprodukten på fullständigt allvar – genom det nydanande och överraskande som erbjuds. Projekten är vågade utan att någonsin gå över gränsen till det pretentiösa – därför tycker jag mig genom lekfullheten finna något ovanligt genuint i dem.
Igen tänker jag på Adorno, som visserligen i följande citat från Negativ dialektik skriver om filosofi, men lika gärna kunde ha skrivit om konst: ”Filosofi är det allra mest allvarliga, men å andra sidan inte så allvarligt”.
