Helsingin Sanomat har i ett par reportage lyft fram exempel på tveklös strukturell korruption i det finländska samhället.
Inte nog med att kedjorna S och K så totalt dominerar livsmedelssektorn (där vi själva har bidragit med att välja bort kvartersbutiker). S-rörelsen håller sig därtill med politiskt valda förtroendemannaorgan – fullmäktige och förvaltningsråd.
I S-rörelsens organ sitter drygt 500 kommunalpolitiker runtom i landet. De har inflytande över kommunal fysisk planering. Kort sagt: starkt S-kopplade politiker avgör var köpcentra placeras, eller vägras placering.
När systemet försvaras av S-chefer och politiker firar den formalistiskt motiverade skenheligheten pinsamma triumfer.
Det klassiska försvaret bygger på att S-kopplade politiker jävar sig i beslutande kommunala organ. Till exempel fältchefen för SOK Arttu Laine säger i HS (11.3.) att han under sin karriär aldrig har stött på fall där rollerna skulle ha gått i kors. Och varför det? Jo, politikerna har ”vid behov” förstått att jäva sig.
Beslutsformalismens groteska triumf!
Har man ens en elementär insikt i hur kommunala beslut fattas – och är man ens nödtorftigt ärlig – vet man att skedet när en process har nått sin formella slutpunkt – beslutet – har föregåtts av informella kontakter och diskussioner i det fördolda. Där kan S-länkade politiker röra sig fritt.
S-gruppens största andelshandel HOK-Elanto är ett med finländska mått stort företag med en omsättning på 2,7 miljarder euro. Hela 65 procent av dess förtroendemän består av kommunpolitiker.
När S har fått sitt ser ju politikerna till att K inte förfördelas. Så upprätthåller vi en butiksstruktur som utarmar urbana kärnor och genererar biltrafik till köpcentra utanför stadskärnorna.
Hur hamnade vi här? För att partierna är paniskt rädda för att inte noteras i val. Inget parti tar risken att bryta mönstret genom att inte ställa upp kandidater.
För det är vad det är: ett mönster som upprätthåller det oligopol som bidrar till höga livsmedelspriser. När S har fått sitt ser ju politikerna till att K inte förfördelas. Så upprätthåller vi en butiksstruktur som utarmar urbana kärnor och genererar biltrafik till köpcentra utanför stadskärnorna. Naturligtvis hör hit också att attraktiva Alkobutiker fördelas mellan S och K. Alltid dessa två.
Det är svårt att avgöra vilken betydelse enskilda S-politiker tillskriver de rabatter på dagliga inköp som man är berättigad till som förtroendeman i S-rörelsen. Kundlojaliteter kan fungera i båda riktningar: Man engagerar sig i S för att man av hävd har varit kund. Troligen är det få finländare som pragmatiskt åker daglig slalom mellan de två.
Till detta kommer att politiker tar alla chanser att synas i val som val.
Men givet det oligopol som ger oss ett pristillägg via osund konkurrens borde partierna gå i spetsen för en nedmontering av denna i grunden falska föreställning att ett formalistiskt jäv undanröjer det korrupta drag som är så uppenbart.
Dessvärre talar det mesta mot att vi får se den dagen randas. Ingen part ser fördelar i att bryta mönstret. För många har för stora intressen av att se korruptionen frodas också framöver. Oligopolet fortsätter. Det är monopol som får borgerligheten att se rött.
