Moskva är inte Moskva och Tjechov hade ingen aning om Putin

145

När regissören Joakim Groth ännu en gång sätter upp Tjechovs Tre systrar med nästan samma ensemble är effekten på ett bisarrt sätt imponerande.

 

Så länge vi ännu är människor och inte något slags hybridrobotar måste frågan om vad det innebär att vara människa intressera oss. Och den frågan utgör kärnan i Tre systrar, Anton Tjechovs skådespel som nu ges på Svenska teaterns Amos-scen i en säregen uppsättning som ett samarbete mellan Teater Mars och Svenska Teatern. 

Hur flyktig är inte tiden, hur sköra våra drömmar, hur borde vi leva? Allt detta utforskar författaren i sitt klassiska drama från år 1901. 

Tidens gång och den okända framtiden diskuteras ivrigt i pjäsen som alltså kom till strax innan upprorsåret 1905. Framtiden är en källa till både hopp och rädsla. Vad väntar oss? Hurudant kommer livet att bli? Att samhället är i gungning känns under fotsulorna, men hur borde man leva?

På Amos-scenen har regissör Joakim Groth lyckats samla kring sig nästan samma ensemble som gjorde framgång år 1995 med samma pjäs. Föreställningen fick då bums åka till Stockholm på gästspel. Också där blev den en stor succé för hela ensemblen med regissör. 

 

Känsligt och knivskarpt

Världen har förändrats kolossalt sedan de unga systrarna för 125 år sedan satt i en rysk garnisonsstad och drömde om lyckan. Den fanns i Moskva, staden som familjen elva år tidigare tvingats lämna för en mycket mera anspråkslös tillvaro. Men det är självklart inte själva Moskva som publiken världen runt har suktat efter under alla dessa år, utan lyckan som lika väl kunde heta Paris, London, Rio de Janeiro, Hollywood, Shangri La eller Utopia.

Systrarna Olga (Marika Parkkomäki) Masja (Hellen Willberg) och Irina (Nina Hukkinen) samt deras bror Andrej (Niklas Häggblom) med fru Natasja (Åsa Nybo) och officerarna i den lilla staden beskrivs samtidigt känsligt och knivskarpt. Personerna drivs ofta av något som de ständigt, ständigt återkommer till; en obesvarad kärlek, ett barn, en självförebråelse, en livsdröm. Många tycker att de inte har uträttat nånting i livet eller att de har misslyckats med det. Tjechovs karaktärer lider dessutom av en ödesdiger handlingsförlamning, som också kan ses som kritik av den tidens ryska överklass.

Vemod och frustration viner i knutarna. Baron Tusenbach (Sam Huber) som älskar att fantisera om hur livet kommer att se ut om 200 eller 500 år anser ändå att människan nog inte kommer att förändras med omständigheterna. 

 

Lyckad dubbelexponering

Med Groths texttrogna färska uppsättning har Tjechovs mästerverk hamnat i otroligt varsamma och skickliga händer. En ömsint och samtidigt avslöjande studie om människans villkor vävs fram. Det som börjar som en litet tokrolig läsning runt ett långt arbetsbord förvandlas nästan omärkligt till en levande berättelse. Det är som om en tavla plötsligt fick liv. Teaterleken har börjat.

Ensemblen från 1995 är alltså nu 30 år äldre och därmed för gammal för personerna såsom Tjechov karakteriserat dem, men det spelar plötsligt ingen roll. Tvärtom, upplevelsen får en nästan surrealistisk twist, det är som om vi skulle se flera tidslager samtidigt och utöver dessa in i en obestämd framtid. Både personernas och vår egen. Denna dubbelexponering, de unga som drömmer och de gamla som redan har levt drömmen, är på ett bisarrt sätt fascinerande. 

Att ur den lyhörda, musikaliska och uppriktiga ensemblen plocka fram enskilda rollprestationer känns omöjligt. Skådespelarna verkar leva sina roller. Alla stöder alla, helheten är värd bara beröm.

Bara med slutets taktfasta marschsteg antyder regissören en oroväckande morgondag. Hur borde vi leva? 

 

Teater Mars: Tre systrar 

Av: Anton Tjechov. Regi och textbearbetning: Joakim Groth. Scenografi och dräkter: Erik Salvesen. Ljus och föreställningsteknik: Noora Pietilä. I rollerna: Marika Parkkomäki, Hellen Willberg, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, RAbbe Smedlund, Max Bremer, Ville Sandqvist,  Sam Huber, Robert  Enckell. 

Spelar fram till 29.4.

 

Foto: Stefan Bremer.