Polarisering och bubblor är inte något nytt fenomen. Historikern Helena Pilke har skrivit en bok om hur stämningarna inför inbördeskriget 1918 syntes i tidningspressen.
Det är mindre än ett par decennier sedan man i den finländska debatten ondgjorde sig över konsensusandan, hur partierna konvergerat mot en trygg mittfåra där de stora väljarskarorna fanns, och hur små skillnaderna var i de politiska programmen.
Hur avlägsen känns inte den tiden nu då polariseringen framstår som allt starkare och tonen i debatten på sociala medier känns hätskare för var dag som går.
Vad finns i änden på den vägen?
I dag pågår ordfäktningen främst på sociala medier och webbforum med dunkel förankring.
Men det behövs varken internet eller sociala medier för tillspetsad debatt, det har funnits en tid då den etablerade tidningspressen varit forum för tankar, utspel och formuleringar som kommer dagens debatt att framstå som en ljum sommarvind.
Hårda stämningar
Historikern Helena Pilke är expert på propaganda och censur och har tidigare bland annat skrivit om hur den krigstida censuren i Finland påverkade krigskorrespondenternas arbete. Nu har hon satt sig in i hur de finländska – i första hand finskspråkiga – tidningarna återspeglade stämningarna som föregick inbördeskriget 1918, och vad de skrev under kriget.
”Återspeglade” är egentligen helt fel. Pilke visar hur tidningarna på bägge sidor om de blivande frontlinjerna hetsade upp stämningarna och bidrog till att konflikten drevs till sin tragiska spets.
Att läsa hennes Sanomalehtien sisällissota med facit på hand är som att se filmen Titanic; man är med ombord medveten om det oundvikliga slutet men oförmögen att hindra tidens gång.
Rövare och hulikaner
Tonen hårdnar för varje månad som går och tidningarna gör inga ansatser att lugna stämningarna eller gjuta olja på vågorrna, varken inom den borgerliga pressen eller i vänstertidningarna.
Arbetarpressen anammade tidigt laddade begrepp för skyddskårerna. Tidigaste belägget för ordet ”slaktargarde” (lahtarikaarti) har Pilke funnit redan i mars 1917 i tidningen Työmies.
Detta var en tid då skyddskårerna ännu drog till sig män med socialdemokratisk anknytning.
Työmies är inte nådig i sin ton: ”Arbetarkamrater! Ge inte upp er sunda misstänksamhet! Bibehåll de klara klassgränserna! Kom ihåg borgarnas slaktargarde, med vilken arbetarnas godtrohet belönades.”
I den borgerliga Tammerforstidningen Aamulehti förklarar signaturen Aatu att skyddskårerna ingalunda riktar sig mot socialister utan ”rövare, hulikaner (sic) och andra illgärningmän” och som stöd för den lagliga ordningsmakten.
Aatu ser framför sig en framtid där de röda gardena utbildas till slaktargarden som ska tillskansa sig makten med diktatur och våld i spåren.
Som sentida läsare ser man den kommande sammandrabbningen som nödvändig.
Förfärliga grepp och mördartag
I Pilkes sammanställning av tidningsrapporteringen ser man, i varje fall som en sentida läsare, den kommande sammandrabbningen som oundviklig.
”Ju längre hösten framskrider, destor talrikare blir antydningarna i tidningsspalterna om ett medborgarkrig som eventuellt kan bryta ut”, skriver Pilke och citerar Kotkatidningen Eteenpäin som i början av november hävdar att ”borgerskapet hade ett 50 000–100 000 man starkt slaktargarde utrustat med moderna vapen”.
Samma toner kan man hitta i de borgerliga tidningarna. Santeri Alkio skrev i slutet av november i Agrarförbundets – i dag Centern – Ilkka i Seinäjoki om hur socialisterna med ”rövarkonster, förfärliga grepp och mördartag igångsatt en samhällsrevolution! Ett parti, som på sin fana försvär sig åt internationell fred har på hemmaplan manat fram ett internt medborgarkrig”. Detta skrivet i spåren av den omfattande generalstrejken samma månad, en nyckelhändelse och peripeti i utvecklingen som mynnade ut i kriget bara ett par månader senare.
Pilke noterar att animositeten och de ömsesidiga anklagelserna främst förekom på ledarplats, men att inte heller själva nyhetsrapporteringen var neutral. Tvärtom var tonen lika hätsk också på nyhetssidorna. Då medborgarna sällan läste tidningar utanför den egna ideologiska sfären snedvred detta självfallet den bild man fick av verkligheten.
Även då levde man i bubblor.
Upploppsstämning
I mitten av december – då Finland redan utlyst sin självständighet – utbröt svåra oroligheter i Åbo sedan den lokala milisen utlyst en strejk som stöd för sina lönekrav. Ett par dagar senare rådde rena upploppet på stadens gator, men bara någon dag senare fick – märk väl rysk – militär läget under kontroll.
Pilke beskriver förödelsen på stan som obeskrivligt omfattande med krossade skyltfönster och varor som plundrats till belopp på motsvarande hundratals tusen, om inte miljoner dåvarande mark.
Anmärkningsvärt är att såväl borgerliga Turun Sanomat som lokala vänstertidningen Sosialisti valt exakt samma rubrik för sin rapportering; ”Åbo i anarkins klor”. Långt senare, 1951, skulle Sosialisti byta namn till det neutrala Turun Päivälehti.
Högertidningen Uusi Aura anklagade i sin ledare den socialdemokratiska kommunorganisationen för att ha förhindrat stadens lagstadgade ordningsmakt från att ingripa.
Kommunorganisationen i sin tur tog, tillsammans med revolutionskommittén, skarpt avstånd från upploppet i Åbo och förbjöd kategoriskt arbetare att inte heller i framtiden ta del av dylik verksamhet.
”Hänsynslös uppvigling”
Tidningsskriverierna var en genklang av det som skedde i samhället, motsättningarna fanns där oavsett skriverierna, men vilken betydelse hade tidningarna i att det gick som det gick?
Om betydelsen inte var avgörande, var den i alla fall betydande?
”Man torde kunna svara ja på den frågan”, skriver Pilke. ”Man hittar knappast lika nedsättande formuleringar, nedsvärtning och förtal i tidningar som utkommit vid någon annan tidpunkt i Finland.”
Pilke citerar författaren V. A. Koskenniemi, senare känd för sina sympatier för Hitlers Tyskland, som i en essäistisk krönika publicerad i två Finska partiet närstående tidningar, där han skriver om den ”hänsynslösa och brottsliga uppvigling som bedrivits av socialistpartiet och speciellt dess tidningar redan i decennier”.
Pilke kontrar med att Koskenniemi missade, eller i alla fall inte nämnde, att motsvarande språkbruk och ställningstaganden under det gångna året också odlats i de borgerliga tidningarna.
Helena Pilke:
Sanomalehtien sisällissota.
Vastapaino, 2025.
