Det finns ett roligt konto på sociala medier där en man lär ut engelska, särskilt böjning av verb. I videorna frågar han en elev, som han själv spelar, vad enkelt preteritum av till exempel verbet make är. När den så kallade eleven svarar made, myser läraren nöjt och frågar sedan samma sak om verbet take. Eleven gissar logiskt tade, varpå läraren reagerar med ett upprört ”nej!” och säger att det förstås är took. Som förklaring säger han: ”Det är för att därför.”
Det finns mycket i den finländska politiken och den ekonomiska debatten som påminner om dessa videor. När man från social- och hälsovårdssektorn säger att finansieringen av tjänsterna är för låg eller att nivån på socialskyddet – som Finland med rätta har fått anmärkningar om – är otillräcklig, reagerar politikerna omedelbart: nej, det finns inga pengar. På senare tid har reaktionen fått ett nytt stödben, då politiker påminner om att det är mycket svårt eller nästan omöjligt att stärka utbildning, räddningstjänst, äldreomsorg, socialskydd samt social- och hälsovårdstjänster eftersom vi tillsammans har skapat ett verktyg som kallas skuldbromsen.
Men när det gäller försvaret och nya investeringar i miljardklassen som Försvarsmakten föreslår, möts de av ett belåtet leende. Eller som i det här fallet: en parlamentarisk grupp författar en gemensam rapport som är i linje med Försvarsmaktens önskemål. Om tre år borde Finland använda 15 miljarder euro på försvaret (jämför med nuvarande 7,7 miljarder). Pengar lär finnas.
Videorna är lek och skämt, men den finländska ekonomiska debatten är på största allvar. Om vilket som helst annat förvaltningsområde föreslog en fördubbling av de nuvarande anslagen skulle en kö av upprörda, fingerpekande politiker sträcka sig från Riksdagshuset till Nationalteatern.
Jag förstår mycket väl investeringsbehoven inom försvaret. Finlands granne är det oförutsägbara och kriminella Ryssland, och som ledande Nato-land har vi dessutom USA, lett av den lika oförutsägbara Donald Trump. Europa strävar med rätta efter att minska sitt beroende av USA och bli mer självständigt i försvarsfrågor. Det kräver resurser.
Men det jag inte förstår är varför samma regler inte gäller för att stärka utbildning och kunskap, avskaffa fattigdom och främja människors välbefinnande, som gäller för försvar och säkerhet.
Jag förstår inte heller att det bland politiker inte tycks finnas ett brett mod att säga att ett förvaltningsområde inte kan ges förmåner på bekostnad av andra. Några undantag finns, men den gemensamma linjen är tragiskt tydlig: att logiken ”det är för att därför” tycks gälla allt inom försvaret. Samma logik gäller tyvärr inte då man borde satsa på totalsäkerheten där välfärdsstaten och ett rättvist samhället är grundläggande pelare.
Ett samhälle blir inte tryggt enbart genom fler vapensystem. Trygghet byggs också genom fungerande skolor, tillgänglig vård, minskad fattigdom och tillit mellan människor. Det är därför märkligt att investeringar i social sammanhållning så sällan diskuteras med samma allvar som investeringar i militär kapacitet.
Försvarsmakten vet bättre än någon annan i det här landet vilka investeringsbehov som finns nu och i den närmaste framtiden. Detta faktum förstår varje politiker. Men samtidigt borde varje politiker begripa att om man tänker hålla fast vid skuldbromsen – eller tillväxtbromsen, som den lika gärna kunde kallas – borde någon säga högt att ekvationen inte fungerar.
Det är positivt och sunt att Försvarsmakten utmanar skuldbromsen. Däremot är det osunt att Försvarsmakten, vid sidan av vissa nationalekonomer, tycks vara den enda aktören i landet som kan ifrågasätta skuldbromsens rimlighet.
Jag har offentligt lovat att bjuda på gratis öl till den partiledare som först vågar säga offentligt: ”Hörni slösare där i Försvarsmakten, eftersom vi har den här skuldbromsen är dessa investeringar inte möjliga.”
Jag tror inte att jag kommer att behöva öppna plånboken för det löftet.
Anledningen är för att därför.
