Efter hånskrattet ger jag en eloge till alla influencers som vågar sätta sig själva på spel där ute i cyberlabyrinten. De visar prov på fascinerande risktagande, som påminner mig om Eurovisionsartister, vilka i sin tur brukar verka episodiskt galna.
”Allting flyter”, som känt. Impulser och influenser är näring för vår själ. Men Herakleitos arkadiska flod har för länge sedan blivit en malström på turbovarv.
Avsevärt långsammare influenser var det fråga om när man på medeltiden spekulerade kring den årliga vinterflunssans härkomst och lutade mot antagandet om dess sannolika extraterrestriala etiologi. Man ponerade att en okänd eterisk kraft varje vinter sänkte ner sig från himlakropparnas omkringvandrande på himlavalvet och flöt in i människor som därefter visade symptom som hosta, feber och näskatarr. Bakterier och virus som medicinska termer fanns inte som förklaringsmodeller för epidemiers uppkomst, så blicken lyftes skevt uppåt, mot stjärnorna och deras inflytande.
Från det medeltida latinska uttrycket ab occulta coeli influentia; från himlens dolda inflytande, tog de lärde i 1400-talets Norditalien fasta på begreppet influentia, i dess astrologiska mening av himlakroppars influens på människan öde, och introducerade sålunda en Made in Italy-diagnos; influenza.
Vår kultur har migrerat till vår bakficka.
Värt att observera är att stjärnhypotesen tillhörde en annan kategori av tänkande än det religiösa. Att åberopa stjärninfluenser föll strikt in i en kategori av ”köksvetenskap”. Idag skrockar vi naturligtvis åt föreställningen att katarrer skulle orsakas av att Jupiter och Saturnus befinner sig i konjunktion, men jag grips av den ödmjuka inställningen, inte bara till världens gång utan till hela universum.
Kulturskillnaden är stor mellan att vördnadsfullt frukta stjärnorna med en förundran inför himlavalvet och att som idag, bete sig i rymden lika arrogant och respektlöst som vi beter oss som turister vid Eiffeltornet, snuskigt och nedskräpande.
Upplysningen lovade oss befrielse från vidskepelse, dogmatisk religion, absolut monarkisk auktoritetstro. Resultatet blev förvisso en avförtrollad värld, men i sin fartblindhet mot bildning och frihet verkade Weltgeisten knappt medveten om det. Ännu mindre brydde den sig.
Vi gjorde våra universitet och bibliotek till nya katedraler, men idag låter vi dem förfalla. Vi lärde oss att ta upp vår egen byggsten och kånka den till demokratibygget, men fascister ser idag i samma bygge ett djävulskt Babels torn som förtjänar demolering. Vår teknologi skickade en man till månen och annat metallskrot i omlopp. (”Är det där en satellit eller en stjärna?”)
Vår kultur har migrerat till vår bakficka. Det går vilt till där, det kryllar av influencers och AI slop. Vår fickkultur är som en enda stor oändlig schlagerfest, episodiskt galen. Men mer drabbande än kulturen är nyhetsbulletinerna från världen. Trump-cum-Jesus. Say no more.
Och under tiden tycks vi alla gå omkring och vara rädda för att kometen kommer. Men vi ser den inte ännu, vi anar bara dess influenser.
