Sound of Falling blev en sensation på fjolårets filmfestival i Cannes där den erhöll Jurypriset. Mascha Schilinskis andra långfilm är verkligen lång, 2 h 50 min. Samtidigt är den så pass fängslande att det inte går att slita sig från den.
Platsen är en bondgård i Saschen-Anhalt. På ett poetiskt sätt väver filmen samman fyra tonårsflickors öden från olika epoker: första och andra världskrigen, 1980-talet och våra dagar.
Filmens nyckelperson är den 10-åriga Alma (Hanna Heckt), ett oskuldens ansikte. Almas släkt äger en grisfarm. Än iakttar hon något genom ett nyckelhål, än lurpassar hon bakom gardinen – ett grepp som kommer från skräckfilmerna. Så blir även tittaren en voyeur. När Tyskland mobiliserar inför första världskriget förlorar Almas storebror ett ben. I barnets värld finns utrymme för lek och skratt, men döden är alltjämt närvarande, i synnerhet i form av fotografier av de döda. I en intervju berättade Schilinski att hon hade inspirerats av Francesca Woodmans surrealistiska foton som framkallar en känsla av oro och förlust.
Så förflyttas vi till 1940-talet. Den tonåriga Erika (Lea Drinda) suktar efter sin enbente onkel. Vidare hoppar vi in i DDR där Erikas syster Irm, numera en familjemor, firar sin födelsedag. På kvällen drabbas Irm av minnet av de kvinnor som dränkte sig i Elbe i slutet av andra världskriget. I samma flod som utgör statsgränsen till Västtyskland upplöses Irms dotter Angelika (Lena Urzendowsky) i samband med ett flyktförsök. På stranden möter vi den nutida Lenka (Laeni Geiseler), i mitt tycke ganska konturlös, som umgås med en flicka vars mamma dog i cancer. Barndomen har de inte lämnat bakom sig: Lenka försöker besvärja döden genom olika riter.
Fabian Gampers kamera skapar en hypnotisk atmosfär, den liksom låter oss känna dofter och smaker. Ibland blir det manipulativt, som i en scen med ett dött rådjur. Kvinnans roll i samhället finns med på ett hörn. I något skede håller jag på och drunknar i en uppsjö av existentiella teman, samtidigt som jag beundrar Schilinskis förmåga att ro ett så ambitiös projekt i land.
Sound of Falling har blivit jämförd med Fanny och Alexander av Ingmar Bergman, Det vita bandet av Michael Haneke, The Tree of Life av Terrence Malick. På många sätt är det en syskonfilm till Andrej Tarkovskijs Spegeln.
Dylika skildringar har alltid varit ett manligt gebit, men Schilinski rör sig naturligt i dessa marker. Hennes intuitiva konst överraskar och berör. En mer ickelinjär berättelse kan man knappt tänka sig, ändå bildar ödena en helgjuten historia där tid och rum kombineras på ett mästerligt sätt.
Sound of Falling/ In die Sonne schauen. Drama. 149 min. Tyskland, 2025. Regi: Mascha Schilinski.
Manus: Mascha Schilinski, Louise Peter. Foto: Fabian Gamper. I huvudrollerna: Hanna Heckt, Lena Urzendowsky, Lea Drinda, Laeni Geiseler.
