Tomas Mikael Bäcks diktsamling Stämt kom ut lagom till hans biografiska 80-årsdag och hans bibliografiska 54-årsdag. De första dikterna gavs ut 1972. På Stämt-omslaget är bokstävernas kontur otydlig. Stämningen av instrumentet kanske ännu är under arbete. En poet blir aldrig fullärd har Bäck själv sagt.
”Stämt” har också andra betydelser, det kan röra sig om uträkning, kontroll. Den första dikten handlar om precision, om en supersensitiv våg i pappa bryggmästarens tjänst: ”… / känslig så / att en diminutiv / pappersflinga omedelbart ledde till / visarutslag. ”
Det tolkar man som poetik. Och dikten kastar en rätt in i Bäcks diktvärld, minnena från uppväxten i Vasa, familjen. Med dem också avvägningarna i uttrycket, ytterst överlagda. I essäantologin Poeter om poeter (2018) har Sven-Erik Klinkmann skrivit stiligt ingående om Bäcks Vasadiktning, som den tar form i samlingarna från och med mitten av 1990-talet.
Klinkmann gestaltar sitt perspektiv med stöd av humangeografen Pauli Tapani Karjalainens tankar kring topobiografi, filosofen Gilles Deleuze om affektfördelning, sitt eget studium av Vasa som pop- och rockscen, plus kommentarer om platsfilosofi och psykoanalys (Edward S. Casey och Julia Kristeva).
Behövs ett så här stort batteri för att säga: ”det nostalgiska eller det sentimentala elementet, blir ändå för mig en otillräcklig tankeform och kritisk ingång vad gäller att kunna fånga komplexiteten i Tomas platsbundna dikter”?
Ja, säger jag, för mottagandet har ofta trasslat in sig i ”återkomst” (också i betydelsen upprepning) och ”nostalgi” (tröttsamt hos andra). Allt som når ut i dag ska vara uppdaterat, förnyat, och så ser Bäck ut att göra samma grej gång på gång.
Fast så är det ju inte. Man kan läsa diktsamlingarna som ett fortgående drama där diktjaget som du och jag blir äldre (Stämt: ”Man tvingas avstå / från att åka cykel. / …”). Mönstren från uppväxten tränger sig på, revideras. Tillgivenheten, skavet i familjen överförs också på läsaren, som får stämma av på egen plan.
De Bäckspecifika korttexterna, som mest lakoniska bara en rad långa, ser jag som ett slags regulatorer. De dämpar ångest, erkänner skuld som kan flamma upp när minnets trål släpar in vrakdelar, tafattheter och underlåtenheter man inte kommer undan.
Formuleringarna är mer än språkövningar, de är sköld, ventil, belysning, plats för skratt. Hur Vasabilder blandas med de korta kopplingarna ger varje samling dess särskilda ton. Nu finns också en viss oro: ”Minnesbilder / suddas ut / vid branta stränder.”
Jag skulle bli förtjust om någon kom på att sätta upp Tomas Mikael Bäcks dikter på teaterscenen. Texterna är ju klara, bara att ge dem kropp och röster. En pianist som behärskar Brahms, Schumann och Chopin (som hörs i Stämt) behövs också.
Det vore ett sätt att hedra poeten och locka publiken till poesin. Skulle till och med stå ut med försäljning av Bäck-prylar i pausen. En T-shirt med ”Attans tanke!”, en ultrakortdikt i Inställningar (2022), skulle jag gärna dra på mig.
Tomas Mikael Bäck: Stämt
Schildts &
Söderströms, 2026.
