För några somrar sedan såg jag Tiago Rodrigues uppsättning Catharina and the Beauty of Killing Fascists på Tammerfors Teatersommar. Föreställningen handlar om en portugisisk familj i en liten by i en totalitär stat. Under sjuttio år har familjen dödat en fascist om året. Nu, år 2028, står de i beråd att igen avrätta en kidnappad fascist, men han lyckas rymma, och i slutet av föreställningen spyr han ut sin galla över kvinnor, queera personer och invandrare.
Runtom i Europa har ensemblen anställt säkerhetsvakter för skådespelaren som spelar fascist. Åskådare har rusat upp på scenen, de har upprört försökt gå in i en polemik, eller tillsammans överröstat honom. Föreställningen har lyckats när den har blivit avbruten genom publikens gemensamma aktion.
Inte i Tammerfors. Med några undantag satt vi tysta i salongen och följde med monologen som hela tiden tog sig an en mörkare ton, tills skådespelaren helt sonika avslutade sin monolog och lämnade scenen.
Efteråt – i bussen på väg till festivalbastun – frågade ensemblen upprört vad som hade hänt. Under mer än hundra föreställningar runtom i Europa hade de inte upplevt en lika passiv publik. Är ni alla fascister?
Under mer än hundra föreställningar runtom i Europa hade de inte upplevt en lika passiv publik. Är ni alla fascister?
Det är osannolikt, svarade jag skamfullt, vi är bara svårligen provocerade. Dessutom är teaterpubliken ofta till den grad homogen att vi inte känner oss nödgade att stå upp för varandra.
Ett år innan hade en konstnärlig ledare från Polen frågat mig ifall det inte fanns nåt vi upprördes över efter att ha sett den finlandssvenska gruppen 4 Floors of Whores trycka upp den finska flaggan i varandras ändhålor.
Jag försökte igen förklara ironiserande att publiken i det här landet snarast representeras av Eeli Aalto, som år 1987 – ensam kvar i salongen efter att alla andra gått ut – hotade slå Turkkas studerande i Jumalan Teatteri på käften ifall de inte lämnade honom i fred och spelade färdigt sin föreställning. Någon annan har planerat föreställningens dramaturgi, och tar ansvar för den.
Men precis som scenkonstnären måste fråga sig vilken agens hen ger publiken, borde också åskådaren fråga sig vad hen är beredd att göra med den.
Jag gavs en gång en repända vars andra ända scenkonstnären lade kring sin hals. Konstnären bar ansvaret för föreställningens säkerhet, men som åskådare hade jag ett personligt ansvar och släppte repet. Det gick uppenbarligen emot den planerade dramaturgin.
För ofta är agensen endast retorisk.
Scenkonstnären Carolina Bianchi gäckade vår passivitet som publik i sin produktion The Bride and the Goodnight Cinderella som gästspelade på Dansens Hus för några månader sedan. Bianchi tog en våldtäktsdrog under föreställningen, började sluddra och blev sedan medvetslös. Hon gjorde oss till passiva vittnen när dansarna antastade hennes medvetslösa kropp. Vår tystnad var föreställningens poäng.
Vår passivitet är ett privilegium, men frågan är vad som händer den dag publiken slutar spela med.
