I sin bok Hyperpolitics: Extreme Politicization Without Political Consequences tecknar Anton Jäger en bild av vår tids politisering och dess efemära rörelser. Han menar att vänstern idag skulle kunna ta lärdom av vissa drag som präglade massrörelsernas tidevarv.
Den politiska kulturen i västvärlden har de senaste åren genomgått en rad märkvärdiga förändringar. Protestaktiviteten har skjutit i höjden i flera länder, och valdeltagandet har efter en långvarig nedgång eller stagnation tenderat att stiga något i stora delar av OECD-länderna.
Två amerikanska exempel belyser den här utvecklingen. Protesterna mot polisbrutalitet och rasism efter mordet på George Floyd 2020 mobiliserade 25 miljoner amerikaner, vilket gjorde dem till den största demonstrationsvågen i USA:s historia. Samma år var valdeltagandet i det amerikanska presidentvalet 67 procent, det högsta sedan år 1900. 2024 var det bara ett par procentenheter lägre.
Utöver sådana hårddata har många också lagt märke till en förändrad politisk atmosfär. Plötsligt är det som om politiska frågor vore närvarande överallt. Tidigare uttalat opolitiska personer publicerar Instagram-berättelser eller Facebook-inlägg om Charlie Kirk eller aborträttigheter i EU. Lunchdiskussioner som förut kretsat kring sport eller kändisar handlar nu om krigen i Iran eller Ukraina. Personer som aldrig deltagit i en demonstration i sitt liv besluter sig för att protestera mot folkmordet i Gaza eller gå med i en rasistisk hatmarsch. Exemplen är ingalunda moraliskt jämförbara, men de följer en viss likartad logik. Politiskt engagemang har blivit alltmer utbrett, men också ihåligare: mycket aktivism är idag kortvarig, ideologiskt osammanhängande, förmedlad genom sociala medier och saknar någon stark anknytning till organisationer.
Det här är utgångspunkterna i den belgiske idéhistorikern Anton Jägers korta bok Hyperpolitics: Extreme Politicization Without Political Consequences. Dilemmat han försöker skildra syns i underrubriken. Hur kommer det sig att en omfattande politisering av befolkningar äger rum samtidigt som nästan inga förändringar sker på ett policyplan?
Masspolitikens tid
Jäger närmar sig i Hyperpolitics frågan om vår politiska samtid ur ett jämförande och historiserande perspektiv, och gör utgående från variablerna politisering och institutionalisering en periodisering av fyra olika former av politisk kultur och -aktivitet sedan 1900-talets början. Med politisering avser Jäger nivån på valdeltagande, mängden protestaktivitet och politiskt våld, kort sagt olika slags politisk mobilisering. Institutionalisering syftar i sin tur på graden av medlemskap och engagemang i partier, fackförbund, kyrkor, och andra civilsamhälleliga föreningar och organisationer.
Perioden cirka 1914–1989, Eric Hobsbawms korta 1900-tal, betecknar Jäger på gängse vis som masspolitikens och masspartiernas tid. Den här epoken utmärkte sig med en hög grad av såväl politisering som institutionalisering. Annorlunda uttryckt präglades tiden av stora ideologiska konflikter och frenetisk politisk verksamhet, men dessa var till skillnad från i vår tid djupt förankrade i samhället genom varaktiga organisationer och olika sociala nätverk.
Jäger gör också en distinktion mellan den ”vilda” masspolitik som var förhärskande fram till 1945, som präglades av extrema ideologiska motsättningar och ofta urartade i våldsamma sammandrabbningar, och den mer stabila masspolitiska perioden i Västeuropa och USA efter världskriget.
Förutsättningarna för att påverka beslutsfattandet och åstadkomma verklig politisk förändring var goda i masspolitiska samhällen. Den socialistiska arbetarrörelsen kunde, just därför att den var rotad i samhället genom sina politiska partier och fackförbund, sina nätverk av organisationer, förverkliga många av sina krav. På samma sätt var det med högern, det brittiska Konservativa partiet och kristdemokraterna i Västtyskland och Italien var alla formliga masspartier med hängivna kadrer.
Jäger använder sig bland annat av memoarlitteratur om de franska och italienska kommunistpartierna för att ge färg åt sin beskrivning, vilket ger en inblick i hur det var att leva masspolitik. På många sätt var den masspolitiska verkligheten auktoritär och begränsande. Man skulle strängt följa en partilinje, och vissa krav kunde ställas på hur man skulle uppträda i privatlivet. Ifall man lämnade den kommunistiska (eller kristdemokratiska) rörelsen kunde man förlora kontakten till vänner och släktingar, eller rentav tvingas flytta från sitt hemkvarter. Samtidigt fanns det en mer positiv sida: partier gav sina medlemmar verktyg att förstå världen, de förmedlade en enhetlig ideologisk åskådning och erbjöd ett bestående socialt sammanhang.
Jäger betonar att just den här lättheten med vilken man kan engagera sig i politisk aktivism idag, men också hoppa av efter besvikelser, står i kontrast mot de fasta konturerna i 1900-talets långsamma, tålmodiga masspolitik. Utan ett bastant nätverk av organisationer med hängivna anhängare lär ambitiösa politiska projekt förbli flyktiga och kortvariga.
Materialistisk tolkning
Någon gång kring kalla krigets slut inträffade ett gradvis skifte från masspolitik till vad som inom samhällsvetenskaperna kallats för postpolitik. Enligt Jägers schema är det karaktäristiska för den postpolitiska eran både låg politisering och låg institutionalisering. På samma gång inträffade å ena sidan en avtrubbning av ideologiska antagonismer och intresset för politisk aktivitet, och å andra sidan en urholkning av hela den rika sociala värld som varit grunden för den masspolitiska perioden.
I sin beskrivning av 1990- och det tidiga 2000-talets postpolitiska tillstånd går Jäger i dialog med sociologen Robert Putnam och statsvetaren Peter Mair. Putnam är mest känd för sin bok Bowling Alone från år 2000, där han analyserar det amerikanska föreningslivets påfallande nedgång under 1980- och 1990-talen, hur allt färre amerikaner engagerade sig i lokala sammanslutningar, fackförbund och inom politiken, och istället gjorde reträtt till, och nöjde sig med, ett liv i den rent privata sfären.
Om Putnam diagnosticerar en social kris i ett alltmer atomiserat USA fokuserar Mair i sin berömda bok Ruling the Void (2013) på en besläktad politisk kris som pågått sedan början av 1990-talet i de västerländska demokratierna. Valdeltagandet sjönk under den här tiden i stora delar av Europa, allt färre medborgare kände någon större lojalitet mot ett politiskt parti, och ännu färre förblev partimedlemmar. Partier övergick också från att vara genuina massorganisationer till att bli PR-maskiner alltmer knutna till statsmakten genom behovet av statsunderstöd som ersättning för minskande medlemsavgifter. Ofta fungerade de som en språngbräda för karriärer för högutbildade, medan det politiskt beslutsfattande i allt större utsträckning sköttes på teknokratisk väg i en värld som tedde sig alltmer postideologisk.
Jäger övertar i Hyperpolitics det mesta i Putnams och Mairs beskrivningar, men förhåller sig mer kritiskt till deras förklaringar eller avsaknad av förklaringar till fenomenen de behandlar. Han beskriver själv sitt resonemang som ”a materialist variation on Putnam’s story”, och betonar de politisk-ekonomiska aspekterna i den här utvecklingen.
För Jäger står ursprunget till postpolitiken att finna i förändringarna i världsekonomin sedan början av 1970-talet och i det nyliberala angreppet på arbetarrörelse och civilsamhälle. Nedgången i ekonomisk tillväxt gav regeringar mindre finanspolitiskt spelrum att i praktiken omsätta krav nedifrån på större ekonomisk rättvisa, vilket skadade tilltron till politikens möjligheter. Den samtidiga avindustrialiseringen och den ökande arbetslösheten i Västeuropa försvårade en traditionell klasskamp, medan nyliberala politiker som Margaret Thatcher målmedvetet undergrävde inte bara arbetarrörelsens roll i samhället utan, som det skulle visa sig, hela civilsamhället i sig. Det är mot bakgrund av denna politisk-ekonomiska historia som masspolitikens död måste förstås, menar Jäger.
Antipolik och hyperpolitik
Efter finanskrisen 2008 övergick i sin tur det långa 90-talets sömniga postpolitik och illusioner om historiens slut i någonting annat. Enligt Jäger har det utmärkande draget inom västerländsk politisk kultur sedan dess varit att en hög nivå av politisering återkommit, som under den masspolitiska eran, men att detta har skett utan ett ackompanjerande uppsving på den institutionella axeln, vilket innebär en kontinuitet med det postpolitiska.
Som beteckning på 2010-talets förnyade politiska engagemang använder Jäger sig av begreppet antipolitik (vilket för honom är synonymt med populism). Han spårar den antipolitiska-populistiska vågens uttryck på vänsterkanten från horisontalistiska, ledarlösa sociala rörelser som Occupy Wall Street i USA och Indignados i Spanien i början av decenniet, till de former som populismen tog i de mer konventionella politiska kampanjerna som fördes av bland andra Syriza, Jeremy Corbyn och Bernie Sanders i mitten av 2010-talet.
Jägers beskrivning av Corbyn-projektet illustrerar tydligt vad han identifierar som utmaningarna med politik i atomiserade civilsamhällen. Efter att Corbyn 2015 blev ledare för Labour strömmade speciellt unga britter till partiet, lockade av veteranpolitikerns socialistiska budskap och hårda motstånd mot åtstramningspolitik. Under ett par års tid blev Labour det största partiet ifråga om medlemskap i Västeuropa. Men efter att Corbyn förlorade parlamentsvalet 2019 och ersatts av den gråa teknokraten Keir Starmer lämnade också hundratusentals personer partiet. Jäger betonar att just den här lättheten med vilken man kan engagera sig i politisk aktivism idag, men också hoppa av efter besvikelser, står i kontrast mot de fasta konturerna i 1900-talets långsamma, tålmodiga masspolitik. Utan ett bastant nätverk av organisationer med hängivna anhängare lär ambitiösa politiska projekt förbli flyktiga och kortvariga.
Ironiskt nog är det Jägers fjärde form av politisk aktivitet, hyperpolitik, som framstår som mest svårgripbar i boken. Hyperpolitik beskrivs som en intensifiering av 2010-talets antipolitiska strömningar, där politiska frågor i klimatförändringens, Trumps och folkmordens tid ter sig allt angelägnare och allestädes närvarande, men där politisk aktivism är av ännu mer övergående, virtuell och atomiserad art än tidigare. Jäger jämför metaforiskt hyperpolitik med de finansiella transaktioner som är av så central betydelse i vår värld; det rådande tillståndet är komplext, immateriellt och kännetecknas av en hisnande hastighet.
Utvägar
Det är kanske ändå genom historikern Jägers både livliga och detaljerade beskrivningar av förflutna politiska kulturer som det säregna i vår samtid träder i dagen. Just i kontrasterna mellan vår tid och masspolitiken, postpolitiken och till och med de optimistiska vänsterpopulistiska ögonblicken på 2010-talen, får Jägers neologism hyperpolitik sin innebörd, snarare än genom en positiv definition. Det är också därför så mycket av den här texten ägnats åt de här tidigare perioderna.
Hyperpolitics är inte ett politiskt manifest, utan närmast en form av tidsdiagnostisk essä. Några färdiga recept på hur det impotenta hyperpolitiska nuet ska kunna ersättas av något bättre ges inte. Samtidigt är det klart att Jäger anser att det skulle gynna vänstern att, så gott det går i den rådande kontexten, återuppfinna något från den masspolitiska epoken, och organisera sig i välstrukturerade politiska partier och fackförbund. Men han gör också klart att detta inte kan förverkligas på någon rent voluntaristisk basis, och inte kommer att ske därför att ”en ung belgisk historiker” uppmanar till det, som han skriver. I själva verket är boken till stora delar ett resonemang om varför de sociala omständigheterna idag försvårar en sådan form av politik.
Jägers argumentation gällande vikten av politiska partier för en framgångsrik vänsterpolitik är på många sätt övertygande, men det hade varit givande om han gått i debatt med sina meningsmotståndare i den här frågan istället för att ignorera dem. Det finns trots allt en rik tradition av teoretiker i yttervänstern som förespråkat sociala rörelser och horisontalism i kombination med en skepsis mot konventionella partier.
Slutligen ska det sägas att Hyperpolitics elegant väver samman samhällsvetenskapliga debatter och politiska resonemang med en sorts kulturkritik. Jäger behandlar på ett originellt sätt Annie Ernauxs och Michel Houellebecqs romaner, de politiska tidsandor som de skildrat skönlitterärt, och Wolfgang Tillmans fotografier av techno-kultur i Berlin kring murens fall analyseras som typexempel på den postpolitiska reträtten till privatlivet vid historiens slut. Ett av Tillmans fotografier pryder också bokens mycket estetiskt tilltalande omslag.
