Judith Hermann skapar stor litteratur som ofta kretsar kring samtal som aldrig blir av. Den senaste romanen Ich möchte zurückgehen in der Zeit får Michel Ekman att reflektera kring den fascism som ännu en gång sticker upp sitt huvud i de västra delarna av Tyskland.
Vi skulle ha talat om allt heter den tyska författaren Judith Hermanns senast till svenska översatta bok. Titeln är en mycket kort sammanfattning av det viktigaste temat i hela hennes författarskap. Hermann är virtuos på att gestalta samtalen som aldrig blev av och allt som ligger under dem. De samtal som faktiskt förs i hennes böcker är, fastän på sitt sätt innehållsrika, bara den synliga delen av de isberg som personerna är. Ofta består det osynliga av tystnad som packats under generationer av liv. Saker som kunde rubba hela världen om de artikulerades. Vilket inte sker. Att öppna sig är för riskabelt och till saken hör naturligtvis att det endast mycket sällan antyds vad det är som riskeras.
Hermanns senare böcker – hon började som novellist – rör sig mellan roman, essä och självbiografi. Gruvan hon bryter ur är sin släkt och dess historia, dessutom sitt eget liv och sina vänners. Återkommande är försöken att ersätta egna destruktiva familjekonstellationer med nya, skapade av familjemedlemmar man själv valt bland sina vänner. Men inte heller det lyckas särskilt bra. Jagen i Hermanns böcker är för det mesta dömda till flyktighet och reserverad ensamhet, vilket de också accepterar. Livets röda tråd är för dem ändå skrivandet.
Hermanns kanske bästa bok är romanen Hemma (2022) som handlar om fem ensamma människor i en liten by vid Nordsjökusten. Deras på en gång gåtfulla och triviala rörelser runt varandra bildar ett mönster man som läsare upplever en stark delaktighet i utan att desto vidare ”förstå” vad som driver dem. Något slag av existensminimum är det väl som skildras.
Det här är inte i första hand en bok om Förintelsen utan om den tystnad den kvarlämnat i familjer, i enskilda människor.
Ett slags katharsis
Vi skulle ha talat om allt (utmärkt översatt av Jesper Festin) har Hermann skrivit för Frankfurter Poetikvorlesungen, en institution där prestigefyllda tyska författare ges fria händer att tala om sitt författarskap. Hermann väljer att fördjupa sig i relationen mellan familj och skrivande. Vi möter hennes originella anförvanter: den vidskepliga farmodern som flydde från Ryssland som liten flicka och fick tre söner varav en gjorde självmord, en tidigt blev alkoholist och en blev mentalsjuk. Den sistnämnde, en urspårad matematiker, var författarens far. Sjuk som han var gjorde han sin familjs liv till ett inferno utan att någon tycks ha ingripit. Hermann beskriver hur hon lever i en värld av skräck och bisarra vanor med sin pappa, som ser sig som hennes särskilda beskyddare samtidigt som han plågar henne. Modern är oftast försvunnen, sysselsatt med att försörja familjen. Vilopunkterna är besöken hos hennes snälla mormor som dock bär på sina egna hemligheter.
Boken rör sig genom olika tystnader. Den börjar med att jaget i Berlinnatten stöter på sin före detta psykoanalytiker, mannen hon inget vet om som vet allt om henne. De hamnar på en bar. Scenen är tung av förväntan. Äntligen ska deras förhållande normaliseras. Naturligtvis händer ingenting – de dricker gin tonic och ser tigande men vänligt på varandra tills den nya dagen gryr. Då går de hem, var för sig. Ändå upplever jaget det skedda som ett slags katharsis. Mannen hon anförtrott sitt liv åt i tio år var åtminstone ingen dumbom, tycker hon sig förstå. Och Hermann visar hur skickligt hon bygger upp dessa tysta, händelselösa men betydelsedigra scener där minnen strömmar till och ord nästan, men bara nästan tar gestalt.
Episoder, men inga sammanhang
Mormoderns historia berättas sedan i den bok Hermann gett ut i år. Ich möchte zurückgehen in der Zeit heter den, en dokumentär berättelse som kretsar kring den stora hemligheten i författarens mors familj. När jagberättarens morfar dör får hon veta att han varit SS-man och handgripligen delaktig i mordet på de polska judarna 1941. Detta har ”alla” vetat men ingen talat om. Själv är hon född sex år efter hans död; morfadern har alltid varit en skuggfigur för henne.
Hon besluter sig för att ta reda på hans historia vilket visar sig omöjligt. Det finns inga spår. En inkalleseorder, ett medlemskort i SS är allt. Och ett fotografi, pietetsfullt bevarat, där han belåtet poserar i den polska småstaden Radek. I Radek fanns ett stort ghetto som just då morfadern var där tömdes, invånarna mördades eller fördes till koncentrationsläger. Hon åker till Radek, tillbringar en ensam vintermånad där och försöker hitta spår av morfadern. De finns inte. Varje dag talar hon i telefon med sin gamla mor och försöker få henne att minnas sin pappa. Hon minns inte. Enstaka episoder men inga sammanhang. Han var en trevlig man. Han kunde linda folk kring sitt lillfinger. En gång gjorde vi en badutflykt. Efter några år lämnade han oss och skilde sig. Mera blir det inte.
Urholkad Vergangenheitsbewältigung
Från Radom reser hon till Neapel, där hennes syster som är arkeolog, lever med sin familj. Virtuost beskriver Hermann samvaron med familjen, samtalen, vimlet. Via arkeologin och via svågerns arbete som lingvist talas om det förflutna och möjligheterna att närma sig det. En höjdpunkt är en resa till utgrävningarna i Pompeji, orten som både försvunnit och bevarats. Om morfadern talas inte. Men kanske är samvaron en förberedelse för ett samtal som någon gång skall föras …
Ich möchte zurückgehen in der Zeit har fått ett blandat mottagande. Någon recencent har upprört anklagat Hermann för att använda Förintelsen till att lägga ut om sina personliga problem. Det är nog ett missförstånd. Det här är inte i första hand en bok om Förintelsen utan om den tystnad den kvarlämnat i familjer, i enskilda människor. Nu när fascismen igen sticker upp sitt huvud också i de västra delarna av Tyskland kan man tänka tanken att det är en tystnad som urholkat effekten av hela den Vergangenheitsbewältigung tyskarna har skördat så mycket beröm för.
Judith Hermann:
Vi skulle ha talat om allt.
Översättning Jesper Festin.
Weyler, 2025.
Judith Hermann: Ich möchte zurückgehen in der Zeit (S. Fischer 2026)
