När Henrik Othman läser Johannes Ekholms nyligen till svenska översatta roman Huvudperson slås han av likheten med Luis Buñuels film Mordängeln. I båda skildras klaustrofobi, men kanske finns det ljus i sikte för Ekholms karaktärer.
Johannes Ekholm, född 1984, hör till de mera udda gestalterna på den litterära parnassen i Finland, nej inte bara den finlandssvenska – då Ekholm publicerar sig både på finska och svenska. Tre av hans böcker har han skrivit först på finska och sedan översatt till, eller snarare tolkat om till svenska. Nummer två av hans romaner, Planet Fun Fun (2020), översattes av Ralf Sundell.
Det ska sägas med en gång att den romanen förlorade på att Ekholm inte själv stod för hantverket. Den romanen liknar nästan ingenting jag läst, Ekholm bryter mot den traditionella romanformen med ett fragmentariskt flöde som med viss läsarmöda formas till en helhet. Så här beskrev jag boken i min recension i Österbottens tidning: ”Planet Fun Fun är ett vilt formexperiment, en mosaik av röster och berättarvinklar, en polyfon medvetandeström om konst, aktivism och ultrakapitalism i en tid då ingen enhetskultur binder samman människorna.”
Med Karmakoma återställde han så att säga ordningen och återgick till en traditionell romanstruktur. Boken kan ses som en generationsroman som fångar tillvaron hos femtonåringar 1999 – Ekholm återfinns i den generationen, och om den skrev jag så här: ”Ekholm skriver en prosa med flyt och har en förmåga att krypa in under huden på sina personer och skildra också livets skuggsida utan att moralisera”.
Människans vilsenhet
Det omdömet gäller långt också för Ekholms senaste roman Huvudperson – jag avviker här det typografiska hysset att som på pärmen och försättsbladet skriva titeln med gement h, även om jag anar en avsikt bakom valet av skrivdräkt.
Huvudperson; eller snarare originalet Päähenkilö (2025), har en lite udda tillkomsthistoria då Ekholm inför utgivningen av boken sålde reklamplats i den, product placement är väl fackuttrycket för att smyga in varumärken utan att markera det som reklam.
Ekholm motiverade sitt tilltag med egen penningbrist och som en markering mot regeringens kulturpolitik.
Och jonej – det finns ett och annat varumärke i Huvudperson, men de kommer aldrig i vägen för min läsning.
Huvudperson är en dagsroman om en handfull personer som samlats för att spela in en videopodcast i Helsingfors högsta skyskrapa, när ett strömavbrott isolerar dem högst upp i skyskrapan.
Isoleringen tvingar dem att konfrontera sina relationer, känslor, sina livssituationer och förhållande till omvärlden – samtidigt blir isoleringen en metafor för människans vilsenhet
Mediet liknar budskapet
Jag kommer osökt att tänka på Luis Buñuels Mordängeln från regissörens mexikanska period 1962, där ett anhang högdjur vill lämna en fest i en ståtlig lägenhet, men är oförmögna att göra det då de hålls kvar av en osynlig kraft. När de äntligen lyckas ta sig ut samlas de till en tacksägelsegudstjänst, men då är de plötsligt lika fångna igen.
Buñuel hade sin vana trogen både borgerskapet och den katolska kyrkan i skottgluggen.
I Huvudperson kan jag känna samma klaustrofobi som i Mordängeln, och ser också en Buñuelsk vrede mot rådande förhållanden, närmast i en exploaterande kapitalism och ultraindividualism.
När jag skrev om den vilt experimenterande Planet Fun Fun nämnde jag det macluhanska mottot att mediet liknar budskapet, och det kan också appliceras här; Ekholm kritiserar kapitalismen men leker samtidigt med densamma genom de ständigt närvarande blinkningarna till kända varumärken.
Huvudperson är en dagsroman om en handfull personer som samlats för att spela in en videopodcast i Helsingfors högsta skyskrapa, när ett strömavbrott isolerar dem högst upp i skyskrapan.
Isoleringen tvingar dem att konfrontera sin relationer, känslor, sin livssituation och förhållande till omvärlden – samtidigt blir isoleringen en metafor för människans vilsenhet.
Inget liv utanför Ring III
Då en roman bygger på att en grupp personer sitter isolerade finns det ju inte rum för mycket yttre handling, och mycket riktigt är Huvudperson synnerligen dialogdriven.
Det pratas mycket, det pratas allvar, det pratas strunt, det pratas förbi varandra, och stundom är dialogen gnistrande rolig.
Ekholm har förmågan att låta personerna yttra floskler utan att driva med dem.
Huvudperson tilldrar sig i en skyskrapa, men det är inte bara där personerna isolerar sig, det är en mycket urban tillvaro som skildras, det känns som om det i personernas föreställningsvärld inte fanns ett liv utanför Ring III.
Samtal om droger
Huvudperson är inte bara bokens titel, utan också namnet på den videopodcast det är meningen att man ska producera.
Konceptet har skapats av en viss J, som dock den här gången sjukskrivit sig och städslat Hanna att regissera avsnittet.
Hanna är ung och ambitiös men saknar egentligen erfarenhet av projekt av den här kalibern. Hennes tillvaro kretsar i hög grad kring innedrogen ketamin, och effekten av droger är en av trådarna i de många samtalen.
Hanna är illa tvungen att lyckas genomföra detta sista avsnitt av podden, hon har slut på pengarna, och blir det inget avsnitt ramlar heller ingen lön in på kontot. Hennes egna utmaningar är många, och de medverkande i podden gör inte jobbet lättare. De tilltänkta gästerna i samtalet, popsångaren Luka och medelålderskvinnan Lenita, som driver ett företag som ska coacha män till större förståelse för sina liv, sitter fast i sina egna livskriser.
Luka är nybliven far och säger sig älska sitt barn och sin partner, men att han är oförmögen att se varför hon inte kan ta emot hans kärlek – allt han gör eller säger vänds emot honom.
Huruvida det beror på honom själv eller partnern undandrar sig min bedömning.
Mördarängeln slutar dystert med att personerna återigen är fångar. I Huvudperson anas ljus på slutet.
Som läsare känner jag lättnad efter en klaustrofobisk resa.
Johannes Ekholm:
Huvudperson.
Förlaget, 2026.
