Chaia Heller vill i sin nyligen till finska översatta bok om vardagens ekologi formulera nya begrepp om begär och natur för att visa hur vi kan skapa feministiskt och ekologiskt informerade former för samlevnad. Be Nordling finner en mångsidig och stimulerande men något överspänd analys.
I takt med att konsensusen kring klimatnödläget vuxit har krisen i allt högre grad kommit att inramas av frågor om mänsklighetens (eller civilisationens) överlevnad, med resiliens och anpassning som ledord. Det är svårt att inte drabbas av känslan att allt som återstår är att rädda det som ännu räddas kan. I ljuset av sådan alarmism tolkas mänskligt liv gärna i termer av behov och nödvändighet snarare än lust och glädje. Vår hedonistiska jakt efter lust är kanske rentav urkällan till de eskalerande miljökriserna? Tolkat så blir vi människor närmast ett problem att undanröja.
Det är denna bild Chaia Heller vill göra upp med i den nyöversatta boken Arkipäivän ekologia. Uusi ymmärrys halusta ja luonnosta (Vardagslivets ekologi. Nytänkande om begär och natur) där hon genom en feministisk analys skildrar vilja eller begär som en viktig politisk kraft som emellertid i dagens värld tenderar att exploateras för kapitalistiska syften. Avsikten med boken är att ömsesidigt berika de rörelser som jobbar med frågor om feminism och ekologi.
Heller beskriver sig själv som aktivist, konstnär och författare, och undervisar dessutom vid Institute of Social Ecology i USA, som grundats av bland andra samhällsekologen Murray Bookchin. Bookchin är bland mycket annat känd för att ha utvecklat tänkandet kring kommunalism, en sorts decentraliserad organisationsform som baserar sig på mer eller mindre direktdemokratiska kommuner. Han är även en central referens för Hellers analys.
Rationalitet och rationalisering
Den vardag som åberopas i bokens titel är en i grunden förändrad livsform. Heller är otillfredsställd med miljörörelsen sådan den ser ut och vill skifta fokus i miljödiskussionen från konsumtionskritik till att förankra frågor om miljö och hållbarhet djupare i människors liv. Hos den samtid Heller tilltalar – boken utkom ursprungligen på engelska 1999 – är det särskilt romantisering av naturen och individualistiska tendenser som blir föremål för kritik. Tematiken har dessvärre fortsatt aktualitet, även om diskussionen har en liten fläkt av andan kring millennieskiftet med dess blandning av ekologiskt präglad spiritualitet, ridderlig idealisering av Moder Jord och panisk oro för överbefolkning parallellt med skenande nyliberalisering.
Mycket i resonemanget är dock relevant för miljödiskussionen också i dag. Heller inskärper exempelvis att kritiken av sådant som modernitet eller teknik i bästa fall bara förmår skrapa lite på ytan, och i värsta fall blir direkt bakåtsträvande. Som det underliggande problemet vill hon nämligen utpeka kapitalismen, inte utveckling eller teknik i sig. Till skillnad från en förnuftsfientlig antimodernism skildrar hon en alternativ rationalitet som inte är att likställa med kapitalistisk rationalisering. Med det senare avser hon samhällsorganisering utifrån en kapitalistisk vinstlogik som skapar hierarkier bland människor, medan rationaliteten snarare handlar om analysförmåga, självreflektion och kritiskt tänkande, som alltså inte står i motsättning till utan kompletterar känsla, intuition och socialitet.
Den vardag som åberopas i bokens titel är en i grunden förändrad livsform. Heller är otillfredsställd med miljörörelsen sådan den ser ut och vill skifta fokus i miljödiskussionen från konsumtionskritik till att förankra frågor om miljö och hållbarhet djupare i människors liv.
Arvet från Kropotkin
Utifrån denna utgångspunkt tar sig Heller an uppgift att idéhistoriskt, psykologiskt och feministiskt bena i begreppen ”natur” och ”begär”, som kan sägas ha en minst sagt tung historisk barlast. Det är en mångsidig och på många sätt stimulerande analys som omspänner en intrikat väv av tanketrådar från romantikens naturfilosofi, dialektik och psykoanalys till social ekologi, anarkism och radikalfeminism i försöket att formulera en ny förståelse av begreppen; en som ger mer rum för exempelvis ömsesidighet och samarbete, sensualitet, kreativitet, samhörighet och gemenskap.
På vissa punkter känner jag visserligen att teorierna börjar leva något av ett eget liv. Inte minst när rätt mycket krut läggs på att formulera nya begrepp, som ”socioerotik” (begäret omformulerat som viljan att omskapa samhället socialt och ekologiskt snarare än individens önskan om självförverkligande) eller, i ännu högre grad, tolkningen av evolutionen som en inte enbart passiv process utan också en successivt alltmer medveten strävan till ömsesidighet och kreativitet. Här vänder sig Heller bland annat till den ryska naturforskaren och anarkisten Pjotr Kropotkins essä om ömsesidig hjälp, där han kritiserar ensidiga tolkningar av darwinismen som kamp mellan individer snarare än kollektiv kamp för att klara sig under svåra förhållanden.
Kräva mer än överlevnad
Det här kunde vara en parentetisk invändning mot en i övrigt intressant analys men författaren riskerar kanske att fastna i frågor som är relativt ointressanta (att försöka förklara människors motivation utifrån ”materiellt” sett objektiva beskrivningar av begär) på bekostnad av frågor om hur man kan kanalisera faktisk motivation i politisk verksamhet. Redan att få upp ögonen för det meningslösa, eller det meningsfulla, omformar så att säga begäret. Ser man vad som kunde göras är steget bra mycket kortare till handling, det krävs inte en teori för att säga att människor kan vilja förändring.
Hon är ändå något mycket viktigt på spåren i sin kritik av den alarmistiska överlevnadsretoriken och hon framhärdar i att vi måste kräva mer än överlevnad: sådant som glädje, skönhet, tillit, framtidstro. Det avslutande kapitlet innehåller dessutom förslag på hur politiska projekt kan utformas mer konkret för att inte bara befästa befintliga maktstrukturer genom att tacklas enskilt (exempelvis förorenade vattendrag eller hotade rekreationsområden) utan faktiskt bidra till att omforma själva samhällsstrukturerna genom fokus på de underliggande sambanden. Trots att förslagen präglas av det något överspända teoretiserandet kan de tjäna som underlag för viktiga diskussioner om motstånd, organisering och samhällsomskapande aktivism.
Allra mest glädjande är ändå att den här typen av litteratur ges ut i Finland. För detta får vi tacka det lilla Uleåborgsbaserade förlaget Lode som ger ut politisk litteratur med fokus på bland annat demokrati, kommunalism och samhällsekologi. Ett lovvärt initiativ!
Chaia Heller: Arkipäivän ekologia.
Uusi ymmärrys halusta ja luonnosta.
Översättning: Ulla Vehaluoto.
Lode 2025.
