Vandring för tre röster inger Ny Tids recensent Otto Ekman en stimulerande meditativ känsla av att flyta mellan historiens avlagringar.
Lasse Garaff konstaterade 2020 i sin recension av Vandring för tre röster att Sirius Teaterns promenadföreställning baserat på ett textfragment av Peter Weiss torde vara Svenskfinlands mest långlivade teaterproduktion. Den var Sirius Teaterns första föreställning någonsin år 1992 och med sina 34 år på nacken är den således lika gammal som jag själv.
Sedermera har föreställningen hunnit uppföras i ett flertal olika finländska och europeiska städer. I dag ledsagar Paul Olin, Paul Holländer och Wilhelm Grotenfelt oss längs nästan exakt samma stråk längs vilket Olin och Niklas Grundstroem en gång ledde publiken, tillsammans med den sedan dess tragiskt bortgångne Frank Skog, under premiären.
Vi börjar vid Hagnäskajen, där Grotenfelt på ett effektivt sätt gör entré genom att kika ut över kanten på en balkong. Han gestikulerar mot det halvfärdigt konstruerade områdets futuristiska betongformer och Hagnäsbrons smäckra linje och berättar en historia för oss om en färjkarl som en gång förde människor över sundet. Småningom får han sällskap av Olin, i en väldigt skamfilad halmhatt som ser ut som om någon, eller något, tagit en tugga av den. Vi börjar vandra mot bron medan vi serveras en annan lösryckt, lite drömaktig anekdot om en gruvlig olycka där en hästdroska var inblandad.
Denna inledning, där vi vävs in i en berättelse från svunna tider samtidigt som vi i nuet omges av modernitetens abstrakta, geometriska former av glas, stål och cement, blir min favoritdel av föreställningen. Den i början alienerande upplevelsen av anakronism övergår snabbt i en stimulerande meditativ känsla av att flyta mellan historiens avlagringar. Skikten pressas ihop, och plötsligt är det hur lätt som helst att föreställa sig en droska dragen av en fradgande panikslagen häst rusa fram över den släta asfaltytan där elscootrar och spandexklädda cyklister i dag surrar fram.
Därefter rör vi oss upp genom en av mina favoritdelar av Helsingfors, de lite labyrintaktiga kvarteren kring Brobergsterassen med sina branta små trappor, tunnlar och abrupta höjdskillnader. I något skede uppenbarar sig Paul Holländer, vars vältrimmade ansiktsbehåring och nätta gula rock gör ett mer gammaldags borgerligt intryck än Olins och Grotenfelts mer alldagliga gestalter. De tre turas om att berätta sina historier, det är havererade förhållanden och oönskade graviditeter, kvävande äktenskaplig ångest, galenskap och samhällelig korruption, från skolklassen ända upp till maktens högsta nivåer. Allting mot fonden av en namnlös stad som obönhörligen förändras.
Vår färd tar oss genom den botaniska trädgården där turister från olika hörn av världen beundrar Finlands nyaste Futuro-hus, en 60-talsanakronism, och Tölöviken där ståtliga 1800-talsvillor står och sakta förfaller, offer för en kamp mellan envisa ägare och oförstående stadsbyråkrati.
I två timmar trampar vi runt, mot slutet börjar koncentrationen kanske sacka efter lite och bristen på en röd tråd, eller snarare nystanet av hoptrasslade trådar, gör det svårt att hindra tankarna från att flyta iväg medan tyngden i benen sakta växer sig allt starkare. Men en unik känsla dröjer sig kvar, och tycks lägga sig över den stålgrå stadsmiljön som ett mjukt, suddigt filter. När slutet kommer känns det plötsligt ändå oväntat, nästan abrupt.
Någon dag senare tar jag en promenad på egen hand kring Lappviken, ett annat ställe i Helsingfors där gränsen mellan nuet och historiens skikt känns särskilt tunn och suddig. Även här väntar den obönhörliga förändringen runt kröken: den 31 augusti kunde MTV avslöja att Helsingfors stad planerar att till stora delar stänga det gamla mentalsjukhusets huvudbyggnad för allmänheten och de allmännyttiga föreningar som verkat där och istället hyra ut den som kontor till ett tills vidare oidentifierat storbolag. Jag slås plötsligt av ett starkt eko av samma melankoli som präglat min vandring i sällskap med Sirius Teatern.
Sirius Teatern: Vandring för tre röster
Text: Peter Weiss.
Regi & dramatisering: Peter Lüttge.
De tre vandrarna: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer & Paul Olin.
Föreställningen spelades 29.8 i Helsingfors och spelas även i Borgå 12.9.
Foto: Sirius Teatern
