I 30 år har Siw Handroos-Kelekay producerat svenskspråkig kultur i Nordsjö i östra Helsingfors, de senaste 15 åren som producent på Nordhuset. Från paradplats har hon sett följderna av statens nedskärningar i kulturen.
Den unga damen i kaféets kassa frågar om jag kommit för att intervjua Siw. Siw är på väg, men hon blir lite sen, berättar hon.
Jag sätter mig ned vid ett av uteborden på Nordhusets skuggsida och tänker att den här omedelbart familjära stämningen är något som gör det trevligt att komma hit till Nordsjös kulturhus. Medan jag väntar på kulturproducenten Siw Handroos-Kelekay har jag tid att fundera över den filosofi och historia som ligger bakom huset.
Nordhuset är ett av de nyaste tillskotten till Helsingfors flora av kommunalt drivna kulturhus. När det stod klart 2001 fick designen av arkitektbyrån Heikkinen-Komonen både ris och ros. Till formen är huset en halvcirkel, och har inspirerats av lokstall med vändskivor: tanken var att huset fungerar som en inkörsport till olika tjänster och upplevelser. Alla var ändå inte stormförtjusta i den ogenomträngliga fasad av betong och stål som vetter mot köpcentret och metrostationen. Trots detta har Nordhuset blivit ett vardagsrum för många Nordsjöbor, och för många finlandssvenskar, eftersom det svenskspråkiga program som ordnas av Helsingfors stads kulturhus är koncentrerat hit.
Siw Handroos-Kelekay, som anländer ett par minuter efter att jag satt mig ner, är kulturproducent med ansvar för Nordhusets svenska och mångkulturella program.
Öppenhetens utmaningar
– Idag försöker vi aktivt göra det mer till ett vardagsrum för lokalbefolkningen. Förut ville man inte nödvändigtvis ha det så, eftersom öppenhet också för med sig oönskade element.
– Man vill å ena sidan vara öppen och inbjudande, men sen kommer det ju också folk som försöker sova här i utrymmet och sådant. Det är kanske inte det som är meningen.
Att driva ett öppet kulturhus i förorten kommer med utmaningar, och därför är Nordhusets aula i dagens läge ganska ”barskrapad”, som Handroos-Kelekay uttrycker det. Ändå hänger det nog folk också här, berättar hon.
– Det finns sådana som kommer varje dag. Många kommer förstås till bibban, som det har satsats på då den renoverats. Nu finns där mer användarvänliga utrymmen och tre stora bord där man kan äta eget mellanmål och mysiga hörnor.
Siw Handroos-Kelekay nämner bibliotekets luftiga atmosfär och alla de nya funktioner som ska existera i ett modernt bibliotek: 3D-printrar, symaskiner och annat man kan låna. Spelrum för unga, bord och stolar i finska Arbis korridorer i övre våningen där ungdomar ibland sitter i flera timmar och pysslar med sitt, tränar något, eller dansar i korridorerna.
– Någorlunda snällt och städat i alla fall.
Kultur för folket
Kulturhuset Stoa i Östra Centrum var det första av Helsingfors stads kulturhus som stod klart då lagen om kommunernas kulturverksamhet trätt i kraft 1981. Lagen slog fast att kommunerna ska ordna kulturverksamhet som stöder det lokala kulturlivet. För att driva egen kulturproduktion behövde städerna egna kulturhus.
I Helsingfors hade centrum redan ett alldeles hyfsat utbud av kulturlokaler. Fokus för Helsingfors kulturhusstrategi blev att erbjuda kultur i förorterna. Idén var redan från början att samla olika verksamheter under samma tak. Stoa fick två scener, ett bibliotek och flera utrymmen för verkstäder och undervisning. I dag fungerar i Stoa bland annat både finsk- och svenskspråkiga Arbis, samt ungdomshuset Kipinä.
1987 öppnades Annegården i Kampen, som specialiserar sig på barnkultur, och i samma tider tog staden över Savoyteatern vid Esplanaden som en scen för gästspel. På 90-talet expanderade kulturhusen mot väst och norr, i Gamlas och Malm, och det internationella kulturcentret Caisa öppnade i centrum. Nordhuset utvidgade östra Helsingfors utbud då det öppnades 2001, och norra Helsingfors fick ytterligare ett kulturhus 2016, då Månsasgården öppnades.
Inget liv utan tekniker
Siw Handroos-Kelekay har i nästan 30 år arbetat inom Helsingfors stads kultursektor.
– Då jag började 1997 fanns inte Nordhuset, utan jag började på Rastis allaktivitetshus på andra sidan simhallen här i Nordsjö.
Rastis öppnades på Svenska dagen i november 1997, och samlade svenskspråkigt daghem, skola och ungdomsgård under samma tak. Det fjärde benet som huset stod på var kulturverksamheten, som Handroos-Kelekay i praktiken ensam hade ansvar för.
Om det var en film skulle jag själv sköta tekniken och om det var en levande föreställning skulle jag också ibland sköta ljuset. Och sen skulle jag ju baka nånting till kaffeserveringen och förstås koka det där kaffet, växla pengar till biljettkassan samt sköta biljettförsäljningen.
Det började småskaligt, med bara sex arbetstimmar i veckan, men småningom växte verksamheten och blev till sist en heltidsanställning. På Rastis jobbade Handroos-Kelekay till årsskiftet 2009–2010 då hon blev föräldraledig. Strax efter det stängdes kulturpunkten i Rastis och flyttade till Nordhuset, där hon fick fortsätta arbetet med den svenska kulturverksamheten. En av orsakerna till att verksamheten flyttade var att Nordhuset hade helt andra förutsättningar – till exempel anställda tekniker. Även om det var med långa tänder som Handroos-Kelekay flyttade bort från den gemenskap hon varit med om att utveckla, kan hon idag se det positiva.
– Inte skulle jag längre vilja leva utan tekniker. Det var ganska horribelt då jag skulle göra allting själv. Först måste man planera och boka alla program, sedan marknadsföra dem. Om det var en film skulle jag själv sköta tekniken och om det var en levande föreställning skulle jag också ibland sköta ljuset. Och sen skulle jag ju baka nånting till kaffeserveringen och förstås koka det där kaffet, växla pengar till biljettkassan samt sköta biljettförsäljningen.
Involvera invånarna
Sett till publikkapacitet är Nordhuset stadens näst största kulturhus efter Savoyteatern. Huvudsalen drar över 300 personer och den nya lilla salen 50 personer. Publikmängden är viktig – inte bara för att staden vill att så många som möjligt ska få ta del av kultur, utan också för att kulturhusen behöver biljettintäkter för att få verksamheten att gå runt.
– Det är något som har förändrats, säger Handroos-Kelekay.
– Förr var det ingen som brydde sig om publiksiffror. Då jag började var filosofin ”kvalitet över kvantitet”. Idag känns det mer som att jag har en piska på ryggen från högre ort att sälja biljetter.
Det ökade fokuset på att fylla salongerna får konsekvenser för programmet. Det blir att anlita kända namn och säkra kort.
Handroos-Kelekay uppskattar att hon ordnar 60-70 programpunkter i året. En annan producent har ansvaret för det finskspråkiga vuxenprogrammet och en tredje för det finskspråkiga barnprogrammet, samt för husets konstutställningar. Sedan en kort tid tillbaka har Nordhuset också en så kallad samhällsproducent, som dels fungerar som ett lim mellan de olika avdelningarna i Nordhuset och andra aktörer, men som framför allt arbetar mycket med Nordsjöborna.
Samhällsproducenter finns också på de andra regionala kulturhusen i Helsingfors och det representerar enligt Handroos-Kelekay en förändring i stadens inställning till verksamheten.
– Vi hade ett visionsarbete för att staka ut vad kulturhusen ska vara 2030. Det som kom fram väldigt starkt var att invånarna vill vara med och skapa innehållet.
Det här betyder enligt Handroos-Kelekay att man måste börja tänka i nya banor.
– Det har både för- och nackdelar. Det kan vara en stor utmaning för teknikerna att ordna evenemang med en massa glada amatörer.
– Men det här är nånting som vi måste anpassa oss till, att vi inte ska vara ett hus som bara står och tar emot färdigsydda professionella uppsättningar, utan ett hus som ska vara öppet för alla kulturintresserade invånare.
Urbaniseringen österut
Utvecklingen är en U-sväng som för Helsingfors kulturhus närmare deras ursprungliga idé – att erbjuda kulturupplevelser inte bara för utan också av invånarna.
– Tanken med de regionala kulturhusen var att få ut kulturen dit människorna finns, säger Handroos-Kelekay.
Att det första kulturhuset byggdes i östra Helsingfors var ingen slump. Området växte och urbaniserades så det knakade på 60- och 70-talen, och 1982 öppnades metron, vilket ökade dragkraften explosivt. 1984 stod både Östra Centrums köpcentrum och Stoa klara. Nästa byggboom inträffade i slutet av 90-talet, då metron kom till Nordsjö, och 2001 öppnades också Nordhuset.
– Tanken är att man inte alltid ska vara tvungen att åka in till centrum för att ta del av kultur, säger Handroos-Kelekay.
– Vi märker att det för många är en tröskel, speciellt för barnfamiljer och seniorer. För dagisgrupper och skolklasser kan det till och med finnas säkerhetsaspekter som gör det svårt att resa långa sträckor.
En annan aspekt är möjligheten att ordna kulturaktiviteter på speciellt utsatta områden – ett sådant projekt är pop-up-kulturhuset Merirasti- i Havsrastböle, som i några år administrerats av Nordhuset (läs: Siw Handroos-Kelekay) och drivits av Nordhusets samarbetspartners, Åsa Nybo-Bremer, Max Bremer och Markus Luukkonen från Teaterhuset Universum.
– Det är ett resultat av att det var ett område som staden ville satsa extra på.
Svenskans framtid osäker
Helsingfors har stora planer för utbyggnad av östra Helsingfors. Förutom den planerade ”bulevardstaden” längs Österleden, pågår ständigt utfyllnadsutbyggning, som de nyligen resta skyskraporna invid Nordsjö metrostation och det nya bostadsområdet Stångfallet öster om Botby.
– Varje gång det byggs nya höghus flyttar fler människor in. Vi har varken personalresurser eller tillräckligt med fysiskt utrymme för att svara på efterfrågan, säger Handroos-Kelekay.
Eller, det är åtminstone situationen på den finskspråkiga sidan. Handroos-Kelekay kämpar egentligen med motsatt problem: det bor inte tillräckligt många svenskspråkiga i Nordsjö för att sälja slut en sal med 300 publikplatser varje gång det ordnas evenemang.
– För de finskspråkiga är Nordhuset verkligen det lokala kulturhuset, men jag måste locka den svenskspråkiga publiken från hela huvudstadsregionen. Det tycker jag borde synas i min marknadsföringsbudget. Det räcker liksom inte att jag syns i Vuosaarilehti, utan jag borde också kunna annonsera mera i Hufvudstadsbladet.
Varje år arbetar Handroos-Kelekay med mindre resurser.
– Min budget har i flera år varit samma klumpsumma som egentligen inte har indexjusterats. Allt blir dyrare, och på grund av den allmänna situationen i kulturbranschen vill man inte behöva pruta på artisternas gage.
Siw Handroos-Kelekay kommer inom några år att gå i pension. Sedan starten i Rastis har hon byggt upp den svenskspråkiga kulturservicen i Nordsjöområdet, och hon oroar sig själv för om den kommer att överleva hennes pensionering.
– Avdelningschefen för Helsingfors kulturhus, Paiju Tyrväinen, går i pension i höst, och hon har varit välvilligt inställd till det svenska. Om hennes efterträdare inte är det, så kan alltihop falla, eftersom jag är rädd att kulturhusen inte själva kommer att budgetera tillräckligt för svenskt program.
Många konstnärer skulle desperat behöva få de här jobben som vi kan erbjuda, men så kan vi inte betala de arvoden som de skulle vilja ha. Det känns ibland jättepinsamt att man måste hålla på och förhandla och pruta.
Statens kulturpolitik ett hinder
Problemen berör inte bara den svenska verksamheten, Nordhuset eller östra Helsingfors. Statens nedskärningar i kulturen är ett allmänt problem.
– Tydligast märks det i konstnärernas stress, på hur osäkert många av dem lever. Många av dem skulle desperat behöva få de här jobben som vi kan erbjuda, men så kan vi inte betala de arvoden som de skulle vilja ha. Många tror att vi har massor med pengar för att vi är Helsingfors stad, men så är det ju inte. Det känns ibland jättepinsamt att man måste hålla på och förhandla och pruta.
Trots utmaningar och mörka moln på himlen verkar Siw Handroos-Kelekay fortfarande brinna för sitt arbete. Pensioneringen är inte nödvändigtvis något hon ser fram emot, utan hon skulle gärna fortsätta sitt värv. Hon talar entusiastiskt om specialsatsningarna på både seniorer och ungdomar, om Nordhusets konstverkstäder och barn- och ungdomsteaterverksamhet, Helsingfors bildkonstskola och verkstadsutrymmena i Nordhuset.
– I slutet av augusti ordnar vi för andra gången vår största ungdomshappening här, VuoRock, där ungdomarna själva får vara med och planera samt uppträda med sina egna band.
– Seniorerna är en väldigt stor grupp som bara blir större. Många blir sittande ensamma hemma efter att de blivit änkor eller änklingar, och vi arbetar tillsammans med andra av stadens aktörer inom ett Seniornätverk för att få ut dem ur husen. Det finns de som kommer till oss från hela staden, och som säger att de nog borde flytta till Nordsjö eftersom det är så bra svenskspråkigt program på Nordhuset.
– Många livas upp av våra program. När man ser vad det betyder för folk gör det att man vill jobba vidare.
Du hittar Nordhusets kommande evenemang på vuotalo.fi/sv/evenemangen.
Foto: Janne Wass
