Vad skulle det innebära att införa basinkomst i Finland idag? Jan Otto Andersson och Johannes Kananen lyfter fram potentialen i en modell som kunde främja grundtrygghet men också på sikt medföra större förändringar i ett arbetsliv som redan nu stöps om.
Att systemet för sociala stöd inte är så välfungerande håller de flesta med om.
Men motiveringarna skiljer sig radikalt åt. Detta har vi sett när regeringen Orpo drivit igenom sina stora nedskärningar i stöden som påverkar möjligheterna att upprätthålla ett människovärdigt liv.
Regeringens företrädare försvarar sig genom att tala om flitfällor och nödvändiga inbesparingar. Kritikerna hävdar att det befintliga systemet har brister men att lösningen inte är att riva ner det ytterligare och lämna folk vind för våg.
Och många frågar sig: Var finns visionerna, var finns de konkreta förslagen om en grund som skulle garantera att ingen blir helt utblottad i Finland och som till och med kunde skapa förutsättningar för ett bättre samhälle?
Basinkomsten som idé har en tendens att dyka upp med jämna mellanrum, för att sedan glömmas bort igen. Är det frågan om en vacker tanke som egentligen är omöjlig att förverkliga fullt ut, eller finns det potential i denna modell som tycks dyka upp i rejält olikartade politiska skepnader?
Nationalekonomen Jan Otto Andersson är en veteran när det gäller att visionera om basinkomst. Han var med om att år 1986 grunda Basic Income European Network (BIEN) som numera går under namnet Basic Income Earth Network. När nätverket kom till hade basinkomsten sedan ett tag diskuterats flitigt i USA, och intresset spred sig småningom i Europa. Filosofen André- -Gorz är ett intressant exempel, eftersom han var tidigt ute med att förutse den prekarisering av arbetsmarknaden som automatiseringen leder till. Han laborerade med idéer om en basinkomst som ett steg på vägen mot ett samhälle som skulle ge den fria tiden och sociala band en betydligt större roll än i ett samhälle som kretsar kring lönearbete.
I Norden uppstod engagemanget för basinkomst inte minst i och med den danska debattboken Oprør fra midten (1978) och även Gunnar Adler-Karlsson med sin bok Tankar om den fulla sysselsättningen (1977) som väckte en viss uppståndelse.
I Vänsterförbundet har stödet för basinkomsten varit stabilt, även om frågan inte alltid befunnit sig på främsta linjen i debattens glöd.
Brokigt intresse
Andersson berättar att Finlands kommunistiska parti tog med medborgarinkomsten i sitt partiprogram under 1980-talet. De Grönas Osmo Soininvaara var en av de framträdande rösterna som aktivt förde fram basinkomsten och partiet tog med idén i sitt partiprogram år 1988. Tanken engagerade en brokig samling politiker och en utredningsgrupp tillsattes, där Vänsterförbundaren Jan Otto Andersson medverkade. I gruppen fanns representanter från praktiskt taget alla partier och till och med i Samlingspartiet och Centern förekom det ett visst intresse. Frukterna av arbetet, som reflekterade det optimistiska 80-talet när allt tycktes vara möjligt, står att läsa i boken Perustulo – kansalaisen palkka (1990) som skisserade en basinkomst i Finland. Några i gruppen reserverade sig dock, bland dem socialdemokraten Pentti Arajärvi, som också senare trätt fram med kritiska synpunkter mot basinkomst. Det principiella motståndet som fanns vid den tiden kom just från Socialdemokraterna, som befarade att ett dylikt system skulle ta kål på välfärdsstaten. Att bland andra Björn Wahlroos förfäktat tanken och sett det som ett bra sätt att eliminera sociala stöd bidrog till den oron.
Höger- och vänsteridéer
I samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet föll sedan det breda intresset för basinkomst som möjlighet i glömska. Det återkom som politisk fråga för cirka femton år sedan, med Vänsterförbundets förslag på modell för basinkomst från 2011 som ett av inläggen som fick en viss uppmärksamhet. Denna nya våg för basinkomstidén kan sägas ha kulminerat genom det experiment som sjösattes under regeringen Sipilä 20117-18 – det första som gjorts i Finland. 2 000 slumpmässigt utvalda arbetslösa personer fick under två år 560 euro på kontot utan krav på motprestationer. Utifrån hur experimentet var utformat kan man säga att intresset främst riktades mot sysselsättningseffekterna och kritiker har ifrågasatt om testet ens var tillräckligt för att säga något om basinkomstens påverkan på sysselsättningen. Både den snäva tidsramen och urvalet av deltagare har ansetts vara bristfälliga, bland annat av Andersson.
– Man kunde i varje fall konstatera att välmåendet ökade, säger han.
Även om det sedan dess har varit ganska tyst om basinkomsten har både Vänsterförbundet och De Gröna slipat fram idéer om vad en sådan skulle kosta, hur den kunde genomföras, hur andra stöd skulle påverkas och hur skatter kunde justeras.
De Gröna har (med Oras Tynkkynen som framträdande debattör) hänvisat till behovet av att bland annat förenkla det fragmenterade stödsystemet, motverka marginalisering och göra det mer lönsamt att ta emot jobb. Partiet föreslår ett långsamt införande av basinkomst: inledningsvis skulle alla få 200–300 euro skattefritt i månaden, för att efter 4 år öka summan till 600 euro. I tillägg till bas-inkomsten skulle det dessutom betalas ut ett bostadstillägg på 100–400 euro i månaden.
I Vänsterförbundet har stödet för basinkomsten varit stabilt, även om frågan inte alltid befunnit sig på främsta linjen i debattens glöd. I sitt principprogram heter det att partiet vill arbeta för en basinkomst som ska trygga inkomsten i alla skeden av livet; rätten till en skälig utkomst är en mänsklig rättighet. I programmet betonas att parallellt med detta stöd ska det inkomstbundna arbetslöshetsstödet och välfärdsstatens tjänster stärkas. Partiet vill att ett nytt experiment genomförs, med bredare bas för deltagare än förra gången.
Och vad gäller Socialdemokraterna finns det numera en framstående politiker som visionerat i termer som påminner om basinkomstens idé, nämligen Matias Mäkynen.
En skiljelinje i debatten om basinkomst kan formuleras utifrån höger- och vänsterflankens förhållningssätt till välfärdsstaten och behovet av service. Hur ska man jämka UBS, Universal Basic Service, med en Universal Basic Income?
– En libertarian av högersnitt förespråkar UBI utan UBS. En socialdemokrat har traditionellt argumenterat för UBS utan UBI.
Om en basinkomst infördes i Finland skulle den göra störst skillnad för de personer som idag får arbetslöshetsunderstöd och utkomststöd, säger Andersson. Att finansiera den skulle inte heller behöva vara någon raketvetenskap. Han anser själv att en negativ inkomstskatt vore realistisk. Det kunde se ut så här: alla skulle som basinkomst få 600 euro men om en persons inkomster överskrider, säg, 1600 euro betalar hen en progressiv skatt. Om basinkomsten finansieras genom inkomstskatter kommer normalt de som har höga inkomster att förlora på det. Om finansieringen sker på annat sätt, exempelvis en skatt på AI, vinner alla utom möjligen AI-ägarna.
Föregångslandet Irland
Jan Otto Andersson framhåller att en basinkomst kan se ut på olika sätt när den testas i praktiken. Experiment har gjorts i vitt skilda kontexter. Det har skett i bland annat Brasilien, Togo, Japan, Indien, Storbritannien, Liberia, Sydkorea, Tyskland och Iran.
Från och med i år får ett antal kulturarbetare och konstnärer i Irland en inkomstgaranti, alltså en basinkomst utan krav på motprestation. Denna basinkomst, som idag erhålls av 2000 personer som får 325 euro per vecka för tre år i taget, liknar ett konstnärsstipendium i och med att det är en stödform som kräver en ansökan. Ett sådant system gör det möjligt för konstnärer att ägna sig åt sina konstnärliga verksamheter. Enligt olika uträkningar kommer det här på sikt också att spara pengar för staten, exempelvis genom att färre av mottagarna behöver ansöka om andra typer av sociala stöd.
I USA har det gjorts många privat finansierade experiment där pengar riktats till specifika småskaliga grupper under en begränsad tid. Flera investerare och entreprenörer inom IT- och AI har på senare tid visat intresse för basinkomstliknande system med motiveringen att kapitalinkomster ökar i en snabbare takt än löner och att arbetsmarknaden möbleras om. I en sådan utveckling är förlorarna många. Förespråkarna, bland dem OpenAI:s VD Sam Altman som varit med och finansierat ett basinkomst-test, anser att vinsterna som uppnås genom AI i någon mån kunde fördelas. Tanken är alltså någon form av fördelning av avkastning, snarare än ett stöd som delas ut av staten. Jan Otto Andersson nämner Alaska som jämförelse: genom Alaskas Permanenta Fond har medborgarna fått ta del av olje- och gasintäkter genom dividender som betalas ut varje år.
Men en sak förenar alla experiment och test som hittills genomförts med basinkomst och system som har likheter med basinkomsten:
– I de här försöken har det inte varit frågan om en universell basinkomst. Sådana experiment går det väl egentligen inte att genomföra utan att man så att säga genomför själva tanken. Politiskt skulle det vara svårt att för ett helt samhälle på en och samma gång ändra skatte- och socialsystemet och implementera en basinkomst. Det måste göras stegvis.
Situationen vi har nu i Finland är ändå att allt krut satsas på att få ner offentliga utgifter och sänka skatterna.
Motverka kriser
Andersson ser basinkomst som ett redskap för att ta samtidens sinsemellan ihopslingrade globala kriser på allvar. Det handlar om konsekvenserna av AI, en accelererande klimatkris och även polariseringen mellan superrika och de helt utblottade. Han hänvisar till statsvetaren Simon Birnbaum, som hävdar att den ekologiska omställningen skulle gå lättare att genomföra om det fanns en basinkomst. Hetsen att skapa jobb för att undvika massarbetslöshet skulle minska och genom basinkomst kunde klyftor jämnas ut på ett sätt som inte förutsätter kravet på ekonomisk tillväxt.
– Situationen vi har nu i Finland är ändå att allt krut satsas på att få ner offentliga utgifter och sänka skatterna. Den politiska realismen för att genomföra en basinkomst är för tillfället låg.
Andersson spekulerar att Sydkorea kunde vara det land i världen där en basinkomst faktiskt skulle kunna lanseras. Nuvarande presidenten Lee Jae-myung har aktivt tagit ställning för ett införande och initierade i egenskap av borgmästare ett regionalt försök med basinkomst riktat till ungdomar. Andersson nämner också att basinkomst diskuteras i Kina som en möjlighet att stärka den inre marknaden för kinesiska produkter i ett läge då arbetslösheten är hög.
Han framhåller också att basinkomsten i många länder kunde vara ett avgörande, men också ganska billigt, sätt att hjälpa de allra fattigaste. På flera håll i världen har man testat lokala varianter av ”basinkomst” i form av tillfällig och begränsad utdelning av kontanter. Detta har förekommit i bland annat Indien och Kenya.
– Det här kunde vara en metod för att minska fattigdomen på ett billigt sätt.
Konsekvenser för arbetslivet
Många som förordar en basinkomst hävdar att det skulle förbättra individens förhandlingsposition i arbetslivet. Det kan till exempel innebära en lägre tröskel för att säga upp sig om ett jobb är outhärdligt eller att tvånget att ta emot vilket jobb som helst på grund av lönen luckras upp. Man brukar tala om förbättrade ”exit options”.
Johannes Kananen, universitetslärare i socialvetenskap vid Åbo universitet, har länge forskat om välfärdsstaten och om socialförsäkringssystemet. Enligt honom kan man närma sig basinkomstens potential för bättre ”exit options” på två sätt. En väg är att utifrån ett liberalt synsätt fundera på hur en basinkomst hjälper människor att leva ett gott liv. Ett marxistiskt och kollektivistiskt perspektiv lyfter däremot fram makthierarkier i en ekonomisk ordning. Enligt Kananen finns det fog för båda dessa perspektiv, men diskussionen om basinkomst kunde breddas genom att peka på en tredje väg:
– På vilket sätt skulle samhället förändras om vi hade en basinkomst?
Detta sätt att ställa frågan skiljer sig dessutom från vad Kananen beskriver som ett mekanistiskt perspektiv som ofta tillämpas när experter och politiker utvärderar möjligheten att lansera en basinkomst. Då ligger fokus vid att på empirisk grund försöka förutsäga konsekvenserna av ett införande av en sådan modell utifrån givna måttstockar, exempelvis sysselsättning. Han vill närma sig förändring på ett annorlunda sätt, med fokus på hela samhället.
– Jag har kommit fram till att basinkomsten skulle ha konsekvenser för vår uppfattning om lönearbete. Arbete skulle inte längre vara ett utbyte mellan tid och pengar så att vi säljer vår tid för pengar. Om en basinkomst skulle införas skulle arbete framträda som ett fritt val, att vi använder våra förmågor till att tjäna andra människor.
Kananen anser att Hannah Arendts begrepp om arbete, tillverkning och handling är fruktbara verktyg för reflektera kring vad en basinkomst kan betyda – och vad den –inte betyder. I sin bok Människans villkor skisserar Arendt vad hon ser som ett slags ramar för vår existens: arbete som nödvändighet, tillverkning som skapar beständighet i vår materiella och andliga värld och handling som innebär möjligheten att agera och förändra tillsammans med andra. Kananen anser att Arendts begrepp om arbete är relevant i diskussionen om basinkomst, där man ofta återkommer till farhågan att mottagarna skulle kasta sig på soffan och vägra arbeta, vilket skulle leda till att ingen vill utföra smutsigt, tungt och monotont arbetet.
– Att våra grundbehov är tillgodosedda gör inte att arbetet försvinner. Vi måste fortsättningsvis göra det. Det är helt enkelt inte möjligt att vi skulle ”sluta arbeta”.
Arbetsdelning
Rädslan för att en basinkomst skulle leda till lättja och ett farligt exit-beteende speglar i själva verket, säger Kananen, en olöst grundfråga: vad är en rättvis arbetsdelning?
– Hur bestämmer vi att vissa människor jobbar med att tillgodose våra materiella behov medan andra exempelvis håller på med kunskapsarbete, som exempelvis forskning?
Kananen anser att en basinkomst kunde möjliggöra en mera rättvis arbetsdelning. Han instämmer med de marxistiska analyser som uppmärksammar orättvisan i organiseringen av dagens arbetsliv och fördelningen av arbete. Vissa tvingas arbete under omänskliga villkor för att överleva – på grund av bristen på alternativ och bristen på stödformer.
Arbete borde vara frivilligt och en basinkomst kunde främja det, vilket skulle ställa individen i en annorlunda position i ett samhälle präglat av privat egendom än vad som nu är fallet, då mångas öde är att vara underställda andras egendom.
– Det handlar om att använda våra förmågor till att tjäna andra människor, att kunna jobba för att tillgodose andras behov och att trivas med att använda sina förmågor. Basinkomsten är ett steg mot ett sådant samhälle.
Ett viktigt steg vidare
Om en basinkomst blev aktuell skulle arbete inte längre vara låst till tvånget att skapa en utkomst, säger Kananen.
– Genom min forskning har jag insett att vårt nuvarande socialförsäkringssystem faktiskt i viss mån innehåller en åtskillnad mellan arbete och utkomst.
Den danska sociologen Gøsta Esping-Andersen kallade detta dekommodifikation, det vill säga att människor är mindre beroende av marknadskrafter än de vore om socialförsäkringssystemet inte skulle finnas. Men villkoren som finns inbyggda i stödformerna och den byråkratiska ramen gör att detta drag bara delvis är närvarande, säger Kananen.
– Om man betraktar historien lite bredare och tar in ett perspektiv på 100 eller 200 år ser man att socialförsäkringssystemet har inneburit en viss separering mellan utkomst och arbete. Jag anser att en basinkomst vore ett steg vidare i samma riktning.
Basinkomsten skulle dessutom innebära en annan riktning än den så kallade aktiveringspolitiken som ökar pressen på dem som ansöker om sociala stöd?
– Ja. Det är en utveckling som skapar orättvisa och även politiska problem; människor uppfattar det som orättvist att det blir ett tvång att jobba för sin utkomst. Den sociala orättvisan drabbar de svagaste i samhället. De som har materiell privategendom är däremot inte tvingade att sälja sitt arbete för sin utkomst under vilka villkor som helst. Det här gör att människor mår dåligt, blir deprimerade, utbrända och förlorar tilliten till det politiska systemet.
En ny början
Den politiska retoriken och praktiken är idag uppslukade av en föreställning om nödvändighet som definieras i ekonomiska termer. Sparretoriken är helt dominerande och vi har snävat in horisonten, säger Kananen. Om vi igen intar ett lite längre historiskt perspektiv inser vi att vårt samhälle i själva verket är rikt och innehåller en komplicerad arbetsdelning där vi är beroende av varandras förmågor och insatser.
– Vi har aldrig tidigare varit så fria från nödvändigheten. Om vi tittar på den kvantitativa mängd arbete som behövs för att tillgodose våra materiella behov så är det faktiskt ganska lite.
Kananen återkommer igen till Arendt och hennes begreppsindelning. Vi kommer inte ifrån det arbete som måste göras för att upprätthålla våra liv och vår värld, men det måste även finnas rum för att bygga strukturer och ramar och samtidigt också att politiskt förändra det rådande systemet.
– Arendt beskrev varje människa som en ny början, som en unik varelse.
Och det är här basinkomsten blir relevant:
– När vi ger människor utrymme att ta initiativ möjliggörs handlande, det begränsas inte till en politisk elit. En basinkomst kunde få oss att inse vår handlingskraft som medborgare. Nu upplever många det som meningslöst att komma med politiska initiativ på grund av snävheten i de ramar som finns givna, inte minst i själva arbetet, där en del jobbar för mycket och inte har någon fritid medan andra inte hittar ett jobb som de trivs med.
– Vi bör minnas att utformningen av arbetslivet är en politisk angelägenhet, säger Kananen. Det här är just en fråga om handling i Arendts bemärkelse, och en del av vad demokratin möjliggör: vi kan tillsammans komma överens om formerna för hur våra förmågor ingår i en arbetsdelning. Där har vi enligt Kananen just nu surrat fast oss vid den kapitalistiska aktiebolagsformen, som om det är den enda möjliga formen av organisering av arbete.
– Man kunde också lyfta fram andra möjligheter, som exempelvis kooperativ.
För att sammanfatta: en basinkomst kunde möjliggöra också breda samhällsförändringar och bidra till att lätta upp greppet som idén om ekonomisk nödvändighet just nu håller oss i. Kanske är det inte politiskt möjligt att införa en basinkomst i Finland för tillfället, men ingenting hindrar att fortsätta att experimentera och slipa på modellen.
Foto: Privat
