Jag är säkert inte den enda som, lockad av en algoritm, lyssnat på president Stubbs bok Maktens triangel under de senaste månaderna. Tillsammans med alla dem som också har hört på Careless People av Sarah Wynn-Williams, Itsekkyyden aika av Liisa Keltikangas-Järvinen och andra ljudböcker som Spotify nu tenderar att kränga på oss som gör anspråk på att vara lite intellektuella och intresserade av vårt samhälle. Åtminstone har jag sett de här böckerna omnämnas i många bekantas sociala medieflöde.
Det är ju roligt om böcker blir lite som gamla tiders linjära tv-sändningar – det vill säga att alla har en gemensam referensram, samma program eller i det här fallet böcker som man kan jämföra upplevelser av. Om än för att algoritmen har sålt dem till oss alla. Tyvärr får vi väl också anta att författarnas inkomster rasar rejält i och med ljudböckernas inträde på Spotify och att tjänsten säkert så småningom kommer att vara full av självhjälpsböcker skrivna av någon språkmodell.
Men tillbaka till Stubb. Först känns boken rätt insiktsfull, han är ju inte så dum, allas vår “Alex”, när han håller sig till områden som han kan. Och det här med världspolitik tycks ju vara ett sådant. Hans grundtema, som dock så småningom börjar kännas lite uttömt, men som genom boken vänds och vrids i olika vinklar, är att väst och öst alltför länge har trott sig kunna sätta agendan för resten av världen. Och av dessa två då särskilt väst, efter järnridåns och Sovjetunionens fall.
Nu måste västvärlden lyssna mer på syd, konstaterar presidenten. Och också förstå att syd håller dörrarna öppna även mot öst, eftersom östern tenderar att vara mindre benäget att komma med moralpredikningar när man gör olika deals.
Boken har vissa självbiografiska inslag. Ibland minns Stubb sin tid innan karriären som politiker, då han var en nyliberal missionär. Eller stryk det där, byt till: ung forskare eller tjänsteman i Bryssel som var med och spred den globala handelns och konkurrensens glädjebudskap. Skitsamma att mänskligheten vid det laget var fullständigt medveten om att klimatförändringen kräver enorma åtgärder och att vi då också kände till att naturen utarmas på grund av överförbrukningen av naturresurser pådriven av överkonsumtion. Det bästa som nu kunde hända var att containrarna skulle cirkulera världshaven runt och knyta samman mänskligheten till en enda enorm kapitalistisk familj. Eller stryk det också, byt till: kartell.
Stubb nämner nog att det fanns vissa som på 1990-talet, då världshandelsorganisationen WTO grundades och allt det där, ordnade stora demonstrationer, till och med kravaller, och hade den tråkiga benägenheten att påpeka att en öppen och av västvärlden totalt dominerad handel inte kommer att vara endast en lisa för den övriga världen. Man får nästan en känsla att de här demonstranterna, som nu verkar ges lite rätt av vår president några decennier senare, hör till det som denna envisas med att kalla “yttervänster” genom hela boken.
För det verkar vara omöjligt för Alex att nämna ytterhögern utan att i samma andetag nämna yttervänstern (eller samma på finska, eftersom Spotifys datorhjärna så binärt korrekt identifierar mig som finländare, med den följden att den endast erbjuder mig finskspråkig litteratur). Det blir ibland roande när Stubb ska jämföra allt krångel ytterhögern och -vänstern ställer till med. Han beskriver hur ytterhögern undergräver demokratin, attackerar den fria pressen och sprider rasism, medan den (lika fasansfulla?) yttervänstern ifrågasätter huruvida internationella frihandelsavtal är fördelaktiga för alla inblandade.
Finland beskrivs av författaren Stubb som ett fantastiskt land. Det är kanske ingen överraskning. Det fascinerande är på vilket vis vårt land beskrivs som förträffligt. Förstås nämner högerpolitikern Stubb en relativt hög BNP, men också gratis utbildning och hälsovård för alla, relativt små inkomstskillnader och ja, alla möjliga framsteg som vänstern just nu kämpar med näbbar och klor för att försvara mot presidentens eget moderparti och -ideologi.
Stubb envisas med att skriva om en “social kapitalism”, som om det vore ett fenomen i vår nutid och den ständiga följeslagaren till den liberala demokratin. Detta trots att den sociala kapitalismen som begrepp väl är ett minne från mitten av det förra seklet och precis det fenomen som nyliberalismen strävar efter att krossa, eftersom all statlig inblandning förvränger marknaden och konkurrensen och därför är av ondo.
Av president Stubbs bok kunde läsaren lätt få följande uppfattning av hans världsbild: för det första så är det oerhört viktigt att försöka återuppbygga en multilateral regelbaserad världsordning, bland annat för att i samarbete motverka den fortsatta klimatkatastrofen, som inte direkt blivit lindrigare under tiden sedan WTO grundades och allt fler containrar började segla världshaven runt.
För det andra finns det två extrema flanker som den liberala demokratin (alltid i allians med den sociala kapitalismen) måste kämpa mot i framtiden: ytterhögern och -vänstern. Yttervänstern framställs i samma negativa dager som ytterhögern, och dess farliga agenda kan alltså beskrivas som att den ifrågasätter huruvida globala frihandelsavtal leder till lycka för alla.
Därtill anser Stubb att han som ung hade lite fel i att nyliberalismen automatiskt kommer att leda till lycka för alla, eftersom han var blind för den övermakt – och arrogans – som västvärlden uppvisar i den här ekvationen. Istället måste den nya världsordningen aktivt balansera mellan väst, öst och syd.
Förutom ojämlikheten länder emellan oroar sig Stubb också för att välståndet i den moderna globala ekonomin inte fördelas särskilt jämnt inom ländernas egen befolkning. Här lyfter han upp USA, denna nyliberalismens vagga, som ett varnande exempel.
Det är inte utan att man börjar tänka att presidenten när han blickar framåt oroar sig för samma saker som hans så kallade yttervänster gör. Anser presidenten därmed att han själv är ett lika stort hot mot den liberala demokratin (och den sociala kapitalismen!) som yttervänstern och därmed också dess parhäst ytterhögern? Detta blir inte helt klart i boken.
Viktigt att notera är att Stubb tydligen menar att något av det bästa hans fädernesland har att erbjuda världen är det som vänstern just nu försöker försvara mot nyliberalerna: hälsovård och utbildning som är tillgänglig för alla, relativt små inkomstskillnader och socialt stöd åt personer i en utsatt position. Det vill säga allt det som Samlingspartiet, SFP och deras kolleger rasisterna och fundamentalisterna i regeringen som bäst försöker nedmontera.
Så, visa av lyssnandet till denna bok får vi väl lov att önska Alex välkommen till vänsterns kandidatlistor i kommande val, när du är klar med ditt nuvarande värv!
