I en del människomöten känns djupet i ett kort samtal extra mycket. Det går att dra en parallell till teater här, hur en del pjäser känns rakt in i hjärtat och framstår som väldigt angelägna. Teaterns kraft att hjälpa oss komma till insikt, att bearbeta traumatiska händelser eller att öka vår förståelse för andra och oss själva är dock inget som uppstår per automatik.
Det har betydelse vilka historier som berättas och hur de berättas. Teatern förmår provocera och ställa obekväma frågor. Ibland undrar jag om den gör det tillräckligt ofta eller vill den helst jaga skratt och applåder?
I Ny Tid 10/2023 skrev Lukas Lundin om Lilla Teaterns föreställning Röda Rummet, som baserar sig på en roman av Kaj Korkea-aho. Lundin avslutar sin recension av pjäsen med frågan: ”Vilka historier berättar vi inte för att dölja det vi faktiskt vill berätta?”
Utsagan beskriver den känsla som upprepade gånger infunnit hos mig då jag följt med den finländska teaterscenen. Var är berättelserna som jag kan knyta an till? Var behandlas de mest brännande samhällsfrågorna och falskheten i vår tid med beskhet, udd och skrikande raseri? Vilka saker har jag ännu inte ens förstått att jag behöver förstå?
Var är berättelserna som jag kan knyta an till? Var behandlas de mest brännande samhällsfrågorna och falskheten i vår tid med beskhet, udd och skrikande raseri? Vilka saker har jag ännu inte ens förstått att jag behöver förstå?
Frågan jag ställer handlar om ett slags förtvivlan, eller kanske insikt: Varför känns det som skapas för teaterscenen i Finland ibland så irrelevant för mig? Det finns så klart aktuella undantag, som One Drop på Nationalteatern av Sonya Lindfors och med Antonia Atarah på scen samt Surulliset tytöt av Kaisla Löyttyjärvi på Brödfabriken i Helsingfors.
Enligt kritikern Joséphine Gram är One Drop ”inte enbart en uppsättning, utan den kallar till handling och är en påminnelse om att frigörelse är möjligt, även om vi inte är där ännu”. Frigörelsen som Gram beskriver handlar om bruna och svarta människors befrielse från kapitalism, rasism och vit hegemoni.
En sak finns det skäl att säga här: jag vet att scenkonsten lider av förkrossande dålig finansiering, prekaritet och strukturer som i sig leder till att det som kunde skapas inte blir av. Det samma gäller många sektorer i vårt land just nu. Ändå kan man lite tillspetsat fråga: då det finns medel att tillgå, vad sätts upp då?
Ibland når det narrativ som berättas på scen inte fram till publiken. Jag har blivit medveten om detta avstånd till det som berättas flera gånger. Ett konkret exempel är Amos A som sattes upp på Svenska Teaterns stora scen. I något skede under föreställningen undrade jag varför jag tyckte att det var en god idé att se pjäsen om en rik finlandssvensk mecenat. I en scen som utspelar sig på en badinrättning i Grankulla presenteras eugenikens tankegods ackompanjerat av glättig dans och hänvisningar till Folkhälsan. När publiken på ett ställe skrattar åt repliken ”Jävla karlar!” blir jag faktiskt illamående. Genom detta ”lite obekväma” är saken slutbehandlat.
Även uppsättningen av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann på Lurens sommarteater har en liknande glättighet i en scen som också tangerar eugenik.
Jag tycker det är skäl att ifrågasätta bägge teateruppsättningars blaséaktiga och mjäkiga sätt att ta sig an det eugeniska skelettet i garderoben i Finland. I snart fyra år har en högerregering som bugar för och till och med vurmar för högerextremism och rasism aktualiserat denna tematik.
Jag får gensvar i min kritik av en transperson som sett Amos A på Svenskis och av en minoritetsrepresentant som sett Hundraåringen. Varför detta hymlande och detta nedtonande av eugenik och rasism på teaterscenen? Varför törs man inte ”skapa dålig stämning” då det finns all orsak till att göra det?
Rakel Graffmans recension av Helsingfors stadsteaters uppsättning av Monika Fagerholms roman Vem dödade Bambi? understryker vikten av att ondska inte ska förvandlas till underhållning. Teatern blir kraftfull först då den låter oss dröja kvar i det obekväma, det olustiga och ångestfyllda.
Menar jag att jag just nu enbart vill se ångestframkallande teater? Nej riktigt så är det inte. Men jag törstar efter andra typer av berättelser än de som söker det sensationella, det komiska och det eskapistiska.
Regissören Jaana Taskinen leder Q-teatteris ”yhteisöteatteri”, en del av teaterns arbete för att stöda gemenskapers och individers välmående. Hon har skapat en teaterverksamhet där individers egna berättelser får äntra scenen. Q-yhteisöteatteri är teaterkonst i det vardagliga mötet med ungdomar och seniorer. Berättelserna som tar form är varken blankpolerade eller särskilt genomtänkta. Det är det som berättas i stunden som blir materialet för skådespelarna att arbeta med. ”Vill någon berätta om något som den varit med om under julen?”, frågar Taskinen under en repetition i vintras.
Frågan är en inbjudan som mottagaren får fundera på. Vad vill jag berätta inför andra? Vad vågar och vill jag dela med mig av?
I replokalen sitter sju utbildade skådespelare och jag. Berättelserna som börjar sippra ut handlar om allt mellan himmel och jord: om hur en bonusfamilj tacklar norovirus under jullovet, hur julfirandet plötsligt får en besk ton då familjetrauman kikar fram, känslan av att äntligen se ett stort arbete gå framåt och hur fantasin kan vara till hjälp för att få ett barn att äta järnrik mat.
Den berättelse som förs fram spelas sedan upp på scen och berättaren får välja vilken skådespelare som ska vara huvudkaraktär. Tre andra skådespelare spelar biroller. Då scenen spelats upp kliver regissören Taskinen in och kollar med berättaren om iscensättningen motsvarade det berättaren tänkt sig. Uteblev kanske något eller blev tolkningen konstig på något vis? I detta skede kan berättaren lägga till eller specificera detaljer i berättelsen, samt ge respons på skådespelarnas tolkningar.
Att se och höra sin egen berättelse spelas upp inför en är en märklig känsla. Det är något helt unikt. Styrkan i det sätt som Q-yhteisöteatteri skapar scenkonst ligger i att publiken får möjlighet att både leva sig in i en annan persons sinnestillstånd och berättelse och att samtidigt få möjligheten att höra ”den egna berättelsen”.
Q-teatteris förmåga att ta sig an händelser som aldrig annars skulle spelas upp på scen fascinerar mig. De skapar teater i stunden med unga och äldre. Det är påtagligt äkta att först höra en historia och sedan uppleva den på nytt på scen. Det är opretentiöst och blir en övning i närvaro, både för publiken och för skådespelarna. Improvisationen kan inte upprepas utan förblir en unik händelse. Och det är styrkan i formatet som teatern har byggt upp.
Publicerad i Ny Tid 8/26, 7.9.2026
