En god vän började ivrigt på läkarprogrammet men hoppade av efter mötet med det mänskliga preparatet och dissektionsövningarna som skulle lära studenterna kroppens muskler. Det var inte alls vad han hade väntat sig.
En annan vän stannade tappert på samma program i tre år, men då teorin skulle omsättas i praktik blev han tvungen att inse att hans fobi för blod inte var förenlig med yrket och sökte nya framtidsplaner.
Kropp och sinne är inte alltid förenliga. Kanske till och med ganska sällan.
Det är förunderligt svårt att ta till sig att de tankar som svischar omkring i ens skalle faktiskt är beroende av kroppens intrikata och rätt äckliga system av kött och signalsubstanser. Det vill säga, förståelsen i sig är inte svår, men att verkligen åskådliggöra den är nästan omöjligt. Att kroppens funktionalitet i sin mest basala funktion inte skiljer sig särdeles från enkel mekanik, som att koppla en lampknopp till ett batteri. Om kablarna rör batteriets poler så lyser lampan. Annars inte. Att varje futtig tanke är underordnad kroppens skräckelblandning av fett och vätskor.
Det är också i denna eviga konflikt som Ulrika Nielsen rivstartar sin lyriska essä Corpus & Animus. Närmare bestämt på en sjukhusbrits där ett diktjag förbluffad ser sitt hjärta arbeta på hjärtklinikens ultraljudsskärm. Så nära, och på samma gång ”dolt i en djuphavskontinent”.
Klaffarna mellan förmaken och kamrarna
grep mig särskilt: så små och så starka, tålmodiga
och hängivna uppdraget
men sanningen är ju
att Valva tricuspidalis
och Valva mitralis
inte känner mitt namn;
ett hjärta vet inte var det är
och vem det tjänar, vet inte
att jag finns.
Från britsen söker sig Nielsen vidare mot skärningspunkter där kropp och själ skaver mot varandra. Sjukdomsstatistiken som ett molande hot. Hanterandet av nyss levande människor. De snabba oväntade frånfällena, och vikten av att tänka på att varje ord innan en tupplur kan bli ens sista. Födelsen som den glömda sensationen av att vara kropp.
Enkla truismer och observationer blir välbalanserade inpass eftersom Nielsen eller diktjaget tycks så uppriktig i sitt konstaterande av det redan kända, och för att den lyriska formen tillför iakttagelserna en eftertänksam melodisk kvalitet. Att veta något är inte detsamma som att ha reflekterat kring det. Svetten som en påminnelse om kropp vid ansträngning och oro. Saliven som ett band mellan kroppens och hjärnans begär. Övriga kroppsvätskor, utdunstningar, ljud och andra spår som kroppen ständigt lämnar, ”som ett evigt läckande såll”, som ville den erövra den värld som hjärnan rör sig i.
Det finns kanske ingen absolut förening mellan kropp och sinne, men Nielsen pekar ut ett antal försonande broar, som att kroppen medlidsamt redan i den tidiga medelåldern långsamt börjar förbereda sinnet på det avslut som väntar längre fram. Värk och skavanker för att knyta subjektet till den existens som fortfarande är.
De flesta vuxna människor
är på något sätt trasiga. I själva verket
hör fullständig hälsa och människa
inte ihop.
Med en medelålders, skrivbordsskadad ländrygg och konstant värk i axlarna tillhör jag visserligen målgruppen, men jag vågar påstå att Nielsens luftigt molande essä kan skänka förtröstan åt fler än oss.
Ulrika Nielsen:
Corpus & Animus.
Schildts & Söderströms, 2026.
