Intimitetskoordinatorer anlitas flitigt inom film- och tv-branschen och numera också inom scenkonsten. Skådespelaren och intimitetskoordinatorn Sara-Maria Heinonen anser att det viktigaste är att utveckla konkreta verktyg för att på ett tryggt sätt förverkliga konstnärliga visioner som har med intimitet att göra.
För snart tio år sedan innebar #metoo en vändpunkt som gjorde det möjligt att öppnare diskutera sexuella övergrepp och problematiska gråzoner. I film- och tv-branschen hade detta stora följder, inte minst genom en uppgörelse med maktstrukturer i kölvattnet av Weinstein-affären. Historien bakom de sexuellt laddade scenerna i Last Tango in Paris och Basic Instinct är ökända exempel på manliga regissörer och skådespelare som kört över sina kvinnliga kollegor och har genom åren tjänat som påminnelser om hur det inte ska gå till. #metoo ledde till ett brett rannsakande av villkoren för att spela in material som inbegriper intimitet och nakenhet; hur kan detta göras med konsten i centrum och utan att någon far illa?
HBO var det första produktionsbolaget som fattade beslut om att systematiskt konsultera intimitetskoordinatorer i samband med sexscener, och det här gjorde starkt avtryck i branschen.
Också i den finländska filmvärlden fick #metoo stor uppmärksamhet. 2020 offentliggjorde Filmstiftelsen riktlinjer, utarbetade av Saara Kotkaniemi, för intima och sexuellt laddade scener. I den texten finns handgripliga råd som riktar sig till skådespelare, regissörer och producenter (med flera) för hur de ska handskas med sådana situationer så att alla i arbetsgruppen har den information de behöver och är med på noterna. Det konstnärliga fältet är precis som vilken annan bransch som helst; grundläggande arbetsskydd och rättigheter för samtliga inblandade måste värnas.
Snabb reaktion i Finland
Så vad gör en intimitetskoordinator? Det korta svaret är att hen anställs för att skapa ett tryggt arbetsklimat kring intima scener, exempelvis sådana som innehåller simulerat sex, kyssar och nakenhet.
Sara-Maria Heinonen arbetar både inom scenkonsten och i filmbranschen som skådespelare och intimitetskoordinator. Det senare har hon jobbat med sedan början av 2020-talet men intresset för frågorna väcktes redan under studietiden i Tammerfors, trots att det inte egentligen togs upp i undervisningen.
– I Finland var reaktionen på #metoo snabb. Redan 2020 fick Pia Rickman och jag våra första uppdrag som intimitetskoordinatorer. När vi kom igång var det som att en viktig bit av det konstnärliga arbetets terräng öppnade sig, något som inte tidigare utforskats kollektivt innan.
Heinonen menar att kulturella mönster kan förklara varför arbetssätt kring intimitet och sex i konsten länge har förblivit oifrågasatta. Vissa saker har varit obekväma eller till och med tabu. Och om något är svårt att tala om blir det också svårt att förhålla sig till det konkret. Viljan att ta allas välmående och trygghet på allvar i samband med intima scener var länge begränsad till enskilda konstnärers initiativ och lyhördhet. Ett gemensamt språk har saknats – fram till nu.
Göra maktstrukturer hanterbara
I scenkonsten kan intimitetskoordinatorns roll i produktionen jämföras med en dans- eller stuntkoreo-graf, säger Heinonen. Hen samarbetar med regissören och med alla avdelningar, är med och dryftar regissörens vision och olika önskemål i arbetsgruppen. Därefter tar intimitetskoordinatorn kontakt med skådespelarna och hör sig för om deras behov och idéer.
– Som intimitetskoordinator strävar jag efter att klargöra visionerna men också att uppmuntra det konstnärliga drömmandet. Och så hjälper jag till med att förverkliga detta.
Jag upplever att mystifierandet av sex har fått ge vika, vilket är bra. Innan #metoo fanns det en tendens att blanda ihop fakta och fiktion just när det gäller sex, fastän det naturligtvis fanns en medvetenhet i övrigt om att en skådespelare skådespelar. Just sexuella scener antogs länge avslöja personen bakom skådespelaren.
Heinonen återkommer till vikten av att utarbeta konkreta tillvägagångssätt för att arbetet i gruppen ska löpa smidigt.
– Allt sker i samarbete, ofta kommunicerar man med flera avdelningar. Man kan säga att 80 procent av intimitetskoordinatorns jobb består av koordinerande, ”ingenjörsjobb”, och resterande 20 procent är konstnärligt arbete.
Kan en intimitetskoordinator vara med och bryta upp de hierarkier och maktstrukturer som kan uppstå i en produktion?
– I bästa fall, ja. En poäng med intimitetskoordinatorn är ju att göra maktstrukturer synliga och att försöka göra dem hanterbara.
Enligt Heinonen är det viktigt att koordinatorn finns närvarande i situationer som präglas av faktiskta eller upplevda maktstrukturer som kan påverka hur en person förhandlar om sina gränser. Producenten har formellt en arbetsgivarroll, och även om regissören inte nödvändigtvis har det så har hen ändå en roll som är förknippad med makt. Genom att se till att diskussionen om hur exempelvis en sexscen ska genomföras går via en tredje neutral part kan det bli lättare att förhandla. Tillräckligt med tid, resurser och planering gör att maktrelationer inte sätter sin prägel på situationen när man planerar en scen.
– Det ska inte behöva vara upp till individen i gruppen att se till att vara tillräckligt trevlig eller medgörlig. Strukturerna ska skydda arbetstagarna, oberoende av hur man är som person.
Med andra ord ska det inte gå till så att regissören mitt i en repetition då skådespelarna står på scen kan utbrista ”jag fick just idén att ni kunde vara nakna i den här scenen. Skulle det månne kännas ok för er?”
I en sådan pressad situation vore det svårt att skapa rum för ett egentligt samtycke, säger Heinonen. Istället kunde regissören ta kontakt med intimitetskoordinatorn som i sin tur prövar idén med skådespelarna – och de får rimligt med tid på sig att ge sin syn på saken.
Heinonen har själv arbetat som skådespelare och som intimitetskoordinator både inom film och tv samt scenkonst. Hon säger att det inom film och tv finns inarbetade rutiner för att anlita en intimitetskoordinators tjänster. I scenkonsten saknas än så länge standardiserade tillvägagångssätt. Hanteringen av scener som innehåller intimitet varierar alltså just nu mellan olika teaterproduktioner.
– Det finns redan nu en gemensam vilja att utveckla bättre arbetssätt, men det vore bra att ha gemensamma riktlinjer att utgå från.
Arbetet med att liksom i den audio-visuella branschen utveckla riktlinjer för att jobba med intimitet inom scenkonsten är på gång, säger Heinonen. Målet är att informationen ska vara enkel att hitta och den ska vara handgriplig: vilka är stegen i processen, i vilken ordning ska saker ske, vem ska man ta kontakt med och när, vad ska man ta i beaktande?
Att det utvecklas egna riktlinjer för scenkonsten är naturligt: att spela igenom en intim scen är annorlunda när det görs inför en kamera eller inför en filminspelning i jämförelse med när det görs som en del av ett verk som spelas upp på en scen.
– Hur länge orkar skådespelaren gå igenom en viss intim scen och upprepa den? Att spela 3 föreställningar är en annan sak än att spela 52. En annan fråga är hur ofta skådespelaren klarar av att genomföra scenerna. Man måste komma ihåg att det är en helt annan situation att stå på scenen inför en massa främmande människor än att stå i övningssalen och dra igenom pjäsen tillsammans med regissören och arbetsgruppen. Hur påverkar det exempelvis vad det innebär att visa sig naken – det är en av många aspekter.
Ingen moralpolis
För Sara-Maria Heinonen har det fungerat bra att vara både skådespelare och intimitetskoordinator. Som koordinator är hon mån om att skapa en kreativ process där både skådespelarens och regissörens upplevelse tas på allvar. Eftersom hon själv är skådespelare kan hon sätta sig in i vad det betyder att ställa sig på scenen.
– Också som skådespelare är det underbart att se hur det tänder till i kollegan när allt fungerar och flödar på.
I egenskap av intimitetskoordinator ställs hon ofta inför situationer med nervösa och spända konstnärer, när det finns stress och stelhet snarare än kreativitet i luften.
– Att jag får vara med och eliminera sådana hinder så att ett lätt, bubbligt och självsäkert tillstånd kan uppstå är väldigt tillfredsställande. Det är där jag tänker mig att min empati som skådespelare kan synas.
Detta för oss över till en viss fördom om vad en intimitetskoordinator är. Ibland framställs de som moralpoliser och besvärliga bromsklossar. På grund av det har man kanske i något fall undvikit att konsultera en person med den uppgiften, säger Heinonen som anser att beskrivningen verkligen inte stämmer överens med verkligheten. Jobbet handlar om att ta bort hinder och öppna den konstnärliga horisonten, målet är att arbetet blir mer specifikt och konkret.
Hur påverkar intimitetskoordinatorns jobb skådespelaren? Heinonen säger att det har hjälpt henne att se sin egen position i arbetsgruppen. Hon har också börjat känna tacksamhet för att kunna vila i positionen eftersom det finns trygga ramar – det blir lättare att andas. Som skådes-pelare har hon numera också på grund av sitt andra jobb bättre koll på sina gränser och kan ställa frågor när det behövs, som när det kan stå i ett manus att ett par har sex i en säng. Då kan hon utan krusiduller fråga hur det här ska se ut, vilka kroppsdelar som ska synas och vilka handlingar som finns med.
Hur har #metoo förändrat förhållningssättet till sex och intimitet inom scenkonsten och filmen?
– Jag upplever att mystifierandet av sex har fått ge vika, vilket är bra. Innan #metoo fanns det en tendens att blanda ihop fakta och fiktion just när det gäller sex, fastän det naturligtvis fanns en medvetenhet i övrigt om att en skådespelare skådespelar. Just sexuella scener antogs länge avslöja personen bakom skådespelaren. ”Nåå, var det sexigt i scenen?!?”
Nu har den attityden försvunnit och sexualitet ses som ett tema bland andra i konsten, vilket har varit befriande.
Det som är oroande är att något håller på att förändras i och med den våg av konservatism som slagit rot i samhället, säger Heinonen. Där det för några år sedan talades om mångfald, samtycke och sexpositivitet tycks vi nu vara på väg i en annan riktning, mot en mer sluten och dömande inställning. Detta kan redan ses i vilka berättelser som skapas, konstaterar hon.
– Hur sex visas i konsten hänger ihop med strömningar i samhället i stort.
Foto: Mio Lindman
