Är det på något sätt suspekt med ett politiskt engagemang? Jag skulle aldrig ha fått för mig att ställa den frågan förrän jag fick sparken från chefredaktörsjobbet på Lapin Kansa.

Huruvida uppsägningen var lagenlig behandlades i början av maj i Helsingfors tingsrätt. Den centrala frågan berörde min partners kön, och ifall jag borde ha informerat arbetsgivaren om att min partner och jag är av samma kön. I behandlingen fanns en sidointrig kring min partners ”politiska aktivitet”: borde jag ha informerat arbetsgivaren också om att min partner ibland deltagit i Vänsterförbundets verksamhet och till och med lovat ställa upp som kandidat i kommunalvalet, för att arbeta för bättre dagvård och kollektivtrafik i Vanda? Domarna dryftar nu de här frågorna och ger sitt svar den 9 juni.

Då jag lyssnade på arbetsgivarens synpunkter funderade jag ofta på vad ”politisk aktivitet” innebär, och varför de får det att låta så illa. Borde inte ett politiskt engagemang vara en alldeles normal del av en vuxen människas liv?

En bekant till mig kom med en intressant förklaring: för en företagsledare av den hårda skolan betyder ”politisk aktivitet” främst vänster-grön aktivism, medan t.ex. ett deltagande i Samlingspartiets verksamhet omtalas som ”samhälleligt ansvarstagande och påverkande”. Och av de här två ses den ”politiska aktiviteten”, utan att någon vidare motivering behövs, som i grunden tvivelaktig.

Samma frågor, fast i mycket mildare form, har jag stött på nu då jag är uppställd i EU-valet som obunden kandidat på Centerns lista. Jag har fått frågan om jag kan vara trovärdig som journalist om jag ställer upp i val. Ställer någon den frågan till en hjärtkirurg? Minskar en persons yrkeskunskap för att han är beredd att erbjuda sin kunskap och sin erfarenhet för att tjäna samhällets bästa? Bakom frågan ligger samma syndrom som ledde till bisarra inlägg i tingsrätten: politiken stämplar eller smutsar ner den som tidigare varit känd som en hedersvärd medborgare.

En fullmäktigeledamot i Vanda berättade för mig att unga, som har en tillfällig anställning, inte vågar ställa upp som medlemmar i stadens nämnder. Det lär inte bli några förlängda arbetsavtal för de ”politiskt aktiva”.

Vi borde göra allt som står i vår makt för att normalisera politiken. Det spelar ingen roll vilket parti en mänska hör till, om hon verkar i en liten kommuns fullmäktige eller i EU-parlamentet – kriminell eller arbetsoduglig gör det henne i varje fall inte!

Många har frågat mig varför jag finns på just Centerpartiets lista, då partiet har rykte som konservativt. Mitt svar är att det arbete för jämställdhet och fördomsfrihet jag vill göra inte lönar sig att driva bara bland de redan övertygade. Jag måste modigt gå in just där var det finns ett arbete att utföra.

Jag tror på en mild tillvänjning. Då riksdagen hade röstat om adoption inom familjen bjöd min partner och jag alla riksdagsledamöter som röstat mot lagen hem till oss, på ett studiebesök i tillvänjningens namn. Två riksdagsledamöter kom, och allt gick fint.

Och så den där feminismen. Centerns partisekreterare Jarmo Korhonen – som vid vårt första sammanträffande visade god potential för utveckling – har jag hunnit skola så långt att han snart är en av landets ledande feminister!

Skribenten är EU-valskandidat för Centern.