Gubben och jag blir sugna på godis en kväll. Gubbens äldsta barn har en kompis på besök. Den nyligen fyllda 18-åriga kompisen har egen bil, en vit BMW som hen fått av sin pappa. Gubben har frågat äldsta barnet om vad kompisens pappa arbetar med, kompisen själv vet inte ens riktigt. Richyrich viskar jag.
Vi frågar om vi får låna kompisens bil för att hämta godis. Hen kommer med ut för att visa hur bilen fungerar. Jag går självsäkert fram till bilen, det är jag som har körkort. Gubben har aldrig kunnat skaffa körkort på grund av ekonomiska orsaker. ”Jag har kört en dyr bil förut”, förkunnar jag självsäkert till ägaren när jag får nyckeln i handen. Nyckeln är ingen nyckel. Det är en kloss som man inte ens behöver ta ur fickan. Bilen öppnas och låses genom att trycka tummen mot handtaget när klossen finns i närheten av bilen.
Ägaren förklarar hur man kör bilen. Jag envisas med att ta klossen ur fickan för att försöka starta den. Det visar sig att motorn redan är på och jag förstår knappt vad jag gör. Jag vägrar erkänna att jag inte vet hur bilen fungerar. Gubben står två meter från bilen och vågar inte sätta sig i passagerarsätet.
Gubben håller stadigt i handtaget medan jag backar bort från betonghusen. Jag märker att bilen har kameror överallt. Jag ser inte ut genom fönstret när jag backar för att jag är så fascinerad av skärmen. Kamerans kvalitet är bättre än min telefonkamera. Vi flyger fram, jag gör ingenting, har knappt fötterna på pedalerna när vi glider genom förorterna.
Det är varmt och svetten rinner över lädret. Trycker på en knapp som ser ut som AC. Det blåser upp en orkan i bilen. Gubben blir nervös och tycker att jag inte ska trycka på fler knappar. Bilen skriker plötsligt: ”Du kör överhastighet!!! Kohta poliiisi tulee!!!” Jag kör 32 på en 30-väg, bilen har hämtat information om väghastigheten via Trafikverket och ser exakt var jag är via GPS. Om polisen fick hacka den här typen av bilar och kolla datan om var de kört överhastighet, skulle Finlands inkomster säkerligen öka markant av alla fortkörningsböter.
När vi till slut är framme vid Prismas parkering hittar vi ingen parkeringsbricka. Vi ringer till bilägaren och frågar var den finns. Den visar sig vara inbyggd i vindrutan och när jag låser bilen med mitt finger sätts tiden in automatiskt. Jag känner mig ha makt över allt i hela världen för att jag styr en bil med ett enda finger. Jag blir skrämd över hur bekväm jag känner mig med den här nyfunna makten.
Gubben säger på vägen hem från Prisma att han hela tiden varit orolig över att jag ska krocka. Eftersom jag lärt mig köra i Finlands huvudstad för trafikolyckor har jag hittills krockat ungefär fem gånger. Han är rädd för att richyrich-pappan ska stämma mig om det händer för sjätte gången.
Vi stiger ur bilen och jag känner mig både lättad och lyckad över att ha klarat av att köra något ouppnåeligt. Gubben är mycket obekväm med hela upplevelsen. Han har köpt ett litet sengångarmjukisdjur till kompisen som tack för billånet, egentligen har han inte råd med det. Vi tittar på mjukisdjuret och känner oss båda lite som det, långsamma och malplacerade gosedjur i sätet hos richyrich.
