Efter en förvirrande början blir Mara Lees Ladies mot slutet en fungerande intellektuell roman.
I centrum för Lees roman står fyra kvinnor; Siri, Laura, Lea och Mia. Siri är fotografen som vinner ryktbarhet för sina utsökta bilder av skadade skönheter, och Laura, Lea och Mia är kvinnor som hon på ett eller annat sätt sårat. Den vingskadade poeten Laura älskar henne trotsande alla behov av skyddsnät, medan Lea och Mia, båda vackra och driftiga, drivs av sitt hat och sin lust att hämnas.
Början av boken är dock minst sagt förvirrande. Jag läser om kyliga skönheter i Burberrykläder och svanhals och fattar ingenting – vad är det här; hur har Mara Lee som skriver dikter som river inälvorna ur kroppen på mig kunnat förfalla till sådant crap? Romanen beskriver en medelklassvärld av konstnärer, gallerister, narcissister och individualister. Sex är det enda som tycks kunna få fasaden att krackelera, eftersom ingen har barn eller brist på pengar.
Vad är det här för en underlig barbiedocksvärld, frågar jag mig förbluffad. I jämförelse med de här tröttsamt outgrundliga sfinxerna känner jag mig plötsligt så snäll och helylle.
Men efter gott och väl halva boken – och då har jag med misstänksamt rynkad panna följt Lees fyrklöver genom åtskilliga episoder i Paris, småstaden Ormby (!) och Stockholm – börjar jag begripa vartåt det lutar. Jag börjar begripa att det handlar om ytans sårbarhet, och konstens psykopati. Och att det – igen! – är en fråga om subjekts/objektpositioner; om att forma eller bli formad, begära eller kontrollera andras begär.
Allt är performance
Att Siri är så hatad beror inte minst på att hon är kvinna, på att hon objektifierar sina modeller på ett sätt som är typiskt manligt. Hon förevigar sina kvinnor i det ögonblick de faller, slår sig, älskar, är som mest skyddslösa och utlämnade. Hon jagar samma motiv som deckaren och skräckfilmen – det som Poe kallade the most poetic topic – nämligen skönheten på tröskeln till det Andra; hotad av skändning, upplösning och död.
Laura är å andra sidan poeten vars hela produktion uppstått ur det sår som förlusten av Siri innebar. Hennes kärlek är också det enda som berör mig känslomässigt i berättelsen, det enda verkligen vackra i denna berättelse om skönhet och perfektion. Kanske det faktiskt är så, funderar jag medan jag läser, att det är ärren som talar i oss, och som i sista hand gör att vi drabbar varann? Kanske det är via våra sår som vi – och konsten – djupast kommunicerar?
Var Mara Lees roman riktigt landar är svårt att sammanfatta. Lite konstruerad känns den, på ett sätt som omöjliggör all vidare inlevelse. Bäst funkar den rent intellektuellt, i synnerhet mot slutet när Lee drar ihop trådarna i en makaber final. Här finns en antydning om att skulden är kollektiv, och att de moralister som vill ställa upp som inkvisitorer mot omoraliska företeelser inom konst och kultur blundar för i hur hög grad de själva är en del av skådespelet. Allt är performance, iscensättning, också den räfst och rättning som de självutnämnda goda iscensätter mot vad de i sin inkvisitoriska nit uppfattar som ondskan själv. Vem exponerar vem? Den som vill kan relatera till vissa av debatterna i t.ex. DN. Samtidigt står grundfrågan fortfarande obesvarad: Har vi eller har vi inte rätt att såra andra i det sannas eller skönas namn?
Jenny Kajanus