Rock skriver vi ju aldrig om i Ny Tid. Vi vet inte ens vad det är. Så vi bad några mera pålitliga auktoriteter om tips. Vad borde man ha lyssnat på? I år? I livet?

Resultatet är heltäckande. Har ni som läser invändningar, kom fram med dom.

Rockspalten återkommer år 2005, ifall några nya album som förändrat ordningsföljden utkommit under tiden.


Matilda Hellman:

Bäst i röd simdräkt

1. The Sundays: reading, writing and arithmetic. 1990.
Någon skrev att The Sundays var världens bästa grupp när de släppt den här skivan. Tyvärr var efterföljaren blind från 1992 jamig och tråkig. Men ”reading, writing and arithmetic” har en självklar första placering.2. Blondie och Deborah Harry: The Complete Picture — the very best of Debroah Harry and Blondie. 1991
På den här finns alla klassikerna ”Heart of glass”, ”Call me” och ”Hanging on the telephone”, men också Debby Harrys solo-strunt, som ”French kissin’ in the USA”. Bra att dansa till är ”I want that man”. Blondie är alltid Blondie. Nu skall de kanske spela tillsammans igen då allt gammalt trubbel är glömt. Bäst var de ändå då D.H. ännu bara uppträdde i röd simdräkt.

3. The Cure: Standing on a Beach — the singles. 1986.
Cures samlade singlar från Killing an Arab 1979 till Close to me 1985. När Killing an arab kom ut var jag exakt fem år gammal. Då visste jag knappast vad the Cure var. Mina favoriter: ”Boys don’t cry”, ”Jumping s omeone else’s train” och ”Let’s go to bed”. De släpptes alla före jag fyllt nio år. Tala om att vara efter (före?) sin tid.

4. Suzanne Vega. 1985
”Marlene on the wall” är den bästa sång S.V. skrivit. Solitude Standing från 1986 är lika bra, men den är inte så högt placerad av nostalgiska skäl. Den här kom före och dessutom finns här ”Small blue thing” och ”Und ertow”.

5. Salt n’ Pepa: Shoop. 1993.
Salt n’ Pepas lyrik vinner över alla andras! ”…never mind who’s the guy that I took home — to bone…”. Här finns Shoop, None of Your Business och What a Man. Få flickor har så RÄTT attityd, yes mama!

6. Tricky: Maxinquaye. 1995.
Den bästa skivan som kommit ut i år. Helt nytt och hot! ”Overcome”, ”Black Steel” och ”You don’t” är mina favoriter. Musiken är också suggestiv live. Det vet alla coola som var på deras konsert på Vanha i juli…

7. Neneh Cherry. 1989.
Det här konceptet kommer att hålla hur många år som helst. Melodiös och medryckande. Singlarna ”Buffalo Stance” och ”Manchild” är självskrivna hittar, fast min favorit är ”Outré Risqué Locomotive” som handlar om en man som ha r hjärnan placerad mellan benen. Ett sällsynt handikapp…

8. The Police: Greatest hits. 1992.
Det trevliga med samlingsskivor är att man får alla bra sånger (ibland har man otur) utan att måsta köpa alla skivor av gruppen. Det är ett litet tips för folk med tunn plånbok (alt. pengpung från Afrika shop). Här finns ”Roxanne” och ”Mess age in a Bottle” och alla andra som jag bandade från radion i mina tidiga tonår…

9. Edie Brickell & The New Bohemians: Shooting Rubberbands on the Stars. 1988.
Om man ignorerar Edie Brickells försök att använda sin röst bohemiskt (the artist?), kan man lyssna till en superb skiva. ”What I am”, ”The wheel”, ”Love like we do” och ”Beat the time” har bra lyrik och dito tempo.

10. The Cure: Kiss Me Kiss Me Kiss Me. 1987.
Det blev faktiskt två Cure på samma lista. När det här har tryckts har jag säkert kommit på en mängd andra skivor som jag borde ha haft med. Hur som helst, ”Why can’t I be you” och ”Hot hot hot!!” är favoriterna. Det bästa i Hot hot ho t!! är när Robert Smith sjunger: hey hey hey!! / but I like it when that lightning comes/ Hey hey hey!! / Yes I like it a lot / Hey hey hey!! / Yes I’m jumping like a jumping Jack/ Dancing screaming itching squealing fevered / feeling Hot hot hot!!!

Ralf Sandell:

Hip-Hop-Jazz- Tio i Topp

(Dethär med ”bästa” är ju alltid relativt och i synnerhet rankingen kan inte nödvändigtvis ses som definitiv — turvis känns än den ena, än den andra som ”världens bästa skiva”.)1–2. Guru: Jazzmatazz vol. 1-2, 1993 & 1995
— båda skivorna av hip-hop-jazzens guru är verkliga milstolpar och listan över medverkande musiker lämnar inte mycket övrigt att önska. Så dom får toppa tillsammans; av de två är tvåan åtminstone den längre och ger alltså mera valuta för pengarna.

3. Gil Scott-Heron: Spirits, 1994
— man kan visserligen diskutera ifall Gil Scott-Heron strängt taget hör hemma på en hip-hop-jazz-lista, men va’ fan — hip är han ju ändå alltid.

4. Various Artists. Stolen Moments: Red Hot & Cool, 1994
— 3-4 superspår på en i övrigt jämnbra helhet (med toppenmusiker också här). Du får dessutom en bonus-cd till samma pris och pengarna går ju till AIDS-forskning och -hjälp.

5. US 3: Hand on the Torch, 1993
— med samplen från den outsinliga Blue Note-katalogen.

6. The Roots: Do you want more?!!!??!, 1994
— klart det!!!

7. Ronny Jordan: The Antidote, 1992
— denhär engelska gitarristen hör numera till hip-hop-jazzens all-stars-gäng (har spelat bl.a. med Guru och var med honom på Pori Jazz i somras) och ovanstående skiva(ännu bättre än hans senaste) innehåller t.ex. en lyckad nyversion av Miles Davis-klassi kern So What.

8. Digable Planets: Reachin’ (a new refutation of time and space), 1993
— ev. lite ojämn, men får en alltid på gott humör.

9. The Jazzhole: …and the feeling goes round, 1995
— kilar in före Miles tack vare ett par, tre riktiga höjdare.

10. Miles Davis: doo-bop, 1992
— Miles’ sista skiva färdigställdes slutligen utan maestrons medverkan, men det blev ändå bevisat att han fortfarande hängde med i de moderna svängarna.

(En stark kandidat för t.o.m. top 5-placering är Improm2 som jag dock inte har hört tillräckligt av för att kunna bedöma. Flera som bubblar därunder: Herbie Hancocks senaste, Urbanator, Jazzholes debut o.s.v.)

Paul Olin:

Tie kestofavoriter

Roxy Music: Roxy Music
Om man nu måste nämna en ”världens bästa skiva” är det väl den här. Roxys första — ännu experimentellt, sökande, galet och mycket, mycket konstnärligt. En Bryan Ferry och Brian Eno på topphumör. Sedan gick de ju snart skilda vägar.
Van Morrison: Moondance
Den lille arge irländarens andra mästerliga soloplatta. Modern folk och soul för alla tider. Vilken röst, vilka arrangemang och vilka biisir! Inte en dålig låt, som det heter.

Dexy’s Midnight Runners: Searching for the young soul rebels
Van the Mans mantelbärare. Det som började så fint stupade sedan snabbt. Kevin Rowland tröttnade på att göra alternativ soul i synthdiscons tidevarv. Första skivan står sig fortfarande som en av åttiotalets stora. Trots att alla tiders låt ”Come on, Eileen” finns på den andra. Även det en suverän skiva, men som helhet är ettan ett strå vassare.

The Beatles: The Beatles
”Vita dubbeln” i folkmun. I dessa tider av ”recycling the Beatles” bör man påminnas om att gossarna från Liverpool ju faktiskt också skapade storslagen musik. Vita dubbeln är ett märkligt album, kriget inom the Fab Four är uppenbar t med hundra olika stilar som slåss med varandra på plattan. Och ändå blir det en helhet. Beatles behärskade ju genre som genre.

Elvis Costello: Get happy!
Av allt fint han skapat tycker jag mest om den här. Elvis egen hardcore-soul. Tjugo suveräna låtar producerade av Nick Lowe har han trängt med på samma skiva.

Talking Heads: ’77
Talkkarnas första. I jämn kamp med tredje skivan Remain in light väljer jag ändå den här poppigare varianten av neurotisk, innovativ storstadsmusa. David Byrne har gåvan att tolka angstiga feelingar och urban neuros med en stor portion humor , som gör att man fortfarande kestär det idag.

XTC: Black sea
Lite likadana feelingar. Den engelska varianten av saken. Av deras superba fem första skivor måste jag välja en och det blir den här med ”Living through another Cuba”, ”Sgt Rock” och ”Towers of London”.

Undertones: The positive touch
Världens bästa popskiva. Pop, pop, pop! Fem nordirländska snorgärsar som spelar så att hjärtat blöder. Och Feargal Sharkey låter inte som om han var mänsklig. Han låter som om han kom från Mars.

Buzzcocks: Singles going steady
Världens bästa samlingsskiva. Tidiga singlar, både A- och B-sidor. Punkklassiker som ”Orgasm addict” ,”Ever fallen in love” och ”Everybody’s happy nowadays” ingår. Råös med motorsågsgitarrer. Men med glimten i ögat.

Erasure: Innocents
Synthdisco. Jag blir väl lynchad för det här valet, men jag kan ingenting åt det: jag älskar Erasure. Särskilt den här skivan med både fantastiska popmelodier och medryckande discorytmer.

Sorry folks — inga damer, inget inhemskt, inget finlandssvenskt, ingen svart musik, ingen world music, inget klassiskt eller jazz den här gången. Bara världens tie bästa rockskivor. Säger en mansfixerad och anglofierad Paul Olin.

Peter Mickwitz:

Absolut frihet, grym stränghet

Oasis: (What’s the Story) Morning Glory?, 1995
Exceptionellt välgjord och -tänkt rock-pop. Åtta av skivans tio låter är bra, vilket säkert närmar sig rekord. Texterna då? Kanske mindre viktiga: The sink is full of fishes/ She’s got dirty dishes on the brain/ And my dog’s been itchin’/ Itchin’ in t he kitchen once again. Sådant, men kom framför allt ihåg: Please don’t put your life in the hands/ Of a Rock’n Roll band/ Who’ll throw it all away.
Björk: Post, 1995
Björks andra solo bevisar vad en absolut frihet kombinerad med en grym stränghet kan åstadkomma: fantasi. Om någon fortfarande orkar lyssna på Army of Me rekommenderar jag singlen där låten finns i fem olika versioner, den virrigaste är den s.k. Skunk Anansie-mixen — Björk som mest extrem.

Atomic Swing, a carcrash in the blue, 1993
Sveriges gåva till rockvärlden. Får en att förlåta allt sådant elände som Ace of Base och Roxette. Stone me inte the groove!

U2, Achtung Baby, 1991
Achtung Baby kunde kanske tituleras årtiondets skiva, å andra sidan är nästan halva årtiondet kvar. Mysterious ways och Love is Blindness är skivans toppar. Lyssna noggrant.

Massive (Attack), Blue Lines, 1991
En skiva som det lönar sig att skaffa redan för de två låtar som Shara Nelson sjunger: safe from harm och unfinished sympathy. Nelson har en väldigt fin röst och det är bara att beklaga att hon inte längre sjunger med MA. Hennes soloskiva what silence knows (1993) är dock värd att bekanta sig med. Till unfinished sympathy gjordes förövrigt en video som hör till de bästa.

Tom Waits: Raindogs, 1985
Är det faktiskt tio år sedan den här kom? Trots skivans goda rykte spelas den alldeles för lite i radio nuförtiden. Här finns ett så gott som outtömligt låtmaterial som tål hur mycket lyssnande som helst. Oöverträffad.

Southside Johnny and the Ashbury Jukes: Reach up and touch the sky, 1981
En skiva att festa till. Den bästa liveskiva som gjorts. Efter att ha varit på fyra Southside Johnny-konserter som alla varit bra, mycket bra, låter den här skivan ändå otroligt bra. Som julklappstips mindre bra: går inte att få tag på, men kan beställas (åtminstone) från Round ’n’ round, leveranstid en dryg vecka och pris ca 80 mk — vilket är billigt för en dubbelskiva.

Gärna hade jag dessutom satt P.J. Harvey på den här listan; allt jag hört av henne har varit ypperligt. Men fattig jävel som man är har man ju inte råd att köpa skivor, inte den här heller.

Johanni Larjanko:

Musik utan vilken livet inte är detsamma

PJ Harvey. CD:n To Bring You My Love är årets måstemusik. Den snurrar dagligen på vår CD-tallrik för att hålla vinterns demoner borta. PJ har blivit mer städad, och ändå vildare, än på debutskivan. Hennes jagade röst och texter får hj ärnan att rysa. Portishead är så inne att det känns löjligt att rekommendera dem, men de uppdaterar the Smiths och the Cure till nittiotalets ångestfyllda och instängda brittiska rock. Dessutom är det vackert. Dummy heter CD:n.

Och om detta nu är för mainstream, lyssna på
Ben Harper — soulfunkraprock med världssamvete och black power. En kick-gung-sväng att se live, nu på CD; Fight for your love..

Dead Can Dance — 15 år av medeltidsmusik, bouzouki, yang ch’in (kinesisk dulcimer) och trummor/rytminstrument som derabukkas, camel drum, bass tablas, Indian elephant bells, tamburiner och finge rcymbaler. Kolla till exempel CD:n Aion.

Sylvio B. Visst finns det uppkäftig rap fortfarande, och inte allt kommer från USA. Italienska JUGGY retas oefterhärmligt på mini-CD:n Sylvio B. Det går att göra musik även på den mest kaotiska politiska soppa. Säkert fler än Berlusco ni som fått spumanten i fel strupe. Svängigt, snärtigt, och det fastnar i hjärnbarken.

Katri Helena och Arja Koriseva, move over! Ah, schlagers. För riktig nostalgi, ladda upp med Mina, schlager/popdrottningen från la belpaese. Och för den manliga versionen, lyssna på Domenico Modugno. Nel blu dipinto di blu är f rån 1958 och still going strong.

Faisal Taher. Lite arabisk pop? Vi är för inneslutna i den anglosaxiska bubblan, trots att det görs massvis av bra musik i resten av världen, och inte bara skorät politiskt korrekt världsmusik. Faisal Taher släpper ohämmat loss rytmerna. Försök få tag på Deposizione — CNI/Il Pontesonoro. Vidgar vyerna.

Acquaragia Drom. Latcho Drom häromåret, om zigenarnas färder genom världen och om hur deras musik utvecklats, men ändå bibehållits, blev jag glad när jag lyssnade på Acquaragia Droms Tromba de’ zingari. Det är musik som fortfa rande lever, och defitivt tål ett par genomlyssningar.

Till sist: Musikkommentarer som bits? Vi har blivit rekommenderade ADN, Addicted To Noice, ett web-e-zine som dagligen fyller på informationsflödet med musiknotiser och recensioner och försöker bli bättre än stagnerade Rolling Stone. Amerikansk vinkel.

John Swedenmark:

rockitoppomröstning? vill jag ju också vara med på
först kommer den där låten med en underårig rocksångerska som säger You’re delicious, med favoritraderna Let’s go to a room where no one can hear us scream
Sen Brian Wilsons återkomst
Sen vet jag inte.
(Texten tillhör Ny Tid och artikelförfattarna. Citera gärna, men ange källan — annars kommer Cyberhämnaren och tar dej!)

Swedenmark/Hellman/Sandell/Olin/Mickwitz/Larjanko

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.