En by i Norrbotten. I det tryckande fjällandskapet smäller skott av nu och då. Nere på marken i mossan och riset högar av ut slitna tarmar, inälvor, avskurna huvuden. Det ångar om blodet i den kyliga marken. Lönnjakt. Alla vet. Och alla tiger. Omertà. Hela samhället är medskyldigt på sätt eller annat.
Thrillern Jägarna av svensken Kjell Sundvall är ett skrämmande Iter Lapponicum, som beskriver en mans återkomst till hembygden. Han varit nere i Stockholm i 20 år och gjort karriär som snut. Erik, som lyckades ta upp sig, kommer till pappans begravning, flyttar in hos brorsan, Leif, och meddelar att han stannar. Glädjen är ömsesidig, men kort. Snutdriften får honom att vädra nåt skumt, i den gamla kompiskretsen. Byn framstår som ett veritabelt Alaska, där machomännen följer sina egna lagar, men sluter leden för inkräktaren som är lite för nyfiken. Rolf Lassgård gör en säker, och välsittande rollprestation. Som tillbakaflyttare förstår sig Erik inte längre på spelreglerna i byn, men det hindrar honom inte från att försöka få slut på det som helt objektivt sett är brottsligt. Relationen till brorsan visar sig också stå på osäker grund. Filmen rullar sakta upp hur inflammerat allting egentligen är, och brödernas och den döda pappans psykohistoria är ett av bakgrundsmotiven i helheten.
Till slut har vi en en mans kamp mot alla- situation, och berättelsen går obönhörligt vidare, trots att tempot är nordiskt sävligt och dramat omständligt. Det beror dels på, att det är svårt att skriva en riktigt briljant brottsberättelse, som i genomförandet lyfter och blir ännu bättre, men dels på att det är en nordisk produktion. Därför blir den också obehagligare, för i besattheten på våra breddgrader ingår, att saker drivs för långt – till slut har vi fem mördare.
Filmens ödesmättade stämning förstärks av det enda musikaliska temat, Puccinis aria ”E lucevan le stelle” som återkommer och understryker desperationen. Bara några takter nu och då, och berättelsen tätnar. Bra gjort. Det talas mest norrlandssvenska, vilket är omväxlande och roligt att höra på, men min mesta kritik är att trovärdigheten brister totalt när Jarmo Mäkinen öppnar munnen som flockens tuffaste jägare. Hans finska brytning sitter inte bra, och hans karaktär, liksom det övriga jaktlaget, kunde ha varit lite mer utmejslade. Nu finns bara 2 dimensioner, den skitstinna machoattityden, tills det börjar gå åt fanders, och skiten hamnar i byxorna. Också Helena Bergströms åklagare blir ytlig och påklistrad. En roll man med fördel kunde ha gett åt nån ny, kommande aktris- det finns väl såna i Sverige?
Jägarna är en svensk polisthriller av bästa slag. Så har den kostat 17, 5 millioner kronor, vilket inte är så himla mycket, men pengarna har blivit välinvesterade. Filmen har sen februari fått över 600.000 tittare i Sverige, vilket är en succé. 1 november planeras videodistribution och senare också visning i TV.
Vad jag beklagar är den dåliga tidpunkten för lanseringen av filmen hos oss, mitt i sommarpausen då boxofficetalen är årets lägsta. Tyvärr är det en allmän trend att det bäddas dåligt för svensk film. Varför kunde man inte ha väntat nån månad på livligare säsong?
Jägarna (1996) regi: Kjell Sundvall, fotograf: Kjell Lagerroos, manus: Kjell Sundvall, Björn Carlström rollerna: Rolf Lassgård, Helena Bergström, Lennart Jähkel, Åke Lindman m.fl. Premiär 28.6.96
Distribution: Warner Bros.
Okänd skribent
