Aldrig har färgerna varit så klara och naturen så frodig som efter katastrofen i Tjernobyl, säger man i Belarus.I de värst drabbade områdena har byar tömts och täckts över, marken är obrukbar, det är förbjudet att plocka svamp och bär. Men två miljoner människor lever på kontaminerad mark.

När katastrofen i Tjernobyl, Ukraina, skedde för 15 år sedan spreds 70 procent av det radioaktiva nedfallet över Belarus. Det mesta landade i södra delen av landet, närmast det ukrainska kärnkraftverket, men på en karta över Cesium 137-halterna i Belarus ser man också ett kraftigt kontaminerat område i sydöst, långt från Tjernobyl.
– Sovjet sköt ner det radioaktiva molnet innan det nådde Moskva – men de kunde ju ha varnat oss före det, säger man i en av kolchoserna i Slauharad (Slavgorod) drygt 200 km öster om Minsk.

För Gennadij Grusjevoj och hans hustru Irina Grusjevaja, båda aktiva inom välgörenhetsfonden ”För Tjernobyls barn” som bl.a. skickar Tjernobylbarn på ferier utomlands, har katastrofen blivit deras liv. Grusjevoj rabblar vant upp fakta:
– I tre år levde människor här utan att veta om faran. Regeringen hemlighöll informationen, människorna kunde inte ana att strålningen skulle vara lika hög i deras område som i Tjernobyl, säger han.
Evakueringen av de värst drabbade områdena inleddes 1990, drygt tre år efter katastrofen. I hela landet har 150 000 människor evakuerats, men fortfarande bor två miljoner i de nedsmutsade områdena.
Tio år före katastrofen hade man registrerat 10 fall av sköldkörtelcancer hos barn, nu, 15 år efter är de 1 200. Barnen drabbas också av sjukdomar som de inte förr har haft: problem i matsmältningssystemet, i halsen, ögonen, diabetes.
– Antalet missbildade barn har inte ökat så mycket, eftersom gravida kvinnor numera undersöks och får, eller tvingas till, abort om fostret är missbildat, hävdar Grusjevoj.
Samtidigt minskar också nativiteten och idag har Vitryssland en negativ befolkningstillväxt, på några år har invånarnatalet minskat med 300 000, till knappa tio miljoner. Kvinnor som lever i de kontaminerade områdena vågar inte skaffa barn, av rädsla för att de skall vara sjuka.

25 begravda byar

Valerij Berestov, den statligt utnämnda kommundirektören i Slauharad (Slavgorod) drygt 200 km sydost om Minsk, är en imposant man. När han berättar om sin kommun gör han det sakligt, utan åthävor presenterar han basfakta: Kommunen har 18 000 invånare, före katastrofen var de
24 000, men 6 000 har evakuerats. Kommunens totalareal är 100 000 hektar, av det är 40 000 hektar skog, 55 000 hektar odlad mark. Det finns tre självägande bönder med ägor på 20-40 hektar, resten brukas av de 14 kolchoserna. 90 procent av kommunens yta är kontaminerad, 25 byar har tömts och begravts. 8 000 hektar av odlingsmarken hör till de hårdast drabbade områdena där man inte längre får odla något.
– Men på de övriga områdena odlar vi rena livsmedel som följer hälsovårdsministeriets normer, säger han bestämt.
De som evakuerade har fått nya bostäder, grusvägarna i området asfalterades för att inte radioaktiviteten skulle spridas av dammet, staten har betalat ut stöd och kompensationer till invånarna. Barnen i skolan får två varma mål mat om dan, också det på statens bekostnad. Jordbruket fortgår på det som kallas för ”återställda områden” – med hjälp av kalium kan man odla rena livsmedel (se artikel invid!).
– Staten har använt mycket resurser till att förbättra livet för invånarna här, säger Berestov, men tillägger:
– Efter olyckan var det lättare att lösa problem, för då fanns ännu Sovjetunionen. Idag står vi ensamma, nu är det svårare.

Tio procent friska barn

Halveringstiden för cesium är 20 år, 90 för strontium och 2 500 år för plutonium, så problem finns ett tag till. Många av dem kan undvikas om invånarna äter näringsrik föda; motståndskraften mot sjukdomar ökar, upptagningen av cesium i kroppen minskar. Men i ett fattigt land är det inte lätt att undvika nedsmutsade livsmedel och att få i sig alla de rätta näringsämnena. Därför spelar utländsk hjälp en stor roll, dels den hjälp som ges på plats, dels t.ex. det att hundratusentals Tjernobylbarn får resa utomlands på ferier för att vila upp sin uttröttade organism, äta upp sig, komma bort från den psykiska press det innebär att veta att man bor i ett dömt land, att man kanske själv är dömd. Berestov glömmer inte att tacka för den hjälp hans kommun har fått – och han påpekar att mera behövs.
På det lokala sjukhuset berättar distriktspediatrikern Olga Grasimovitj att bara tio procent av alla barn föds helt friska – av 3 700 barn har fyra cancer, två av dem i sköldkörteln. Antalet fall av magkatarr, medfödda hjärtfel och andra sjukdomar har ökat.
– Antalet barn med sköldkörtelcancer kan öka ännu, eftersom diagnostiken har förbättrats. När det gäller övriga sjukdomar, som t.ex. magkatarrer och andra matsmältningssjukdomar är det svårt att veta om det beror på Tjernobyl eller på andra faktorer, t.ex. dåliga livsmedel, säger hon.

”Vi måste leva med det här”

Valerij Berestov är kommundirektör i Slauharad för sjätte året, men har arbetat i de kontaminerade områdena så länge de har funnits. Han anser att staten, den sovjetiska och senare den vitryska, inte har försökt dölja fakta för invånarna, trots att det tog tre till fyra år innan folk fick veta hur nedsmutsat deras område var.
– Ingen har medvetet dolt några fakta, det här var den första olyckan i sitt slag i världen, mätinstrumenten var bristfälliga och det tog ett slag innan vi visste hur illa det var, säger han.
– Nu har vi informationen, och nu är vår enda möjlighet att arbeta och leva här, att klara av det hela på något sätt. De första åren efter katastrofen kom det utländska delegationer och höga tjänstemän från Moskva hit för att samla information. Många av dem hade eget vatten och egen mat med sig, vilket sårade invånarna. Vi lever ju här, dag för dag.
Av de två miljoner människor som bor i ”Zonen” finns det många som gör det av fri vilja, för att man vill bo i den egna byn. Andra har stannat för att de inte har någonstans att ta vägen. Många känner frustration över att utlovade kompensationer inte kommer, eller för att de blev förda bakom ljuset i tre år. Men missnöjet verkar inte ta sig uttryck i politisk aktivitet. Åtminstone inte i Slauharad, inte i Berestovs kommun.
– Vi ägnar oss åt produktivt arbete, vi har inte tid med partipolitik här. Dessutom har vi en far, vår president – han är bättre än alla partier!

Stängda zoner,utan gränser

Strålningskartan graderar cesium-kontamineringen i fyra grupper, från de ljusgula där man mätt upp nivåer på 1-5 Curie per kvadratkilometer (37-185 kilobecquerel per kvadratmeter), till de mörkt violetta som markerar 40 Curie (1 480 kBq/m2) eller mera – man har mätt upp värden på upp till 200 Curie (7 400 kBq/m2). Medeltalet i Finland ligger på mindre än 10 kBq/m2.
Den ljusgula zonen är en ”periodisk kontrollzon” (i fråga om kontroll av strålningshalterna), den mörkgula är ”ständig kontrollzon”, den oranga zonen innebär ”rätt till evakuering”; lämnar man det området har man rätt till statlig kompensation. Den violetta zonen innebär ”obligatorisk evakuering”.
Slauharad ligger på gränsen mellan mörkgult och orange, några kilometer därifrån finns två violetta områden. De skall, enligt lagen, vaktas av polis, och inträde är tillåtet enbart med specialtillstånd.
Men verkligheten är annorlunda. På gränsen mellan orange och violett finns en skylt som förbjuder tillträde. Men ingen vakt, inget stängsel. Inne i den violetta zonen stannar vi vid en av de byar som tömts och täckts över med jord – man ser ingenting annat än samma bedövande grönska som överallt annanstans. Kvar finns ännu en övergiven skola, en ladugård – det fanns inte tid, eller pengar, att begrava dem också under ett skyddande lager av jord.
De som stannade kvar
Byn Kulsitji, lite väster om Slauharad, ligger också på gränsen mellan orange och violett. Två kilometer därifrån är det violett. Kulsitji är en by där den som ville har fått flytta bort. Det har nästan alla gjort, det fanns 80 hus i byn, idag bor fem människor kvar.
En av dem är Jevgenij Pavlitskov. Han vägrar flytta, och hittills har han fått stanna. Men nu säger herrarna från kommunen att han och de andra som bor kvar i Kulsitji börjar bli så pass gamla att de ändå borde flytta in till kommuncentret.
– Mina barn arbetar i Mahileu (Mogiljev), de kommer ofta och hälsar på mig och butiksbilen kommer en gång i veckan, berättar han.
Han verkar inte vara bekymrad över att det inte finns så många grannar kvar – ”det är lugnt och skönt, lätt att andas”, säger han.
Faran, undrar vi, strålningen?
– Nå, här är strålningen inte så hög, men där strålningen är högre är det farligt, anser Pavlitskov.
Så de som flyttade bort var allt för lättskrämda?
– De borde inte ha flyttat, de kommer ändå tillbaka hit och gråter över det de har förlorat, säger han.
Så i Kulsitji är det inte ensamt. Butiksbilen, de forna grannarna, barnen kommer på besök och för två år sen eller så var en grupp tyskar i byn. Och så har folk från Minsk varit där, de undersökte vattnet och hörde hur man på ett vetenskapligt sätt tillreder fisken som fångas i sjön en bit ifrån:
Man flår den, hugger av stjärt och huvud, låter den ligga i salt och vinäger någon timme och sköljer den två till tre gånger. Sedan är den ren.
”Släng bort fisken och begrav kastrullen”, sade experterna från Minsk.
Så sen dess har man inte ätit så mycket fisk i Kulsitji.
Två av Jevgenij Pavlitskovs grannar är Akulina och Vasil Alexejenko. De odlar egna grönsaker och egen potatis, resten sköter butiksbilen om. Akulina Alexejenko är inte helt säker på att det var bra att människor evakuerades.
– Kolchosföreståndaren bad nog folk tänka efter innan de flyttade bort, men människor hade blivit lovade ett bättre liv och fina lägenheter. En del av dem som fick nya lägenheter sålde dem, men vinsterna blev inte så stora som man hade hoppats. Så deras situation blev sämre än förr, säger hon.
Men strålningen, är du inte rädd, frågar vi av henne också.
– Nej, förut bodde vi två kilometer bort, därifrån måste vi evakueras och då kom vi hit, till Kulsitji. När man sedan sade att vi borde flytta ännu en gång så sade vi nej.
Resa i förlustens landskap
Vi åker längs gröna öppna fält på den belarusiska slätten, vi jämför panoramat med södra Estland, eller Österbotten. Det är ett platt, grönt kulturlandskap vi rullar igenom, monotonin av gröna fält mot blå himmel bryts bara här och där av en by. Fälten ter sig så osannolikt tomma för den som är van vid att se en lada på varje liten åkerlapp. Men lador är ett tecken på att det finns självägande bönder med många små utspridda ägor, här ägs nästan all mark av kolchoserna, så byggnationen är koncentrerad till täta byar.
Belarus är inte rikt, det är lätt att se. Men å andra sidan är det inte vanvårdat – fälten, husen, staketen runt dem, hästarna som betar fritt, allt är prydligt och omskött, i den utsträckning som resurserna tillåter. Fattigt, ja – men inte hopplöst.
På kartan ser man tydligt gränserna mellan de olika zonerna, de rena, de lätt radioaktiva, de kraftigt kontaminerade. I verkligheten syns inga skillnader, annat än inne i de värsta områdena, där kulturlandskapen långsamt gror igen. Kanske är naturen frodigare och grönare här, som ortsbefolkningen anser. Det kan bero på att det i det radioaktiva nedfallet inte bara finns cesium, plutonium och strontium, utan också en mängd andra ämnen – spårämnen, näring!
Men det kan också bero på att sorgen färgar mark och himmel: människor ser sitt land, trakten där den egna byn låg, i ett förklarat skimmer. Allt finns där, precis som förr, men man får inte gå dit.