Jag bor i hyreshus med tillgång till kabel-tv. I vårt basutbud ingår ett tiotal kanaler – Sveriges television, sport, nyheter, MTV och fyra reklamkanaler; en av de senare och den kanske mest genomkommersialiserade heter Kanal 5.Jag gillar Kanal 5, ty sent om kvällarna sänder man ibland usla skräckfilmer, en genre jag alltsedan jag som åttaåring på en biograf i New York blev skrämd från vettet av Roger Cormans The Premature Burial hyst en djup kärlek till. Emellertid är rysarna inte det som dominerar Femmans tablå. Kanalen har de senaste åren satsat hårt på så kallad verklighets-tv, eller dokusåpor som man numera säger här i Sverige.

Då jag härom veckan spelade in ännu en av Femmans filmer på video – inte en rysare den här gången utan Quentin Tarrantinos Jackie Brown – hamnade en reklamsnutt för kanalens nya dokusåpa på bandet. Den heter Temptation Island och man söker nu deltagare till programmet. Sex unga par skall tillsammans med ett tjugotal (förmodligen mycket snygga) ensamstående män och kvinnor väljas ut för att låta sig isoleras i sex veckor på en öde ö. Det gäller för de gifta paren att försöka hålla sig trogna bland singlarna.

Programkonceptet utlovar sex, tilltrasslade relationer och förnedring. Deltagarna röstas bort under programmets gång. Till sist utkoras vinnarna – det par som bäst lyckas motstå otrohetens lockelser får man förmoda. Segrarna får en guldkantad prischeck. Möjligheten att vinna pengar är det som driver deltagarna; att se människor mobba varandra är det som antas locka publiken.
Program som Expedition: Robinson, Big Brother, Baren och Villa Medusa i Sverige, Survivor och Boot Camp i USA, tyska Big Diet (där ett antal överiktiga deltagare tävlar i att banta) och franska Loft Story är exempel på mer eller mindre framgångsrika variationer på genren verklighets-tv. Oavsett om programmen blivit succéer eller floppar verkar tv-bolagen tro att publiken vill ha dessa dokusåpor och lägger ned stora resurser för att kläcka nya koncept. Till och med anrika BBC – en gång ett seriöst mediebolag och synonymt med begreppet public service – satsar numera även på verklighets-tv: titeln på deras program säger precis vad hela genren handlar om: The Weakest Link (Den svagaste länken).
Jag har denna vår tittat på avsnitt av Expedition: Robinson, Baren och Villa Medusa och funnit dem både obehagliga och förvånansvärt tråkiga: jag kan inte tycka att det är något nöje att se människor låta sig förnedras och det ältande av deltagarnas personligheter, egenskaper och samarbetsförmåga som i alla dokusåpor tycks uppta en avsevärd del av programtiden får mig att gäspa. Bitvis har det varit rent pinsamt, när en ratad deltagare sväljer gråten och försöker låtsas hurtig.
Dokusåporna bygger på en enkel idé – deltagarna röstas ut en efter en och till sist står den ”bäste” som vinnare. Men just enkelheten är också konceptets akilleshäl: i dokusåporna är förutsägbarheten oundviklig.
Ett sådant program kan förmodligen inte sändas många säsonger innan tittarsiffrorna dalar. I den kommersiella televisionens värld – liksom numera även inom delar av public service-företagen – är tittarsiffrorna heliga, den enda måttstock som gäller för programmen. För reklam-tv-bolagen gäller det att samla så stora tittarskaror som möjligt och ”leverera” dem till de verkliga kunderna: företagen som köper reklamtid i kanalen. Reklamköparnas preferenser och förväntningar styr programutbudet på mediemarknaden.
Och dessa förväntningar tycks av allt att döma kräva allt mer vulgarisering. Då Sveriges television för tre år sedan sände första omgången av Expedition: Robinson väckte programmet en våldsam debatt. Numera framstår Expedition: Robinson som närmast seriöst jämfört med efterföljarna. Inför till exempel vissa avsnitt av Villa Medusa i Kanal 5 varnas tittarna för att programmet kan innehålla ”inslag som kan uppfattas som stötande”. Ändå är de svenska dokusåporna tämligen välkammade jämfört med till exempel den tyska versionen av Big Brother. Via Internet gick det att följa deltagarna dygnet runt, och de som råkade vara uppkopplade vid lämplig tidpunkt bjöds på samlag i realtid på dataskärmen. Här har gränsen till ren porr blivit minst sagt suddig.
Man undrar hur långt det går att driva verklighets-tv. Här i Sverige ryktas det om att en av de kommersiella kanalerna planerar ett program där deltagarna från början inte ens vet om att de är med i tv – ungefär som Jim Carreys rollfigur i filmen The Truman Show, som stegvis upptäcker att han är huvudfiguren i ett tv-program, där allt han gör registreras av dolda kameror 24 timmar om dygnet. Sex är naturligtvis lockbetet i Temptation Island. Kommer producenterna av amerikanska Boot Camp och Combat Mission till slut att kräva att färgampullerna i deltagarnas vapen byts ut mot riktig ammunition?
Inom loppet av bara ett par år har protesterna mot dokusåporna i stort sett tystnat, de flesta av oss tycks ha accepterat dem som en del av den ”normala” tv-underhållningen, ingen gitter längre vara upprörd. Vill man moralisera kan man tala om avtrubbning, om ett bejakande av människans sämsta egenskaper: mobbning och förnedring görs till underhållning i en form som bara för något decennium sedan hade varit otänkbar.
Jag tror emellertid att den som enbart nöjer sig med att vara upprörd missar viktiga aspekter av verklighets-tv.
Dokusåporna är politiska program, som förmedlar en effektiv ideologisk skolning. I underhållningens form torgförs här det socialdarwinistiskt budskap som utgör en viktig, men oftast förnekad, ingrediens i hela den marknadsliberala ideologin. I dokusåporna råder allas kamp mot alla. Visserligen kan deltagarna ibland samarbeta, men man gör det aldrig utan baktankar och de allianser som bildas är alltid tillfälliga. Prischecken och en stund i rampljuset är det allt överskuggande målet. Det finns endast en vinnare, och han eller hon framstår som den starkaste, mest förslagna och mest hårdhudade. Individuell framgång är det enda som räknas; empatin saknar plats, liksom en verklig solidaritet.
Budskapet trummas hem ännu effektivare genom att tittaren ständigt blir påmind om att deltagarna är verkliga människor, som kunde vara ens vänner, grannar eller arbetskamrater (i en av dokusåporna kände jag faktiskt igen en tidigare granne härifrån Uppsala!) De svenska kvällstidningarna kastade sig över deltagarna i Expedition: Robinson och gjorde en Robinson-Agneta eller Robinson-Pål till kändisar några veckor. Därpå glömdes de bort. Det är också i sin ordning. På marknaden är nämligen individerna utbytbara, och även det måste vi ständigt påminnas om.
Naturligtvis inbillar jag mig inte att dokusåporna är produkten av en konspiration mellan finanskapitalet och tv-bolagen, vars avsikt är att indoktrinera oss till lydiga aktörer på marknaden och göra oss immuna mot farliga idéer – till exempel att människor går ihop och kräver en förändring av utvecklingen. Men jag vet av egen erfarenhet av mer än 20 år i medieindustrin att lyhördheten för maktens önskningar är mycket stor – det gäller vanliga dagstidningsjournalister såväl som tv-producenter. Vi levererar de texter och bilder som begärs av oss och endast några få törs göra sig obekväma – och ännu färre klarar av att ta konsekvenserna av sin olydnad. Klimatet är omvittnat hårt i tv-världen. Det fick chefen för den kommersiella kanalen TVNorge, Pål Trælvik, nyligen erfara. Big Brother blev i vintras den största publiksuccén någonsin i norsk kommersiell tv (sista avsnittet följdes av 1,2 miljoner tittare) men när Trælvik vägrade att gå vidare med att producera en norsk variant av Temptation Island fick han avsked på grått papper.
Nå, det var inte bara obstruktion som kostade Trælvik chefsjobbet utan också TVNorges urusla ekonomi. Med en tuffare programpolitik vill ägarna vända förlust till vinst. Tydligen tror de att det kan göras genom att man lockar unga norrmän och norskor till otrohet.
Medan klyftorna i samhället ökar och allt fler ser både sin ekonomi och sitt människovärde urholkas skapar tv-mediet forum där människor hånas, där förnedring och mobbning görs till måttstockar för normalitet. Dokusåpor, liksom pratshower som Ricki Lake Show (visas regelbundet i Sverige; hur det är i Finland vet jag inte) riktar sig framför allt till underklassen. Det är den som skall lära sig sin plats. Den skall lära sig att solidaritet och samarbete inte lönar sig. Den skall lära sig att människorna alltid mobbar varandra och att bara den starkaste vinner – men att den starkaste alltid är någon annan sägs aldrig. Drömmen om miljonchecken måste hållas vid liv.
Detta är det innersta budskapet i verklighets-tv. Då undrar man: är det verkligen vad människor vill ha?