EU-parlamentarikern Matti Wuori rörde om ordentligt i den finlandssvenska ankdammen häromveckan (i en längre intervju i Hufvudstadsbladet 13.8.02). För visst är det anmärkningsvärt att en erkänd och aktad jurist, känd för sitt oförtrutna arbete för världens (och naturens) förtryckta, går och hänför de privilegierade finlandssvenskarna till samma kategori. Vi har det nämligen inte alls så bra som vi tror. Men oss är det”besvärligt att försvara, eftersom finlandssvenskarna är så förbannat hyggliga att de håller på att utplåna sig själva”.

En bekant anklagelse, men oftast framförd av gnälliga finlandssvenska ”hurrare”, vilket brukar kvitteras med tystnad eller en föraktfull fnysning. Men nu av en finsk auktoritet med stor internationell erfarenhet, och då kan resonemanget inte lika lätt viftas bort. I ett försök att spinna vidare på några av de trådar Wuori lade ut resonerade vi två över mejlen.

Sven-Erik Klinkmann: Matti Wuori använde ju uttrycket marmorfasad för att beskriva den enligt honom i många stycken illusoriska tvåspråkigheten i Finland. Enligt Wuori har finlandssvenskarna fastnat i illusionen om världens bästa minoritetsskydd, liksom den om finlandssvenskarnas status som den bästa i världen.
Men verkligheten ser enligt Wuori helt annorlunda ut.
Thomas Rosenberg: Ja, det var sannerligen de två viktigaste myterna om oss själva Wuori spräckte: att vi har det så bra och att vi är så lika finnarna. I vår självuppfattning är vi ju präglade av två centrala drag i det finländska nationsbygget: att de två språkgrupperna byggde upp landet gemensamt och att det svenska språket så länge utgjorde maktens språk. Att vi samtidigt representerar en annan kultur och i många avseenden är en minoritet rymdes liksom inte in i bilden. I dag framstår den alltmer som en 1900-talsillusion. Men till det behövs tydligen utomstående sanningssägare.
SEK: Den tanke jag ville pröva här handlar om hur denna marmorfasad ser ut om man tittar på en i dag viktig del av verkligheten, nämligen massmedierna. Hur ser tvåspråkigheten ut om man tittar på finländsk TV? Här har man ju om inte full service på svenska så näst intill, med en mängd intressanta program, som visserligen inte så många i österbotten eller på åland tittar på. Men man har ändå ett stort och brett programutbud inom den finlandssvenska TV-enheten, dock inte i den finlandssvenska TV-kanalen, den som jag själv för ungefär trettio år sedan i en ledare i Vbl förespråkade som en lösning på den finlandssvenska identitets- och framtidsdiskussionen.
TR: Jag minns speciellt den långa serie du skrev sommaren 1980, som igångsatte en av de ”stora” finlandssvenska framtidsdebatterna. Om den skrev jag sedan 1981 en forskningsrapport med det talande namnet ”Vi har en moralisk rätt till ett land!”.

SEK: Den diskussionen var angelägen och är det fortfarande, men i dag är jag inte så säker på att en egen TV-kanal nödvändigtvis är den rätta medicinen, i det kulturella och allmänpolitiska läge som råder, med en världsbild som brukar betecknas med termenglokalisering, alltså en blandning av globalisering och lokalisering, det senare kanske också uttytt som ett slags vårdande av de egna rötterna, den egna kulturen/identiteten. Hur ser alltså den finländska TV-världens marmorfasad ut? Jo, det är en värld som inte är tvåspråkig, inte alls, utan i stället två enspråkiga världar där den mindre delen, FST, alltmer ghettoiseras. Ingenstans är denna tendens tydligare än i den statliga finländska TV:ns morgonsändningar, där de finlandssvenska TV-nyheterna är inströdda som ett slags distraherande annonser i ett hav av finsk nyhets- och aktualitetsunderhållning. Illusionen – om den överhuvudtaget ännu finns – om det tvåspråkiga samtalet i landets mest slagkraftiga massmedium har kraschat senast när en av de finska studiovärdarna med ett småleende slänger över stafettpinnen med ett ”och nu nyheter på svenska”.
Och paradoxen blir naturligtvis än större när samma finskspråkiga morgon-teve-underhållning – eller något annat diskussions- och aktualitetsprogram – använder sig av finlandssvenska tyckare och mediapersonligheter, som naturligtvis med sin perfekta eller näst intill perfekta finska ingår i denna ghettoisering, med eller mot sin vilja. Samma fenomen med duktiga finlandssvenska reportrar och redaktörer / kommentatorer förekommer också i andra program. Kultförklarade Peter NymanUutisvuoto(Nyhetsläckan) är väl det mest slående exemplet.

TR: Men talar du inte nu om just den typ av tvåspråkighet jag betraktar som en 1900-talsillusion? Jag är visserligen enig med dig om att en egen TV-kanal inte längre är det viktigaste kravet, men av delvis andra orsaker. Att den egna kanalen inte längre känns lika viktig beror på att tiden och tekniken sprungit förbi. Folk tittar inte längre på samma sätt, eller på samma kanaler. Digikanalen kommer 20 år för sent.
ändå tycker jag fortfarande att vi som språklig minoritet har ett behov av ett eget TV-rum, kalla det ghetto om du vill. Och det uttryckligen med hänvisning till glokaliteten. För om det är nånting vi behöver som en motvikt mot den mördande likformigheten i det internationella medieutbudet är det lokalt producerade alternativ. Varvid det lokala här ligger i språket. Hela Svenskfinland är en enda by – på gott och ont – men det har bevisligen varit vår styrka.
En annan sak är sedan att, precis som du säger, ”kultförklarade” Peter Nyman och andra finlandssvenska kändisar med sin perfekta finska ofrivilligt bidrar till osynliggörandet av svenskan. Ett ”mandarin”-problem som alltid funnits, och alltid varit lika frustrerande. När Wuori uppmanar oss att våga irritera majoriteten vilar ansvaret stort på just personer med tillträde till riksmedierna. Det är inte lätt, jag vet, men det blir säkert lättare ju naturligare det blir att tala olika språk i vårt land. Omvänt blir det också lättare att tala dålig finska – vilket hittills av psykologiska skäl varit omöjligt, och därmed bidragit till den tvåspråkiga disponentklassens privilegier.

SEK: Jag tror fortfarande på en egen finlandssvensk TV-enhet (men kanske inte på en separat kanal), men det jag försöker komma åt är den tysta överenskommelse, där mer och mer av det offentliga rummet i massmediala sammanhang blir enspråkigt finskt. Jag undrar om det inte kan kopplas till det du beskriver som illusionen om vår tvåspråkiga historia – där jag också ville plocka med den känsla av skam eller skuld som uttryckts av professor Fred Karlsson som en rasismens dolda diskurs gentemot finnarna, en känsla som finlandssvenskarna försöker dölja genom ett hukaraktigt, hyperkorrekt beteende (d.v.s. just den perfekta tvåspråkighet som Peter Nyman representerar).
Samtidigt finns det igen en ökande känsla av att finlandssvenskarna är annorlunda, en känsla som Leif Höckerstedt på ett roligt, om än oteoretiskt sätt diskuterade i sin debattbok Fuskfinnar eller östsvenskar? I den blev ju typiskt nog den helsingforsiskt präglade habitus han företräder – något förenklat just det som finnarna tidigare med en smålustig fennicism kallade ”svenskatalande bättre folk” – den helt dominerande finlandssvenskheten. TR: Ja, det var en viktig poäng Fred Karlsson lyfte upp. Men minst lika viktig – och det skrev jag i mitt genmäle till Karlsson – är också motsatsen, d.v.s. finnarnas ovilja att öppet acceptera finlandssvenskarnas hemortsrätt i vårt land (annat än i festtalen). På den punkten börjar det äntligen ske förändringar, och det är här personer som Karlsson, Höckerstedt och Wuori kommer in – och mitt tal om 1900-talsillusionen. Vad vi ser är en gradvis förskjutning av perspektivet och självförståelsen.
I det sammanhanget är det följdriktigt att det sker en viss betoning av skillnaderna, eller det antropologen Fredrik Barth kallar de ”gränsbevarande mekanismerna”. Vi skall akta oss för överdriven nationalism – men inte heller förneka behovet av skillnader. Eller som Wuori uttrycker det: ”Ibland behövs det konflikter för att rensa luften och komma till resultat”. Och det är just den konstruktiva konflikt jag tror vi börjar bli mogna för, både på svenskt och finskt håll. Tidigare historiskt betingade tabun känns alltmer ihåliga. SEK: Men den tysta överenskommelse som gör att mer och mer av landet förvandlas till en enspråkig domän, där det finlandssvenska blir undanskuffat, privatiserat och undangömt – och fenomenet märks också i österbotten – har också att göra med det du Thomas i en viktig vändning i debatten har tagit in som en postkolonial dimension. Vad innebär den vändningen här? Jo, att finnarna medvetet eller omedvetet fortfarande jämför sig med den gamla kolonialmakten. Kontentan av den språkliga och kulturella avkoloniseringen blir att Finland förväntas bli en kulturell och språklig motsvarighet till Sverige, där enspråkigheten är praktiskt taget allenarådande – i ett land som med läpparna bekänner sig till det mångkulturella men i praktiken genomför en assimilationspolitik. Lika enspråkig som den forna kolonialmakten är bör alltså den före detta kolonin nu vara. Därmed kommer också behovet av språkkunskaper i svenska i Finland att drastiskt minska, liksom språkkunskaper i finska i Sverige inte heller tycks spela någon större roll. är detta en alltför hårddragen bild av den språkliga ideologin och verkligheten i dagens Finland?

TR: Både ja och nej. Det finns otvivelaktigt drag av en pånyttfödd finsknationell ideologi av typen ”yksi kieli-yksi mieli”. Men det finns också tendenser som motverkar enspråkigheten, i båda länderna. I Ny Tid (21.12.2000) hävdade jag t.ex. att Sverige och Finland igen allt oftare betraktas som en region, med finnar i Sverige och svenskar i Finland som naturliga delar av en lång gemensam historia. Den chauvinism du (och Wuori) talar om representerar trots allt ett vikande fenomen.
SEK: Det jag skulle välkomna i dagens läge vore att någon finlandssvensk intellektuell skulle våga stiga upp i finska media och prata svenska – och finska debattörer som pratar svenska. Det andra är att få veta vad som hänt med det sekospråk som Viktor Hurmio & Fetknopparna använde i sina sånger och som rockkritikern Trygve Söderling påstod att finlandssvenskarna de facto talade. Den typen av ”jiddish” tycks inte längre vara speciellt framträdande, liksom inte heller språkliga gränsöverskridningar överhuvudtaget. Den enda finländska etermediajournalist jag kan komma på som verkligen lever upp till det idealet är Viktor Hurmios gamle kumpan Hippi Hovi vid Radio Va(a)sa som skickligt kan byta språk mitt i sändningen, ibland nästan mitt i en mening.
TR: Men ”jiddishen” finns ju, även om många skulle föredra att kalla det ”halvspråkighet”… Allvarligt talat kan blandspråk vara nog så kreativa – men de förutsätter ett starkt språk i botten. Och den botten saknar vi i dag på svenskt håll i Finland – och bl.a. därav vårt behov av Sverige. Vad gränsöverskridningarna beträffar är väl Wuori ett utmärkt exempel på att en förändring är på väg. Så jag ser ljust på framtiden, trots allt.

 

Sven-Erik Klinkmann och Thomas Rosenberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.