”There’s always a light at the end of the wagon-trek!” They never said there’s a gun or bread or a factory or a trading licence there at the front of the wagon. No, always a fucken light, a column of fire, a Spirit, a Higher Idea, an Ideal of fucken unity or something. And that’s ’cause we’re all supposed to be from the same culture. What kind of fucken thing is that, I ask you, with tears in my light-blue, poor-white eyes?
(ur Marlene van Niekerks Triomf, i Leon de Kocks engelska översättning)
Triomf utkom 1994 och belönades året därpå med Afrikas viktigaste litterära pris, Noma Award. Men det var först när romanen översattes till engelska som t.ex. jag kunde upptäcka den.
Det är en gruvlig historia. Den utspelar sig under några månader 1993–1994 och slutar när landet har haft sina första demokratiska val.
Personerna kallas Pop, Mol, Treppie och Lambert. En ”familj”, tre syskon och deras son, ”ynkliga stackare från det de såg dagens ljus, hopnitade, för att inte säja hop-
knullade, från skrot”. De är fattiga vita boerättlingar, det forna herrefolkets drägg och offer.
De drar sina historier och slänger käft, var och en enligt temperament och förmåga. Av bitarna kan man småningom pussla ihop en bild. Hur deras föräldrar, gamla Pop och gamla Mol, måste lämna sin gård under depressionen och dra in till Johannesburg, ”guldstaden”, ”Gomorrah” för ett uselt jobb på järnvägen. Hur gamla Pop söp och slutligen hängde sig av skam, hur gamla Mol dog i tuberkulos och hur barnen tidigt lärde sig att sex kunde bota hunger och rädsla. Det blev en vana och Mol fortsatte att agera madrass för sina bröder och senare för sin son, Lambert. (Och tro nu inte att detta bara händer i Sydafrika, precis när jag började läsa Triomf föll mina blickar på en notis i Hbl: ”Far och två söner dömdes för långvarigt och grovt sexuellt utnyttjande av familjens två döttrar”.)
Våld och inavel
Familjen bor i Triomf. Så lyder ironiskt det nuvarande namnet på den stadsdel som en gång var legendariska Sophiatown, en svart och swinging oas i apartheidens Johannesburg, Mirjam Makebas och Hugh Masakelas hemknutar. 1955 jämnades Sophiatown med marken för att göra plats för fattiga vita. ”Kaffrerna var föga imponerade av affären” minns Mol, ”de skrek och hojtade och försökte få med sig så mycket de bara kunde”. Hon och bröderna brukade stå och titta på bulldozrarna och föreställa sig hur de skulle börja ett nytt liv i Triomf.
Men det blev inte så hävt med det nya livet. Det fortsatte med jämna plågor och däremellan ännu värre plågor när någon fick ett raseriutbrott och slog sönder allt som fanns till hands.
Familjens stora provokatör är Treppie, obotligt kränkt och skadad och en mästare på att både berätta och förstöra historier. Lambert, ”familjens” barn, epileptisk och stark som en oxe, förbereder sig för sin 40- års dag när han har blivit lovad en pangbrud, hans livs första (om man undantar mamman). Mol hasar omkring i sin städrock och lägger upp sig för dem alla, och Pop upprepar sitt mantra ”vi har ju ändå varandra”. Och det är sannerligen allt de har, om man kan kalla det så. Familjens kontakt med omvärlden består av två patetiska Jehovas vittnen och två lika patetiska funktionärer från det nya nationalistpartiet, som regelbundet tittar in för att predika sina budskap.
Som ett nav i det groteska hjulet växer Lamberts målning fram. Han målar väggar och tak i sin lya; Sydafrika med svarta och gula pilar för kaffrerna och voortrekkers, deras hus 127 Martha Street, resten av Afrika, Pops svartbrända fötter under ett åskmoln, en uppskuren Treppie med tarmarna hängande och en kaffer som äter hans lever, Lambert själv i en bil med en naken blondin på taket, Mols städrock hängande på Afrikas horn…en överdådigt surrealistisk sammanfattning av hela romanen.
Psykologisk skildring
Ett par gånger sänker sig frid och värme över scenen, och det är djupt gripande, men snabbt är familjen tillbaka i sitt träsk av fucken shit, och skulle det vara det enda romanen bjuder på skulle man inte orka.
Men Triomf är mycket mer än brutal realism.
Den är en inträngande psykologisk skildring som blottlägger mekanismer och strukturer giltiga var som helst i världen. Social misär, grusade förhoppningar, självdestruktivt beteende. Gång på gång tänker jag: jag vill ut ur de här hopplösa typernas skallar! Men slutar med att känna nån slags ömhet för dem.
Den är också en allegori och en idéroman. Syskonens inavel som en spegelbild av apartheid. Historisk och social analys förklädd till sitcom.
Och så är det stilen. Filosofiska resonemang presenteras som en god historia. De vidrigaste skeenden beskrivs som självklara. Galghumor där skrattet fastnar i halsen. En mix av Rosa Liksom, Imre Kertész (i Mannen utan öde), Mark Twain (i Huckleberry Finn)…
Romanen slutar efter ännu en i raden av familjens fuck-ups som lämnar Pop död och de andra ansenligt lemlästade. De tittar på TV. ANC har vunnit valen och Nelson Mandela säjer att nu ska man låta det förflutna vara, kavla upp ärmarna och tänka på framtiden. Och då säjer Treppie, denna myternas krossare, att det viktigaste är att de aldrig mer ska använda ordet kaffer, för också det har nu gått till historien.
Happy end alltså? Knappast, men ett ögonblick av hopp och besinning, och ett lämpligt slut på historien. I en intervju några år senare sa Marlene van Niekerk: ”Vi vet hur det känns att ha en hel uppfinning runt oss. Vi hade en väloljad fascistisk stat som orkestrerade den, i kyrkor och skolor, överallt, och hjärntvättade en hel generation”. Därför vill hon helst inte ta till de nya stora orden som ”afrikansk renässans” eller ”regnbågsnation”, och därför är kanske hennes viktigaste ärende i Triomf att peta hål på falska myter, både familjemyter och nationella myter. De är inte hälsosamma.
Marlene van Niekerk: Triomf,
Jonathan Ball Publishers, 1994
Carita Backström
