Det här är Sydafrika ett tiotal år efter självständigheten: knappa 80 procent svarta, elva procent färgade och 10 % vita – samma siffror som förut. Om man är politiskt korrekt heter det att färgen inte längre spelar någon roll, men i verkligheten betyder den mycket. Här gör Annu Kekäläinen nedslag i tre olika sydafrikanska miljöer.

Apartheids fysiska och psykiska geografier är fortfarande livskraftiga i Sydafrika. Människor existerar i olika tid och rum trots att de lever tätt inpå varandra, i en demokrati, detta den kristna tideräkningens år 2005, då också de globala pengarnas nyare geografi sprider ut sig, de få rika svarta har flyttat in i lummiga, traditionellt vita, förstäder. I dessa områdens (privat)skolor växer en ny regnbågsfärgad medelklass upp.

6 Essex Road,
Kensington,
Johannesburg

Johannesburg är en hektisk och kaotisk afrikansk stad, där allt forsar och strömmar. Och hit strömmar och faller alla. De kommer från den sydafrikanska landsbygden, Kongo, Nigeria, Kina, Östeuropa, Italien. De springer för att tjäna mer pengar, hitta jobb, en bit bröd, skriva en avhandling, ställa saker till rätta, begå brott.

Johannesburg påstås vara den våldsammaste staden i världen. Då man närmar sig från Sowetohållet vid solnedgången påminner stadens profil om New York, den är en metropol där männen på gatan ropar rastahälsningar åt mitt sällskap,där kvinnorna inte vågar sig ut ensamma efter mörkrets inbrott, åtminstone inte utan bil, en värld i vars centrum jag alltid råkar vara den enda av min hudfärg.

I stadsdelen Kensington, en av de äldsta delarna av centrala Johannesburg, bosatte sig portugiserna i svala villor. Men nu är Kensington för nära stadens kärna, bara ett stenkast från Hillbrow där den nigerianska maffian sägs idka droghandel, och nästan alla vita har flytt till de förmögna förstäderna i norr.

I ett rosarappat hus på Essex Road bor Jillian, Myrtle och Myrtles treåriga dotter Cornia. Forskar-lärarparet flyttade nyligen på grund av jobbet från Kapstaden till Johannesburg, och gillar inte sin nya hemstad.

– Varje morgon då jag går till jobbet undrar jag om jag kommer levande hem. De få gånger jag promenerar till affären stirrar folk på mig som på en rymdvarelse. I den här staden tar sig ingen någonstans utan bil, rasar Jillian.

Hon håller just på att komma i farten då grannens Venitha knackar på dörren, med ett fotografi gömt bakom ryggen.

 

mellan svart och vitt

Cornia och hennes kompis Busi lagar mat åt en hundvalp på de grillkol som ligger kvar efter gårdagens grillfest. Cornia målar sig i ansiktet med kol. Hon blir alldeles svart. Busi apar efter henne, men operationen ger inget resultat då ansiktet är svart från början. Cornia hjälper men till ingen nytta och barnen blir villrådiga vilket leder till en diskussion om hudfärg senare på kvällen.

Cornia inleder. Som en gissningslek går hon igenom vilken hudfärg alla som sitter kring matbordet har: bara min hudfärg är omöjlig för henne att definiera, kanske på grund av den främmande accenten. Leken leder till en diskussion om etnicitet.

Myrtle påstår att de, de färgade, är starkast av alla sydafrikaner, för att de – till skillnad från de svarta eller vita – oavbrutet måste kämpa för sin plats och sin identitet. Hon talar om rasismen inom hennes familj, hur hon med sin ljusa hudfärg släpptes in på badstränder för vita, där många av familjens medlemmar inte hade något att
skaffa, och hur de i familjen som hade rakt hår hånade hennes torra krulliga hår, hur omvärlden såg henne som vit – tills hon öppnade munnen.

Myrtles accent är stark, tjock och mustig, rösten djup. Jag hade talat med henne i telefon före vår träff och väntade mig en storväxt medelålders kvinna, men där sitter hon framför mig, Myrtle Adams, lik en älva till storlek och utseende. Bredvid henne sitter flickvännen Jillian, som nu har ordet:

– Jag var den enda från vårt township som gick i privatskola. Därför sågs jag som en wannabe-vit, och fick inte vara med i townshipets idrottslag. I skolan lärde jag mig komma överens med alla och stå upp för mig själv, att inte göra mig till för andra. Jag känner folk med alla sorters hudfärg, men mångkulturella kretsar är fortfarande undantag i det här landet.

 

Dröm om europa

En mångkulturell krets träffades dagen innan på bakgården till huset på Essex Road, i det trånga uthus som Jillian och Myrtle hyr åt Olga: själv är hon från Swasiland och hon hade besök av sin nigerianska pojkvän och hans lilla dotter. Jag vet inte var Olga är i dag, kanske hon håller en matematiklektion för en portugisisk tjej för att skrapa ihop till hyran. Hennes lön som förskoleassistent, 950 rand i månaden, räcker inte då hyran är 600 rand och hon förutom mat, kläder och el dessutom ska betala sonen Willies skola och spara för hans framtida studier.

– Jag skulle vilja gå en au-pairkurs och flytta till London. Efter allt jag gått igenom förtjänar jag ett bättre liv i Europa, drömmer Olga.

Olgas berättelse om sin man känns här arketypisk och alltför allmängiltigt.

Misshandlarmannen, berättar Olga hade arton barn med tolv olika kvinnor. När mannen försökte döda en av sina affärsbekanta – åtminstone en gång hade han försökt döda också Olga – sattes han i fängelse. Olga insåg att det gällde att ta tillfället i akt, packade sina saker och sitt barn och flydde till Johannesburg.

Nu är Olga assistent på förskolan i nedre ändan av Essex Road, förutom svarta sydafrikaner finns där barn åtminstone från Kina, Kongo, Nigeria, Portugal, Angola, Swasiland. Också hyresvärdinnornas Cornia går där, Myrtle hoppas hon ska lära sig zulu. Förskolan leds av Debbie, en av de få vita som bor kvar i området. På dagarna vaktas gatan av Ben och på nätterna av Vilile, så har det varit sedan ost-
butiken rånades och osthandlaren höll på att dö av sina skador.

 

2616 Didetso Road, Vorsloorus,
Johannesburg

Vorsloorus är ett av Johannesburgs många township. Ett av många
liknande svarta bostadsområden i East Rand townships blodiga bälte, där män som kommit för att jobba i gruvorna bodde i trånga hostel och striderna mellan IFP och ANC var speciellt häftiga ända fram till det första fria valet.

Hit flyttar inga vita, och varför skulle det om de inte måste; till sandiga, leriga gator, trånga lägenheter. Folk stirrar på mig, främlingen, inte aggressivt utan nyfiket, man hälsar vänligt. Här, i Matsekos gladlynta och mjuka sällskap, är jag trygg från det intensiva
kaoset Johannesburgs centrum. Jag lär mig afrikansk tid.

Genom att stressa kommer man ingenstans, högst bort från sig själv. Det händer som skall hända, eller så händer nåt annat. Men oftast är det bäst om inget händer, och tiden fördrivs bäst genom att inte vänta. Då kan man i misstag
snudda vid sig själv och världen. När det är dags att ge sig av måste man gå, annars kan man hamna för långt bort. Och att komma tillbaka förändrar ofta mer än nåt
annat.

Jag sitter med Matseko på det lilla kontorets bakgård. Två stolar, ett bord, på bordet regimens broschyrer om hiv och våld mot kvinnor, en tekanna. Matseko talar:

– Jag vill vara självständig, inte
vara rädd för nånting, leva i fred, ta hand om mig själv och andra. När jag tänker på varifrån jag startade, har allt i mitt liv ändrats, säger den nästan 30 år gamla kvinnan som med sin 12-åriga dotter bor hemma i sin fars hus.

Hemma, i tre små rum, bor förutom hon också fem syskon, en äldre systers tvillingar och
naturligtvis mamman och pappan.

 

gravid efter våldtäkt

Matseko är arbetslös men tillsammans med några vänner leder hon ett flickprojekt, som strävar efter att förbättra townshipflickornas liv, bygga upp flickornas självförtroende och hålla dem borta från gatan, utom räckhåll för sugardaddyn och andra utnyttjarmän.

–Rasismen syns överallt i Vorsloorus, här finns till exempel ingen plats att leka, idrotta eller spela.
Ibland sitter samma flickor i samma gathörn från fredag eftermiddag till måndag morgon. De utsätts för sprit, droger, våld, sexuellt utnyttjande. Vi vill ge flickorna något bättre att göra. Vi sätter upp små skådespel om deras liv, gör utfärder, pratar. Också bland de alldeles unga flickorna är det många som blivit sexuellt utnyttjade, och det är inte lätt för dem att prata om saken. Det var först för ett par år sedan, då jag började dra det här projektet, som jag själv klarade av att tänka på mitt eget förflutna.

Matseko blev våldtagen som 15-åring, på ett bröllop. Gärningsmannen var en äldre man, nyss tillbakakommen ur landsflykt. Matseko blev gravid och dolde graviditeten förutom från sin familj också från sig själv, nästan ända fram till förlossningen.

– Jag ville inte ha barn. Inte ens då min dotter var född förstod jag att jag var hennes mamma. Jag gav henne namnet Amohelang. Det betyder ”godkänn henne”. Nu älskar jag min dotter. Dessutom är hon bäst på allt, av alla. Hon dansar och sjunger bättre än någon annan och lär sig snabbast av alla.

– Jag tror att Gud finns. När jag var gravid ville jag dö. Jag gick ut på gatan om natten klädd i en ANC-tröja. Jag hoppades att IFP skulle skjuta mig. Jag försökte hänga mig. Gud lät mig inte dö. Nu är hela mitt liv förändrat. Jag vill ta hand om mig själv och andra. Mitt namn, Matseko, betyder ”ge inte upp”.

 

332 Rigel Avenue South, Waterkloof Ridge,
Pretoria

Pretoria är regimens, ordningens och afrikaans stad. Ncumisa och jag sitter vid poolkanten hos en vän till mig som är biståndsarbetare och bor i Waterkloof Ridge, omringad av murar och inbrottslarm, i de rikaste rikas stadsdel, bara 50 kilometer norr om Johannesburg. Framför porten står en beväpnad vakt och Ncumisa funderar över sin identitet. Hon sprudlar, pratar mycket, intensivt, lite lillgammalt, intelligent.

– När jag flyttade hit från London blev jag retad och kallad för kokosnöt och Oreokex. Jag kunde bara engelska och xhosa, inget av de
lokala språken, berättar Ncumisa.

Oreokex och kokosnötter är svarta utanpå och vita inuti. Ncumisa är xhosa och konfunderad inuti.

– Jag lyssnar på rap, ser på amerikanska filmer, äter skräpmat fast jag borde banta. Men å andra
sidan är jag intresserad av xhosakulturen.

Ncumisa går i Pretoria Girls’ High, en skola som länge var enbart för vita men där ungefär 40 procent idag är svarta eller färgade.

– I skolan får jag försvara de svarta och hemma de vita. Mina föräldrar säger alltid: ”Kom ihåg att det flyter ANC-blod i dina ådror”. Många före detta aktivister har en alldeles för sentimental inställning till det
förflutna.

– Folk bygger alldeles för lätt upp stereotypier. Själv tänker jag ofta att blondiner är bimbon. Det vackra med människonaturen ligger i att vi alla är så olika. Jag är sydafrikan. Jag vill att alla ska växa upp tillsammans och göra motstånd mot orättvisor, till exempel korruptionen.

– Jag har haft svarta och vita pojkvänner, men oftast berättar jag inte om dem hemma. Min moster gifte sig med en vit man, han är en superkille, men ibland förstår han oss fortfarande inte, han kan bli rädd av hårda ord och allmänt ståhej och oljud, när vi bara har roligt. Jag vet inte om jag nånsin gifter mig. Nog skulle det ju vara kul med sällskap, men män är så rädda för starka kvinnor.

– När jag blir stor ska jag grunda ett hem för hivsmittade bebisar. Jag älskar bebisar. Förut ville jag bli läkare men jag är inte tillräckligt bra på naturvetenskap, så jag tänker bli ekonom. Babyhemmet ska jag driva som hobby.

Skribenten färdigställer som bäst sin bok om Sydafrika: ” Valkoista mustalla – kertomuksia väristä, väkivallasta ja vaeltamisesta” (Vitt på svart – berättelser om färg, våld och vandringar)

Övers: Solveig Arle

Text&foto: