Inga-Britt Wiks senaste diktsamling Ett ändligt antal gröna dagar, nummer sexton i ordningen, lyckas med något så svårt som att vara en hel bok om tankar kring en annan författare (Solveig von Schoultz), utan att någonsin bli ett idiotiskt beundrarporträtt.

Tonfallet är vemodigt men långt från det förtvivlade i den förra samlingen Dagar, gläntor, som emellertid också är full av finurlighet. Solveig von Schoultz är död även om minnet gör henne levande, den här diktaren ser framför sig ”ett ändligt antal gröna dagar och ljusa nätter”, och önskar att Solveig ska följa henne in i ”höstens rike”.

Med mycket små medel gör språkvetaren Wik poesi av vardagsspråket, gör om slitna uttryck till något nytt, som i titeln. Och som i raden ”Kaos är min granne”. Det här sista får mig att tänka på Noréns ”Kaos är granne med Gud”, och här förstår jag Wik i sufiernas mening, diktaren är gud i sin värld. Många av dikterna talar om naturen, och har samma (nästan) omärkliga skönhet som marken i en barrig svampskog kan ha. Det här är så mycket mera speciellt som uttrycken ofta är av en typ som hos någon med sämre intuition kunde ha lett till något patetiskt.

En ljungpipare, yrvaken,

och mossens oboetoner.

 

Uppe på hällorna tillrar trädpiplärkan.

Oräkneliga socknar bred,

 

otaliga kyrkor hög är himlen.

 

Det som gör språkbruket lyckat är också den vänliga ironi som finns med, utan att den förtar skönheten (snarare blir den mer trovärdig när den kontrasteras så här). Som exempel det att en bofinksdrill kan vara ”bjärt”. Det finns en ovanlig balans mellan innerlighet och klurighet, som i Bach som Wik ofta citerar:

 

Dyning efter stormen.

Grå himmel, det blåser ännu.

 

Kärleken har svept av sig löven.

Bach tråcklar ihop mig med dagen.

 

Fragment ur Solveig von Schoultz dikter finns insprängda på ett sätt som gör dem till repliker i samtalet med Wik. Ibland har de citationstecken runt sig, ibland inte. Ett uttryck som är så intimt förknippat med Solveig von Schoultz som ”den heliga oron” behöver dem inte, att de inte är med visar också på i hur hög grad den här andra författarinnan identifierar sig med dem. På ett fysiskt sätt går Wik ”ut och in” i von Schoultz dikter och sina egna.

Inga-Britt Wik har alltid tyckt om metaforer, jag minns till exempel en jag läste för länge sedan ”cyklarna sjunger i solen”. Även här finns fina, oftast av det lågmälda slaget, ”vattenmorgon”, ”fågelvatten” (om havet), ”vindros”, ”nardustonfall”, vinden som är på väg genom småbarnstiden, och den punkt när det är den sjuttonde juli i livet.

Dikterna är vackra, om man tar bort ordets alla mjäkiga konnotationer. De är som beskrivningen av Solveig von Schoultz på ett ställe: ”stram och vek, orolig och lugn”.

För ett par veckor sedan fick Inga-Britt Wik Tollanderska priset för sin samling.

Inga-Britt Wik: Ett ändligt antal gröna dagar, Schildts 2005, 70 s.