Sven Lindqvist har om och om igen rotat i våra mörka hjärtan. Therése Söderlund har träffat honom och pratat om skuld och ansvar.

Sven Lindqvists senaste bok, essäsamlingen Fadern, sonen och den heliga motorcykeln, är en samling texter från 1980 och framåt. Titeln syftar på Robert M Pirsigs romanKonsten att sköta en motorcykel. Här finns kritik mot Pirsigs sätt att beskriva omvärlden. Läsaren får också veta att i Kalevala kan man oväntat finna tröst mot kärlekssorger. Lindqvist diskuterar den egoism som han hittar hos herrarna Smith, Spencer, Darwin,Malthus och Hobbes och visar att Gandhi använde sig av barnets främsta vapen: trots. Just den här gången är det inte den politiske Sven Lindqvist utan essäisten i toppform som med personlig penna uppmanar oss att vi själva ska leta och fundera.

Sven Lindqvist debuterade 1955 med Ett förslag och har sedan dess skrivt ett trettiotal böcker. Ändå har han kanske satt störst avtryck med sina djupdykningar i den västerländska rasismens och kolonialismens historia. Vänt ut och in på ideologierna och ideologerna där bakom.

Sommaren 1951 befinner sig Sven Lindqvist tillsammans med en skolkamrat på en båt på väg till Island. De stannar till i Trondheimsfjorden för att lasta silltunnor. Besättningen ror i land och de välkomnas med skratt och prat. Någon undrar vem Sven Lindqvist är och får svaret att han är svensk. Tystnaden sprider sig. Till slut säger gammelmoran:

”Jaså, svensk. Nå, transiteringen 1942 då?”

Sven Lindqvist svarar att han var tio år då, att han inte blev tillfrågad.

”Men stor nog att vara med och dela rovet, svarade gammelmoran.”

Sven Lindqvist, 19 år gammal, drar sig undan och ruvar tyst på ett försvarstal. ”Det är fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje generation föds skuldfri” Och så insikten: Det är ju inte sant. Ett lands statsskuld förs över till nästa generation. Genom att ha fötts i Sverige var han ju rikare än en kongoles utan att ha gjort något själv. ”Gammelmoran hade ju rätt. Jag hade varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.”

Denna historia finns återgiven i Terra Nullius (2005). Det är en stilistiskt vacker, men hemsk genomgång av hur Australien koloniserades och hur den svarta ursprungsbefolkningen dödades och marginaliserades. Sven Lindqvist väcker starka frågor om skuld och ansvar, frågor som helt enkelt inte går att lägga åt sidan.

 

Du pratar ibland om skuld och ibland om ansvar. Vad är det för skillnad?

– Att säga att jag har skuld inför det som hände före min födelse och som jag inte deltagit i är svårt. Det är att tänja på gränserna. Men när det gäller ett brott som begåtts innan jag var född och som jag fortfarande drar nytta av, så betyder det att det kan vara mitt ansvar att ställa till rätta och dela med mig av de vinster jag har fått. Ett exempel är fabriken i Lomma där arbetarna utsattes för miljögifter (asbest). De vinster som skapades i den fabriken finns fortfarande kvar och ger fortfarande utdelning och makt. De som i dag äger företaget äger också ett ansvar för det som skedde. Som det är nu har de drabbade avspisats med några tusenlappar.

 

När det gäller ursprungsbefolkningar då, hur ska man kompensera dem?

– Det handlar oftast om mark. Man ska fråga ursprungsbefolkningen hur de vill ha det och inte ge bort vilken mark som helst, utan sådan som är nationellt betydelsefull för dem. I Australien finns det ett berg som heter Uluru och som är cenralt i de svartas föreställningsvärld. Myndigheterna hann inte mer än ge tillbaka det förrän det skulle hyras ut till parkförvaltningen. Där finns en skylt som säger ”var god respektera”, men inget förbud mot att klättra upp. Där trampar turister omkring i vandrarkängor. Det skulle de aldrig göra uppe på Peterkyrkan eller i Mekka.

 

Hur långt ska man gå, ska dagens européer ersätta Afrika för vad kolonisatörerna gjorde?

– Jag har inte hört att de kräver något. I Kenya har ursprungsbefolkningen tagits ifrån mark. Den kräver de tillbaka nu. Det är ofta det det handlar om.

 

Kan man dra paralleller till andra områden, t.ex. mansskatt när det gäller mäns förtryck av kvinnor?

– Du menar alltså att det kommit ett sådant förslag?

 

Ja, det var Gudrun Schyman som lanserade det.

– Jaa (eftertänksamt), jag har ju fått många fördelar jämfört med mina kvinnliga kamrater, till exempel i den akademiska världen. Tanken är ny för mig, det får jag grubbla lite över.

 

Hur ser framtiden ut för ursprungsbefolkningen i Australien?

– När Mabo-domen kom (1992 förkastade Högsta Domstolen begreppet Terra Nullius och gav aboriginerna rätt till mark, T.S:s.anm) verkade det väldigt hoppfullt. Likaså då de fick rösträtt (vilket var 1962). Det har sedan följts av bakslag. Det är svårt att sia om vart det ska ta vägen. De vita är en alldeles överväldigande majoritet. Väldigt få har några ansvarskänslor gentemot den svarta befolkningen. Det spelar en roll vad som händer i övriga världen. När medborgarrättsrörelsen i USA var som hetast spred den sig som ringar på vattnet över hela världen, även till Australien.

 

 

Jobbar du med något nytt nu?

– Ja, men det pratar jag inte om. Jag har lärt mig att berättar jag vad jag jobbar med, så blir ingenting av. Och det vore ju tråkigt.

 

Jo det vore det ju.

Sven Lindqvist: Fadern, sonen och den heliga motorcykeln, Ordfront 2006; Terra Nullius – en resa genom ingens land, Bonniers, 2005.

Therése Söderlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.