Arne Mellberg har analyserat resebeskrivningar från 30-talet fram till i dag.

Det är välkommet att någon gör en analys av resebeskrivningen som genre. Arne Melberg (han presenterar sig som professor, jag uppfattar att det är i litteratur trots att jag inte blir på det klara med vad han har doktorerat i) har här läst reseskildringar från ungefär år 1930 fram till idag.

Det intressantaste med projektet är att någon kommer på att sätta igång det. Melberg plockar frejdigt med alla de böcker som enligt hans vision kan kallas reselitteratur, inklusive Fernando Pessoas Orons bok som inte återfinns på någon resehylla utan där jaget talar om att han aldrig reser, bara inom sig själv, eftersom det är den enda relevanta resan. En författare som Céline är också med, med sin roman Voyage au bout de la nuit (Resa till nattens ände ). Definitionen verkar ibland så vid att det verkar som att reselitteratur är böcker där någon överhuvudtaget reser i någon mening, man kan undra vilka böcker som inte alls hör hit?

Melberg ser en linje från äldre böcker som talar om ”jag var där” till nutidens som går ut på ”vi är där”. Förr reste någon (en vit man) och berättade om platserna han sett för en publik som inte hade sett dem. Nu vet författaren att många av läsarna har varit på platsen och måste därför anstränga sig mer för att vara originell.

Ett av de antaganden som är grundläggande för bokens analys är att den som skriver om en resa alltid gör det efteråt. Melberg försöker aldrig motivera sitt påstående. Såvitt han inte menar något alldeles självklart, att det inte går att skriva om en faktisk händelse förrän den har hänt, förstår jag inte hur han (som enligt vad han säger inte reser, och uppenbarligen inte skriver reseböcker) kan tro sig veta det. Han bortser från att en författare kan skriva en text helt färdig i huvudet innan man ens får tid att få ner den på papper eller datorskärm, att författares minne kan fungera olika.

Boken igenom har jag en känsla av misstänkliggörande. På var och varannan sida talas det om hur reseförfattaren ”vill ge sken”. Skapa en ”myt om den ensamt självtillräcklige resenären”. Av att vara ensam på resan (som t.ex. Graham Greene när han nämner att en kvinna är med på resan men ändå inte berättar mer om henne). Melberg skiljer inte tydligt mellan litterär teknik och personlig fåfänga.

Obehagligt överläge

Det kanske finns ett par fundamentala problem i reseskildringar. Ett är att den som har varit med om något intressant kanske inte vore den mest lämpade att skriva om det. Det här är orsaken till vad man ibland hör påpekas att ”den sämsta bok som finns är en dålig reseskildring”. Den som här får mest odelat beröm är Ryszard Kapuscinski, vilket jag tycker är väl unnat. Kapuscinski kanske lyckas omedvetet med att skriva bra skönlitteratur, eftersom han koncentrerar sig så hårt på att vara en bra reporter.

Det finns en annan, moralisk konflikt, som kanske alla (inte bara författare) som reser speciellt i u-länder någon gång konfronteras med: den som reser är i en sorts obehagligt överläge i förhållande till de människor man i allmänhet möter på resmålen. I texten kan den här obalansen möjligen smitta av sig som en ofrivillig arrogans eller instängdhet som läsaren hela tiden förnimmer, boken kan bli trist. Problemet här är att Melberg, som politiskt är mycket försiktig (bortsett från sitt ironiserande över Jan Myrdal, som väl idag hör till det mest riskfria man kan syssla med), riktar sin otydliga kritik snarare mot en litterär teknik än mot några konkreta orättvisor i världen.

Språkligt lider jag av en del förnämiteter från postmodernismens tid. Annat verkar vara hämtat ur en Hem och skola-broschyr. Det som till exempel är karakteristiskt för den moderna reselitteraturen är ”interaktion”.

Det blir aldrig heller helt klart för mig i vilken genre Melbergs bok placerar sig. Han kallar i inledningen den essä, å andra sidan har den drag av kursbok. Författaren älskar klassifikationer, han delar upp böckerna i reseskildringar och reseromaner så att han får till stånd ett system, men där jag ändå tycker att en djupare definition uteblir. Han tillåter sig emellanåt resonemang som är så löst underbyggda att man tänker att målgruppen inte kan vara någon annan än studenter. Som inte har annat val än att läsa den och försöka ta till sig tänkesättet vare sig de hittar en kärna eller inte.

Andra som är lyckligt förbi den fasen i sina akademiska studier lär knappast läsa den från pärm till pärm. Det betyder inte att de inte kan plocka ut ganska många intressanta reflektioner. Som den att en reseberättelse, tvärt emot vad man kunde tro, tycks kännetecknas av att jaget aldrig har sex. Till skillnad från en roman om resor.

Arne Melberg: Resa och skriva – en guide till den moderna reselitteraturen. Daidalos, 2005.