Föräldraledigheten övergår i vårdledighet. Dottern rullar omkring på mattan och jag följer med ett halvt öga ”kriget” mellan hemmamammor och karriärmammor som utspelar sig på tv. En mamma tittar uppjagat på sina motståndare och kommenderar dem tillbaka till hemmet. Mitt i sällskapet står det sunda förnuftet, personifierat av Dr Phil som ska försöka skapa fred mellan de kacklande lägren.

En annan dag är det debatt på SVT Europa. Temat är barnets bästa och hur det ska gå ihop med jämställdheten. Först är det undersökningar hit och undersökningar dit (för och emot dagis). Vilket tjat… Som människa i allmänhet, och som mamma i synnerhet, blir jag automatiskt skeptisk till alla påståenden som inleds med orden ”Det finns undersökningar som visar att…”

Hemmamamman Susanna säger att tiden hemma med barnen ger insikter och kunskaper som även är till nytta i arbets-livet. Och snart dyker en hemmamamma i Borgå upp i rutan. I Finland betalas ett hemvårdsstöd till en hemmavarande förälder eller annan vårdare tills barnet är tre år, får man veta. Också mamman i Borgå tycker tillvaron med sonen är berikande. Man kunde tro att Finland är ett modelland där vi får den ”valfrihet” som de flesta föräldrar i både Sverige och Finland vill ha.

Det enda kruxet, som ett par av debattörerna påpekar, är att föräldrarnas val får konsekvenser som de kanske inte hade räknat med. Och att föräldrar självklart vill kunna välja, men frågan är vilka alternativ de egentligen har. Föräldrarnas ”val” påverkas av olika omständigheter som ofta leder till samma resultat: mamman är hemma. Allt ifrån mannens högre lön och kvinnors svårigheter att få fast anställning till attityder och normer.

Man talar om att ”föräldrarna” eller ”familjen” ska få välja. Men i praktiken är det kvinnansom ”väljer”. Till vardags kommer många inte längre än till frågan hur länge mamman tänker stanna hemma. Av pappan frågar man ingenting. Man tänker sällan på att han också gjort ett ”val” – att inte stanna hemma med sina barn.

Valet att bli hemmamamma – som givetvis också kan vara helt frivilligt – leder till att omgivningen (även mannen) förväntar sig att mamman fortsätter att vara huvudansvarig för barn och hem, också efter att hon börjat yrkesarbeta igen. Om hon nu alls får jobb, vill säga. Trots att hon själv vet att hon lärt sig mycket under hemmaåren är det inte säkert att arbetsgivarna ser det så. Hennes kunskaper misstänks i stället ha föråldrats. I värsta fall övergår vårdledigheten i en ond cirkel av bidragsberoende. Allt detta innebär också att alla kvinnors ställning på arbetsmarknaden försvagas då de ses som en större ”risk” för arbetsgivaren.

Och det handlar inte om att vissa (feminister) tycker att det är så här. I debatten nämns också undersökningar som visar att… ja just det, systemet leder till och förstärker (fortsatt) ojämställdhet. Alltså, om vi med jämställdhet menar att alla ska ha samma möjligheter oavsett kön.

För i debatten verkar jämställdhet till slut inte ens ha någon bestämd innebörd. Hemmamamman Susanna frågar en av de feministiska diskussionsdeltagarna ”Ska det vara min jämställdhet eller din?”. Hon och hennes man har nämligen kommit fram till att hon stannar hemma med barnen och han ”tar hem pengarna”. ”Och jag känner migväldigt jämställd”, säger hon. ”Jämställdheten” ska alltså diskuteras fram över köksbordet, utan att vi alls ser på de övergripande strukturerna och vad människors ”frivilliga val” leder till – eller vilka alternativ de olika människorna runt köksborden i verkligheten har att välja mellan. Diskussionen går vidare – men utan en grundläggande och enkel definition på jämställdhet – är ingen vettig diskussion möjlig.

Skribenten är mammaledig litteraturforskare och skribent