På bensinstationen i Box i Sibbo möter jag en rödhårig och blek man i jeans och kortärmad skjorta. Bortsett från det rödfärgade håret ser han inte särskilt märkvärdig ut. Mannen som jag stämt träff med är textkaptenen, före detta textdirektören Stefan Hammarén, som under de senaste åren väckt läsarnas förundran i både Finland och Sverige – även bland Ny Tids läsare – med sina soppböcker, dikter, översättningar och recensioner. Till exempel Google ger ca 31 900 träffar på sökordet ”Stefan Hammarén”.

Det har spekulerats i om Stefan Hammarén är en pseudonym för bland annat Horace Engdahl. Fredrik Hertzberg kallade honom för en ”Björling på LSD”. Jonas Thente menar i sin tur i en intervju för webbtidningen Blaskan att Hammarén ”när han skriver, spontant producerar ett amfetaminliknande ämne som angriper språkcentrum. Jag tror att han på sikt kommer att bli resistent mot detta ämne, och att han då kommer att bli något mer än den sprudlande språkcollagist han är idag.” Och Ny Tids recensent Frank Borg karakteriserade Hammaréns senaste bok som ”medicinordbokshopkokad stolpiller som intas av subkulturella masochister subrectoralt”.  Det visar sig  också att Stefan Hammarén också skrivit en lärobok i förvaltningsteori – Allmänna administrationsproblem.

Själv är jag kanske mest intresserad av Hammaréns saker, hans burk- och flasksamlingar, Burroughs räknemaskinen, Underwood skrivmaskinen. Jag vill veta om böckerna har kontaktytor med verkligheten, med det som finns bortom det hammarénska språket, bortom alla dessa ord som han skruvar isär och förvränger intill oigenkännlighet. Jag vill veta om Sibbo bjuder på öppningar till texten, om det händelsevis ligger konservöppnare i terrängen. Jag är lite rädd att han ska tala lika obegripligt som han skriver, men det visar sig snart vara en onödig farhåga. Hammarén talar finlandssvenska. Här står jag alltså nu på bensinstationen i Box framför en man som inte är Horace Engdahl och som presenterar sig som Stefan Hammarén. Torkan har förstört skörden på de omkringliggande åkrarna. Det är åska i luften. Sibbo är som Louisiana utan krokodiler.

–         Jag trodde du var mycket större, säger han medan vi skakar hand.

–         På längden eller bredden?

–         På bredden.

–         Jag har cyklat bort bredden. Men du har tydligen färgat håret.

–         Jo, meningen var att det skulle bli brunt för att se bättre ut på pressfotot, men jag glömde skölja bort färgmedlet.

 

Vi hoppar in i bilen och börjar köra mot Sibbo skärgård längs vägar som blir krokigare och smalare ju närmare havet vi kommer. Vägverket håller på att lägga ny asfalt och vägen kantas av rostiga vältar och asfaltmaskiner. Arbetet verkar ha upphört plötsligt. Annars är det mest förfallna lador och granskog. Ibland kärrmark. Hammarén kör varsamt medan han berättar om invånarna i husen längs vägen. Det är sibbogubbar som kör i fyllan först med och sedan utan körkort, gubbar som dött och vapen som kommit bort på ett mystiskt sätt. Seniga krigsveteraner som vrålar åt textdirektören med 31 900 träffar: ”Försvinn era jävlar, låt en krigsinvalid på 82 år vara i fred snorgärs eller så tar jag till grövre vapen!”. Sådant som han har skrivit om i sina texter, sådant som han gömt där mellan eller under orden, i den invecklade svadan, som förefaller att sakna både början, mitten och slutet.

 

Slutligen kommer vi fram till ett brunrött tvåvåningshus från 1970-talet byggt i en backe som vetter mot havet. Vattnet glittrar mellan de stora björkarna som ser sorgsna ut med sina mörkgröna, nästan svarta kronor. Skuggorna är redan långa fast det är mitt på dagen. Fåglarna har slutat kvittra. Saker gror under tystnad. Moln snuddar vid trädtopparna.

 

Stefan Hammarén bor i källarvåningen. Jag frågar inte vem som bor i den övre men jag har en känsla av att någon befinner sig där medan vi är i källaren. Hammaréns huvudkontor är värdigt en textdirektör. Vid fönstret växer några enorma kaktusar och väggarna täcks av surrealistiska oljemålningar av Seppo Arina (1922-2001). På borden ligger en massa specialordböcker. Om medicin och verktyg. Datorn, vid vilken textdirektören suttit och komponerat böckerna, står på ett enormt skrivbord av ädelträ och med fina sniderier.

–         Det var ett jävla jobb att få det hitfraktat från Thailand.

 

Jag undrar om tavlorna inte kostat en hel del pengar för det verkar som om Arina sålt halva sin produktion till Hammarén?

–         Nä, jag hjälpte Seppo lite med ramarna. Jag tycker om hans konst.

Vi tittar på tavlorna. Det är surrealistiska landskap, lite van Gogh, lite Dalí, lite de Chirico. På en av tavlorna ser man en karl som håller på att sluka en kvinna. Övre delen befinner sig redan i gapet. Andra tavlor målar upp ödsliga landskap med svarta solar eller svulstiga, övermogna grönsaker, hela eller kluvna. Färgskalan är tung, i flera av tavlorna står en kniv i blickens centrum.

 

Bakom skrivbordet finns ett slags altare med två långa ljus, apoteksflaskor och mortlar. Allting förefaller minutiöst ordnat. Mortelstötarna till exempel är alla vända åt samma håll. De ser ut som blottade ollon. Bakom ”altarskåpet” ligger en liten sovalkov med en enkelbädd. På en liten byrå längs ena väggen står skrivmaskinen av märket Underwood från 1920-talet. Bredvid den ligger en puukkokniv i sin slida.

–         På den här skrev jag min första roman, en thriller, säger han stolt.

Vi går ut och sätter oss på gården. Hammarén bjuder på kaffe, köttpastej och kaka från Stockmann. Kaffekannan står i pannrummet för att hållas varm. Vi hinner inte sitta länge innan åskan börjar mullra och regndroppar falla. Vi sitter i regnet, regndropparna blir större och faller allt tätare, mina anteckningar förvandlas till bläckplumpar och kakan blir extra kladdig.

 

Från ord mot handling

 

Har du alltid velat bli författare?

–         Jo, fast jag var väldigt dålig på att läsa och skriva i skolan. Men jag har alltid tänkt att jag nog nångång ska bli författare.

Före debuten med Med en burk soppa (2001) jobbade Hammarén dock som lärare och läroboksförfattare, en tidsperiod som han inte verkar vara särskilt stolt över.

–         Det var slött. Som lärare gjorde jag inget annat än delade ut uppgifter åt studerandena, som sedan försvann ut ur klassrummet. Snart var jag ensam kvar i klassrummet, och då gick jag också hem. Efter en tid ville de byta lärare. Efter det skrev jag några läroböcker. Och en dag bestämde jag mig för att skriva Med en burk soppa.

Så där bara?

–         Jo, jag steg upp en morgon och tänkte att i dag börjar jag skriva. Och på eftermiddagen satte jag igång. Sedan skrev jag på boken varje dag ungefär åtta timmar, fast mot slutet kunde arbetsdagarna bli fjorton timmar långa. Till slut var manuset 1 500 sidor långt. Min förläggare tyckte att det var lite för långt med tanke på läsaren, så jag skar ner det till 200 sidor, fast sedan svällde det igen till 800 sidor. Men slutligen blev det en bok på cirka 150 sidor. Och ju mer jag bearbetade den desto konstigare blev språket.

 

Nu håller Hammarén redan på att skriva en ny trilogi – Första skarabéerboken, Största skarabéerboken och Tredje skarabéerboken. Meningen är att trilogin ska ges ut samtidigt. Enligt Hammarén ska den vara lite mer läsarvänlig än de tidigare böckerna, för han är lite trött på att alltid klassificeras som obegriplig.

–         Jag vill skriva texter som drar med läsaren, men i stället verkar det som om jag hittills bedövat honom. Det ska vara handling i en bok, det ska vara lite thriller, men samtidigt ska det också hända nåt i språket.

 

Skarabéertrilogin blir enligt Hammarén mera konsekvent och sammanhängande även om språket fortfarande ska vara yvigt.

 

–         Till skillnad från sopptrilogin som inte riktigt blev vad jag hade tänkt mig, är jag äntligen nöjd med paketet. Samtidigt är jag lite rädd att det igen ska gå som med sopptrilogin.

 

En ”dyspotisk” syndaflodslegend

 

Skarabéertrilogin är en syndaflodslegend som utspelar sig före, under och efter en atomvinter. Första delen är en ”dyspoti” med skalbaggar och utsöndrade minnen samt återblickar som leder till en historieförvanskning av andra världskriget kryddad med Mannerheimironi.

 

–         Mannerheims farfar var ju en stor skalbaggsforskare, en av de få internationellt erkända finlandssvenska forskarna.

 

I den andra delen, Största skarabéerboken, som tidsmässigt utspelar sig före den första, byts berättarperspektivet från första till tredje person, ett stilgrepp som enligt Hammarén gjorde det lättare för honom att leva ut:

 

–         Jag var inte längre tvungen att hålla mig till sanningen och vara inlåst och inskränkt.

 

Här finns en tidsutlösande äggklocka som den anonyma huvudpersonen utlöser i ett butiksbakrum utan toa där han suttit inlåst och brottats med sitt urinerande tills han varit tvungen att pinka i skyltfönstret till allas åtlöje. På sätt och vis är det pinkaren som pinkar fram syndafloden, och själva utlösningen kommer när den tidsutlösande klockan stannar.

 

I den tredje och avslutande delen heter huvudpersonen von Stefan, för att det måste förekomma en adelsman i en roman.

 

–         von Stefan har ett världsgap i sin hals. Sedan far syndafloden in i strupen på von Stefan, och det finns massor av skalbaggar i syndafloden. Det handlar delvis om svårigheten att svälja min text.

 

Det blir invecklade halsoperationer med speciella instrument, en problematik om hammare och skal utvecklas också. Det visar sig att von Stefan är specialist på träben, och trilogin antar allt mer formen av en thriller när von Stefan blir mordåtalad för att hans träben dödat människor.

 

Stefan Hammarén gör en hel del research för sina böcker, dock inte på nätet eftersom nätet ofta leder in på villovägar. Han skriver upp saker på papperslappar om han kommer på nåt, men han brukar inte bläddra i lexikon medan han skriver. Och han kontaktar specialister, fast sällan finländska, för av dem får han nästan aldrig några svar. I anslutning till Skarabéertrilogin har han bland annat kontaktat amerikanska meteorologer och en norsk professor i meteorologi med vars hjälp han konstruerade ett latinskt namn på atombombsmolnet, men han vill inte avslöja det innan boken kommer ut. Därtill har han forskat i antika vapensköldar, murbräckor, svärd och antika träben som enligt Hammarén hade ganska finurliga konstruktioner.

 

– När jag skulle skriva om en salmiaksfabrikör skrev jag till ett godisföretag ”Skicka hit mycket salmiak, jag ska göra en bok om salmiak och lakrits!” Efter några dagar kom det en 20-kiloslåda med salmiak och lakrits. Men jag fick ingen borrmaskin när jag skulle skriva om borrmaskiner för att kunna skildra det stora bankvalvsinbrottet i Skarabéertrilogin. ”Vi är inte intresserade av de marknadsföringskanaler ni talar om”, löd svaret.

 

Skrivandet inte ett kall

 

Stefan Hammarén ser inte skrivandet som ett kall.

–         Jag tycker bara att det är ganska roligt att skriva, men inte vet jag om jag har nån högre mission. Jag kan bli fanatisk på en grej och sedan tröttna ganska snabbt på den. Men jag har ett behov av att vara originell, udda.

 

–         Målet är att se verkligheten på ett annat sätt, att skrivandet ska fungera som en murbräcka mot det rådande, som är dumt och trist.

 

Jag kommer själv att tänka på Björlings påstående om att lära läsaren se grannens hus som för första gången och nämner Hertzbergs uttalande om Hammarén som en Björling på LSD.

–  Det roliga var att jag aldrig hade läst Björling före det. Senare kollade jag in en samlingsvolym med dikter av honom men blev inte vidare förtjust. De tidiga dikterna var lite bättre, men de där avskalade grejerna sa mig just ingenting.

 

Dagens litteratur, i synnerhet den finlandssvenska, får inget beröm av Hammarén.

–         Den duger ju inte ens som tantsnusk. Vem ska läsa den?

 

Hammarén är ovillig att nämna några direkta litterära förebilder, men han säger sig ha gillat beatförfattarna, i synnerhet Burroughs, surrealisterna och dadaisterna.

–         Henry Miller tyckte jag bra om och en period läste jag mycket Agatha Christie-böcker. Fast numera har jag svårt att komma igenom en vanlig bok, tycker att de har helt fel ordföljd. Men ordböcker kan jag ha som godnattläsning.

 

I synnerhet i debutboken Med en burk soppa nämner Hammarén en massa namn på författare, man får nästan intrycket att hela den västerländska modernistiska kanon är nämnd där. Samtidigt är kontexten de förekommer i väldigt rabulistisk och barrock. Jag kommer själv att tänka just på Rabelais när jag bläddrar i böckerna, det är en lite liknande röra av akademisk träbensprosa och kiss & bajshumor. Därför undrar jag om Hammarén står i en analog position till modernismen som barocken till renässansen?

 

–         Nja, svarar han. Det blev kanske lite för mycket namedropping i början. Jag tyckte bara det var kul.

 

Men han tillägger att hans förläggare nämnt det barrocka draget. Däremot är vi överens om att namedroppingen minskat medan stilen blivit allt mer komplex.

 

Någon stipendiemagnet har Hammarén inte heller varit utan har huvudsakligen skrivit med egen finansiering.

 

– Nog tycker jag att mina bokprojekt borde vara värda någon liten lapp, men det är väl nånting som stör fonderna. Så i stället lever jag på luft, skriver om stora köttstycken, stjäl silver från mormors kappsäckar, rånar banker och odlar knytnävsstora potatisar.

I medierna har Stefan Hammarén en lite hemlighetsfull roll som lett till uppkomsten av en massa konspirationsteorier. Han har ju också själv medverkat till det, bland annat genom att uppträda som stridspilot från första världskriget på Sveriges television.

– Författarrollen har blivit så mediafixerad att en som inte syns väcker misstänksamhet.

 

Att Hammarén valt att inte synas så mycket beror på att han tycker det känns fånigt att springa på en massa evenemang.

 

Jag undrar om han hamrar fram sina böcker lika maniskt som Kerouac som skrev på långa rullar

i stället för på enskilda ark, men författandet tycks vara en avsevärt långsammare process för Hammarén.

 

–         När Kerouac skrivit färdigt så gjorde han väl nästan inga ändringar i manuset. Jag ändrar däremot väldigt mycket, lägger dit en massa infall och bisatser och sånt som jag kommit på och antecknat på papperslappar.

 

Apokryfiska burkar och soppor

 

I sopptrilogin hade burkarna och sopporna en framträdande plats. Redan i titlarna ”Med en burk soppa”, ”Konservöppnare bok” och ”På burklös mark” lyfts de fram. Alltså frågar jag Hammarén vad dessa burkar och soppor står för.

 

–         Soppor är spermier, sekret, och burkarna kan vara kondomer eller kläder. Soppan i burken är något att komma åt, komma in i. Fast å andra sidan kommer spermierna utifrån, det är kvinnans kön som är inne i burken.

 

Det förefaller således som om Hammaréns sopptrilogi kretsar kring detta att ta sig in i något låst och kanske förbjudet med hjälp av olika verktyg, konservöppnare, hammare, borrmaskiner, murbräckor, knivar, nycklar, men det förblir oklart vad det riktigt är:

 

–         Där finns nån psykologi som jag inte kan svara på, jag är inte min egen Freud. Det är bara nånting återkommande som jag inte kommer åt.

 

 

Kanske borde vi kika in i Lacans senapsburk i stället? Vi prövar matrisen att det handlar om att öppna något slutet, samt om att polera och fylla igen håligheter, förvandla dem till yta.

–         Ytan finns också i texten, den är så hård och frånstötande att man inte kommer in i den.

 

Burkarna har dock försvunnit i den nya trilogin:

–         Den nya texten har en genomtränglighet men samtidigt är den hård och kall och man kommer inte åt den underliggande mekanismen, och den blir ändå ogenomtränglig fast man ser handlingen.

 

Men som sagt finns här åtminstone inbrottet i bankvalvet, med borrmaskiner, och när inbrottstjuvarna tagit sig in i det upptäcker de att allt är värdelöst. Sedan tycks burkarna ha blivit ersatta av sköldar och skalbaggar. Hammarén nämner en speciell ökenskalbagge som aldrig kan öppna sig utan lagrar all urin och avföring i sin kropp tills den dör.

 

Bakom huset finns en gammal stuga, byggd på 1930-talet av en trädgårdsmästare som blev så stel att han måste använda bäckenkärl tills han dog. Hans änka började ordna fyllefester åt soldater tills hon blev tvungen att sälja huset till en Nurminen, som blev alkoholist och började springa naken omkring i byn tills också han dog. I dag står huset tomt, vilket enligt Hammarén beror på att där finns ett spöke som heter Sylvi.

–         Alla som bor i huset blir sjuka eller alkoholister. Sylvi syns inte till men man märker att där finns något underligt väsen som svävar, berättar Hammarén medan vi går uppför den knarrande trappan till andra våningen.

 

Jag lägger inte märke till något svävande väsen, men det som förvånar mig är att Hammarén tänker placera en gäst i spökhuset när hon kommer på besök, så jag undrar hur snabbt man blir sjuk eller alkis?

–         Nja, det tar nog en sommar åtminstone.

Vi lämnar spökhuset och fortsätter längre in i skogen för att ta en titt på Hammaréns flask- och burksamlingar. Vi kommer till ett litet skjul utan fönster och med lås på dörren. Inne i skjulet råder återigen en minutiös ordning, en sorts bestämd sakföljd. Flaskorna, av vilka en del är handblåsta, står radade i en liten hylla. Över den finns en dolk eller kanske en bajonett. Textkaptenen håller upp en flaska på vilken det står RATIN och som kanske en gång för länge sedan innehållit råttgift. Till höger om hyllan börjar Hammaréns hyvelsamling som fortsätter längs hela väggen. Väggen till höger upptas sedan av yxor, bilor, hammare, släggor och allehanda märkvärdiga don i gjutjärn. Och när man vänder sig om ser man en vit kaptensrock hänga bredvid dörren. Jag leker en stund med tanken att det kanske är här som ordföljden snuddar vid sakföljden, att det här är en möjlig ingång till Hammaréns texter. Fast kanske det ändå inte är det.

– Det här höll jag på med för länge sen.

Vi går tillbaka till stranden. Stefan Hammarén poserar vid strandbastun bredvid en livboj.

– Drunkna ej i din text! utbrister han plötsligt, liksom ut i intet.