– Jag tycker att det är alldeles för mycket fokus på den gamla järnridån, både här i Ukraina och i väst. Vi borde släppa det och gå vidare. Upphöra med att låta oss dras med i en ökad polarisering av världen. Men tyvärr utnyttjar politiker dessa fingerade motsättningar.

Det säger Dima Filatov, en ung konstnär i Kiev. Vi står i hans ateljé och tittar på hans arbeten. Filatov arbetar mest med teckning, akvarell och oljemålning, och en av hans tekniker är att använda ryska dikter i sina verk. Filatov poängterar att han inte tror att detta påverkar hans försäljning eller utställningsmöjligheter i Ukraina. Ukrainare är vana vid influenser från ryska, polska, tyska och andra språkkulturer, men den nuvarande presidenten och parlamentet utnyttjar enligt honom motsättningen mellan ukrainska och ryska som ett politiskt vapen. I praktiken har deras politiska sloganer liten eller ingen inverkan alls på ukrainarens vardag, menar han.

– Jag är ryskspråkig ukrainare, vilket betyder att jag talar ryska i hemmet, men jag är född här i Kiev så jag ser mig inte som ryss. Jag talar ryska och ukrainska lika bra. Min konst är gränslös men inte tidlös. Den tillhör tiden runt vårt sekelskifte. Det är så långt jag kan gå med på att kontextualisera mig själv och min verksamhet.

Verbal motsättning

Motsättningen mellan ukrainskan och ryskan betraktas dock oftast som ett faktum, och Filatovs hållning är ganska unik. Ukrainas nationsbildande har alltsedan 1991 inneburit verbala sammandrabbningar mellan språkgrupperna. Under efterdyningarna till presidentvalet 2004, som eskalerade i den orange revolutionen, ökade polariseringen och landets tvåspråkighet har fått spela en central roll både i inrikes- och utrikespolitiken.

Den nuvarande presidenten strävar inte bara efter att minska det ryska inflytandet på ett ekonomiskt och politiskt plan, utan även efter att förstärka den ukrainska språkliga identiteten. Viktor Jusjtjenko har flitigt använt parollen “Dymati ukrainskaju! Dymati pro Ykrainy”. Den ordagranna betydelsen är “Tänk på ukrainska! Tänk på Ukraina”. Frasen implicerar att man endast kan förstå och tänka på Ukraina genom att tänka och tala ukrainska.

Den ryska språkgruppen har också under det senaste årtiondet försvagats påtagligt. Det visar en undersökning gjord av professor Oleksander Hrytjenko vid Centrum för kulturstudier i Kiev. Han är forskare inom cultural studie-traditionen och har forskat om landets tvåspråkighet, den politiska retoriken och motsättningar mellan etniska och språkliga grupperingar.

Enligt Hrytjenko beror försvagningen främst på att de ryskspråkiga oftare känner sig diskriminerade samt att man inte vill sammanblandas med en arrogant och dominant rysk kultur. ”Den överväldigande majoriteten inom det ukrainska samhället är tvåspråkig och kan därför delta (och gör det också), åtminstone som mottagare, i både rysk- och ukrainskspråkig kulturell verksamhet”, skriver Hrytjenko och konstaterar att ”det finns betydande skillnader mellan identiteter och attityder till och med mellan etniska ryssar i olika regioner”.

Den språkliga och kulturella identiteten är således inte homogen, och att tala om ukrainsk kultur och ukrainskt språk i total motsättning till rysk dito innebär att man skapar en felaktig och förenklad bild av det ukrainska samhället.

 

Språkets status i konstitutionen

Det råder även delade meningar om ukrainskan tjänat på att bli officiellt språk efter självständigheten 1991. Några hävdar till och med att språkets officiella status är lika diskriminerande som den diskriminering som ukrainskan tidigare utsatts för. Det är lätt att glömma att landets självständighet är ganska unik ur ett historiskt perspektiv. När landet år 2001 firade tio år av självständighet var det den längsta perioden av självständighet som landet någonsin upplevt och således även den längsta perioden som språket varit tillåtet i hela regionen.

Ukraina har sedan uppkomsten varit införlivat i andra stater. Polen, ottomanska riket, Litauen och habsburgska väldet är exempel på makthavare som styrt över ukrainskt territorium och dess språk. Den senaste införlivningen med Tsarryssland och senare Sovjetunionen satte djupa spår i landets kulturella och språkliga identitet. Ukrainskan var under stora delar av 1900-talet ett förbjudet språk. Stalineran innebar en hård russifiering, vilket förutom att språket förbjöds innebar en (tvångs- och frivillig) inflyttning av ryssar till området, för att “avnationalisera” ukrainarna.

I dagens Ukraina spelar konstitutionen en viktig roll för att befästa språket. I artikel 10 står det: “Statsspråket är ukrainska […] Det fria utvecklandet av, bruket av och skyddet för ryska och andra språk som används av nationella minoriteter i Ukraina är garanterat.”  Konstitutionen säger även att alla etniska, kulturella, språkliga och religiösa identiteter ska accepteras.

I de delar av Ukraina som helt domineras av ryskan har det höjts röster för att införa ryskan som myndighetsspråk. Dessa påtryckningar ledde slutligen till att presidenten i april 2006 påbjöd justitieministeriet att undersöka möjligheten att inrätta ryska som ett regionalt språk. Man kan därför hävda att Ukraina har en mångkulturell konstitution, där man är medveten om landets mångfacetterade befolkning. Men som tidigare nämnts finns det motsättningar mellan de två stora språkgrupperna. En intressant fråga är hur de intellektuella i Ukraina ser på situationen. Grannen i öster har en långt mer utarbetad och fungerande infrastruktur för sin kulturella och språkliga identitet. Hur påverkas de ukrainska intellektuella av detta och hur ser de på språkets situation?

 

Ingen infrastruktur på bokmarknaden

Kulturjournalisten Katarina Botanova är en av de mest inflytelserika kulturdebattörerna i dagens Ukraina. Botanova ligger bakom webbplatsen “Znayu!” (Jag vet) som är ett humanistiskt initiativ för att påverka Ukrainas demokratiska utveckling. Hon är även en av centralfigurerna i det internationella webbprojektet www.poetryinternational.org. När jag frågar Botanova hur hon ser på situationen för den ukrainska litteraturen, suckar hon ljudligt och lutar sig över bordet för att ge eftertryck åt sina ord. Hon ger en krass bild av Ukrainas litterära scen. Språket är eftersatt och har ingen status i vare sig dagens Ukraina eller internationellt. Ryska böcker, romaner, poesi och facklitteratur, strömmar in i landet. Att ukrainskan varit förbjuden under lång tid har förhindrat uppkomsten av duktiga och intressanta författare. Under de senaste åren har dock författarskaran växt, men den eftersatta förlagsbranschen gör det svårt för dem att nå en större publik.

– Den politiska eliten stärker språkets officiella status, eftersom det gynnar deras politiska syften, men att understödja språket så det utvecklas och förstärks verkar inte intressera. Kultur är något som man inte prioriterar i Ukraina, säger Botanova. Politikerna har inget intresse av att satsa på samtida kulturyttringar. Det är möjligt att man tycker att den nationella identiteten bättre främjas av historisk kultur, men man satsar knappt på den heller. Jag tycker att det är katastrofalt att man inte ser hur viktigt det är att understödja den litterära scenen. Hur tror de att vi ska klara av att skapa en nation utan en kulturscen och en kulturscen utan en fungerande litteratur?

Evgeny Fedtjenko, rektor på Journalisthögskolan vid Kiev-Mohyla-universitetet, bekräftar Botanovas påstående om att det publiceras för lite ukrainsk litteratur, tidskrifter och tidningar.

– Jag får hit studenter som aldrig har läst en roman på ukrainska. Avsikten med utbildningen är ju att de ska bli den språkliga eliten och förmedla nyheter och analyser. Hur ska de kunna göra det utan läserfarenheter på sitt eget språk? Den eventuella ryskspråkiga minoritetens utsatthet är ett ryskt hjärnspöke som har litet eller inget samband med verkligheten. Moskva har medvetet förstärkt och utnyttjat denna vanföreställning. Det är det ukrainska språket som är på väg att tvina bort, avslutar han.

Det är uppenbart att förlagsbranschens infrastruktur är dålig i Ukraina. Vladimir Petrov, fritidskonstnär, novellist, dramatiker och till vardags forskningsledare vid Bogoljubovinstitutet för teoretisk fysik, menar att ett av de största problemen för Ukrainas kulturscen är att huvudstaden Kiev endast har fyra bokhandlar, medan man för 10 år sedan hade runt 160 stycken.

Utarmningen av den litterära scenen är fundamental och han beskyller införandet av ukrainskan som officiellt språk för det. Ukrainskan har ingen litterär tradition och inget litterärt uttryck. Samtidigt försöker byråkrater och politiker marginalisera ryskan genom att stifta lagar som begränsar användningen av språket. Den ryska litteratur som säljs är dessutom inte god litteratur utan endast populistisk skräpkultur, avslutar han.

 

Motstridiga bilder

På Centrum för samtida konst pågår en utställning till minnet av Tjernobylkatastrofen. Det är svalt innanför de tjocka stenväggarna. Chef för centret är Julia Vaganova. För henne är det självklart att ukrainsk konst tillhör en europeisk kontext, och att språket är en viktig beståndsdel i den självbilden. Den ukrainska konsten håller på att distansera sig alltmer från det ryska kulturarvet och den samtida konstscenen har en viktig roll i den processen, menar Vaganova.

Hon berättar om en samlingsutställning som sammanställts av centrets tidigare chef Jerry Ouch på Ukrainska institutet för modern konst i Chicago. De konstnärer han valde var födda på 1970–80-talet. De valdes främst för att de var för unga för att ha varit verksamma innan landet blev självständigt 1991. Hans avsikt var att fånga upp en ny ung konstscen som skiljer sig från den sovjetiska konstnärliga diskursen.

Vi tittar i foldern som trycktes till utställningen i Chicago och Vaganova pekar på en målning av Kseniya Hnylytska (född 1984) som har titeln “Vibraj mene” (Ta mej). Målningen föreställer en traditionell ukrainsk blus, med puffärm och brodyr, med smutsfläckar som om någon trampat på den och texten “Vibraj mene” tryckt på bröstet.

Enligt Vaganova är konstverket utfört i en västerländsk tradition. Jag tittar på målningen och frågar henne vad som är västerländsk konsttradition i denna målning. Vaganova medger att beteckningen västerländsk konsttradition är vag, men hävdar att konstnärer inom rysk samtidskonst inte är så spetsiga i sin kritik av samtiden och omvärlden. Jag invänder att det finns flera ryska konstnärer som arbetar med en liknande kritik, såsom “The Blue Nose Group” eller “Pop-grafika”.

– I Ryssland har det alltid funnits oppositionella som arbetat med att kritisera makten, säger Vaganova och skakar på huvudet. De arbetar på ett annat sätt med en folklig, burlesk ironi. De unga ukrainska konstnärerna arbetar inom en annan kontext och med andra frågor.

Vaganovas åsikt står däremot inte oemotsagd. Konstnären Dima Filatov, vars ord inledde artikeln, menar istället att polariseringen mellan öst och väst är överdriven, och att detta även gäller för konsten. Han tar Kandinsky, Chagall och Malevitj som exempel. Kandinsky var från Moskva medan Chagall kom från Vitryssland och slutligen Malevitj från södra Ukraina. De är konstnärer som haft framgång både i väst och öst. Deras arbetsmetoder och konstnärliga frågeställningar är visserligen olika men ingår i ett universellt mönster, inte i ett lokalt ryskt, vitryskt eller ukrainskt.

Det är alltså motstridiga bilder som målas upp för mig, och jag vänder mig till Oleksander Hrytjenko för att få vägledning. Han tar emot mig i sitt arbetsrum beläget i det gamla klostret i stadsdelen Petjersk. Över en kopp te diskuterar vi hur (och om) synen på landets tvåspråkighet har förändrats sedan den orange revolutionen.

Hrytjenko nickar instämmande till uppgifterna att det ukrainska språket är underrepresenterat på bokmarknaden och i tidskrifts- och tidningsproduktionen. Språket är viktigt för den nationella identiteten, säger han. Kanske i synnerhet för ett ungt land som Ukraina. Hrytjenko är ändå mer osäker på om han vill utmåla ukrainskan som förlorare. Det finns mycket som tyder på att situationen har förbättrats, säger han och betonar att det råder större osäkerhet kring ryskans och andra minoritetsspråks ställning i framtiden.

Jag berättar att flera jag träffat har betonat den kulturella skillnaden mellan ukrainsk och rysk kontext. Men när jag undrar hur han ser på Ukraina, som en del av väst och Europa eller som en del av den ryska diskursen, blir hans tystnad lång. Slutligen ger han mig ett snett leende:

– Både och, men samtidigt ingendera. Jag skulle vilja säga så här, att myten är det som styr Ukrainas position. Myten om att vi tillhör Europa eller tillhör en rysk kulturkontext. Det är det som markerar vår plats i världen. Vad vår president eller vårt parlament gör nu är nästan ovidkommande. Myten om att Ukraina är en del av Europa återupplivades under den orange revolutionens dagar, men är knappast ny. Redan under 1800-talet fanns det sådana idériktningar. Ännu har vi inte kommit dit. Den här typen av förändringar går mycket långsamt och sker med olika hastigheter på olika nivåer. Det viktiga är inte om Ukraina tillhör en europeisk eller rysk kontext, utan vad vi gör med vår kontext! Vi måste respektera varandra och skapa ett fritt och demokratiskt samhälle. Ibland tror jag att diskussionen om var vi befinner oss kontextuellt hindrar en gynnsam utveckling i den riktningen. Jag tycker det är viktigare att vi funderar på språket och att vi tillåter en språklig mångfald i Ukraina. Inte för att bevisa att vi är en del av Europa, utan för att förstärka vår demokrati, avslutar han.