Rivjärnet

Du minns hur din mor, Jokasta,
Kom tillbaks från svinstian med ett djupt sår i handen.

I smärtans galenskap öppnades ett fönster.
Hon trädde ut ur sin kropp om och om igen.

Du minns hur din förskräckte far lade om den,
Hur kanterna på bandaget färgades rött under flykten.

Nu är rivjärnets viskning din. Världen suddas ut.
Äppelklyftan blir allt mindre, men vem är till för vem?

Är du inte bara ett redskap för äpplet i din hand?
Tyst river det dig inom sig självt, en mogen buddist, idared samsara.

När det försvinner dig öppnar du ögonen som din mor,
Den gången, på andra sidan såret.

Russin

Vems blodådror, vems kärlek, vems spår,
Vems tid har pyst ut genom russinens skrynklor.

Kalla frön från gångna somrar. Du äter och äter dem.
Som om du åt guds fingertoppar som håller uppe allt.

Ihopskrynklade till åldringarnas fullständiga underdånighet.
Som en handfull pensionärer på en kyrklig utflykt.

De reser sig från bordet och störtar mot din himmel.
Hela klasen reser sig. Sannerligen är den uppstånden.

Vems vener, vems rädslor, vems spår,
Vems harklingar sväljer du i russinens skrynklor.

De åldriga fingrarna griper dig inifrån,
De kväver dig tills du spottar fram deras namn.

Puppan

Fjärilens ökande närvaro inuti
Fyller den inte med skräck.
Som något slags religiös fanatiker hänger den i sin lilla kokongvärld
Och den i en annan, större kokong.
Genom den går du hemåt.

Dina hurtiga steg ser ut att sätta tydliga spår i tiden,
Men i verkligheten känner du bara igen de knappnålar,
Som på väggen genomborrar
körsbärsfuks, amiral och påfågelsöga
Din okunnighet bara växer.

Hur många kokonger omger den sista?
När dör sekunderna?
I vems dröm uppstår molnen?
Är det då alls inte troligt att vi
En gång skall få flyga iväg, helt försumbara?

Gemet

Förvirrad lägger du undan bladet.
Först nu märker du det rostiga märket efter gemet.
Ett spiralformat tecken för vägen inåt.

Som en osynlig tråd höll det samman världens trasor.
Värmde dig, ihopkurad så där. Som ett foster.
Som en snigel. Som en kropp i en massgrav.

Dess syfte är inte att ge eller ta från världen.
Det är ingen skapare, det lilla gemet. Det ger bara upphov till beröring.
Någon har tagit bort det. Vem, varför – det vet du inte.

Inte heller hur många blad som gått förlorade.
Du för fingret över avtrycket och börjar läsa på nytt.
Framför dig öppnas ett rum i rummet i rummet.

Denna dikt har inget slut.

Ljuset

När någon dör, och det varken är dag eller natt.
Och varken du eller han är närvarande. Varken här eller där.
Det flammar till lite grann ovanför gasspisen.

Anspråkslöst. Och det varken lever eller har dött,
Det du vakar över täckt med din hand.
Det frågar inte, det ger inga svar.

Det är inte på det godas sida. Det är inte på det ondas sida.
Det känner varken till lögner eller sanningar eller mening och
meningslöshet.
Det är inte framtiden och inte det förflutna.

Det finns och existerar samtidigt inte. Utan att det är eller inte skulle
vara du.
Utan att det inte skulle vara sig självt eller något annat.
Varken luft eller eld. Varken ljus eller flamma.

Varken avgrund eller hopp. Varken ja eller nej.
När någon dör, har någon ännu inte dött.
Det har krupit ner längs veken och in i sig självt.

Du sträcker dig efter det och släcker det.

 


Aleš Šteger är född 1973 i Ptuj nära ungerska gränsen i dåvarande Jugoslavien och är i dag bosatt i Sloveniens huvudstad Ljubljana. Tingens bok (Knjiga reci) är Štegers senaste och fjärde diktsamling. Han debuterade som 22-åring med Sahovnice ur (Timmarnas schackbräden) och har sedan dess kommit att bli en av den nya slovenska lyrikgenerationens främsta röster. Han har översatts till bl.a. tyska, franska, engelska, ungerska och kroatiska. På svenska har ett fåtal dikter av honom tidigare publicerats i Ord & Bild och Pequod. Tingens bok utkom i oktober i år på Rámus förlag, www.ramus.nu.

 

Aleš Šteger

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.