959
Steg för steg bygger Hoffman upp stämningen tills den blir nästan outhärdligt spännande. Det går rysningar längs ryggraden, fastän man påminner sig själv om att detta är fiktion. Trots att berättelserna är korta, hinner man läsa in mycket i själva händelserna. Kanske det är just här Hoffmans skicklighet finns, hon kan koncentrera den korta berättelsen till det väsentliga och avsluta i tid.
Allra bäst tyckte jag om Torggrottan, som handlar om en kvinna som en sen kväll skall parkera sin bil i en stor, tyst parkeringshall i Vasa och där blir förföljd av en Dodge och har svårt att hitta ut igen. Efter att ha läst den är sinnena på spänn varje gång jag parkerar bilen i parkeringshallen i vårt hus, också dagtid. Fångad blev jag också avHjortronmossen, Gården och Tarralea.
Pojken i dimman är en bok för unga och vuxna läsare. De korta berättelserna kan avnjutas en och en eller slukas efter varandra. Men som sonen konstaterade, kanske man inte vill läsa dem precis innan läggdags.
De korta berättelserna kan avnjutas en och en eller slukas efter varandra, men man vill kanske inte läsa dem precis innan läggdags.
Ibland måste man se sig besegrad av sin tonåriga son. Det hände mig senast när jag en söndagskväll satt i soffan och läste Yvonne Hoffmans bok Pojken i dimman och andra skymningsberättelser. Sonen dråsade ner bredvid mig i och frågade vad jag läser. Jag visade honom boken och sa att det här är en spännande bok som också han kunde läsa. Bara för att en stund senare upptäcka att jag hade börjat lösa sudoku och han satt fördjupad över boken. Hur gick det så här?
Yvonne Hoffman är i sitt element när hon berättar skymningsberättelser. De är inga traditionella spökhistorier, utan oförklarliga, kusliga händelser, som inträffar i en vardag var som helst. Hoffman behärskar spänningsskapandets olika moment. Berättelserna utspelar sig i situationer och miljöer, som i vårt undermedvetna ofta förknippas med rädsla, såsom övergivna hus och herrgårdar, källare, kyrkor, tomma parkeringshallar, öde skogar och mossar. Det kan vara natt eller dimma. Svarta kråkor skrämmer och smygande ljud och otydliga varelser närmar sig. Kyrkklockor spelar av sig själva. Geografiskt förflyttar berättelserna sig från Lappvik över Vasa och Visby till Tasmanien.
Yvonne Hoffman är i sitt element när hon berättar skymningsberättelser. De är inga traditionella spökhistorier, utan oförklarliga, kusliga händelser, som inträffar i en vardag var som helst. Hoffman behärskar spänningsskapandets olika moment. Berättelserna utspelar sig i situationer och miljöer, som i vårt undermedvetna ofta förknippas med rädsla, såsom övergivna hus och herrgårdar, källare, kyrkor, tomma parkeringshallar, öde skogar och mossar. Det kan vara natt eller dimma. Svarta kråkor skrämmer och smygande ljud och otydliga varelser närmar sig. Kyrkklockor spelar av sig själva. Geografiskt förflyttar berättelserna sig från Lappvik över Vasa och Visby till Tasmanien.
Steg för steg bygger Hoffman upp stämningen tills den blir nästan outhärdligt spännande. Det går rysningar längs ryggraden, fastän man påminner sig själv om att detta är fiktion. Trots att berättelserna är korta, hinner man läsa in mycket i själva händelserna. Kanske det är just här Hoffmans skicklighet finns, hon kan koncentrera den korta berättelsen till det väsentliga och avsluta i tid.
Allra bäst tyckte jag om Torggrottan, som handlar om en kvinna som en sen kväll skall parkera sin bil i en stor, tyst parkeringshall i Vasa och där blir förföljd av en Dodge och har svårt att hitta ut igen. Efter att ha läst den är sinnena på spänn varje gång jag parkerar bilen i parkeringshallen i vårt hus, också dagtid. Fångad blev jag också avHjortronmossen, Gården och Tarralea.
Pojken i dimman är en bok för unga och vuxna läsare. De korta berättelserna kan avnjutas en och en eller slukas efter varandra. Men som sonen konstaterade, kanske man inte vill läsa dem precis innan läggdags.
Susanne Ahlroth
