Det blåser kalla vindar i ett slutet Europa. De främlingsfientliga och rasistiska högerrörelserna har vuxit sig starkare än någonsin tidigare efter andra världskriget. Den parlamentariska delen av dessa rörelser har nått framgångar i val i länder som Frankrike, Italien, Belgien, Danmark och Norge, för att inte tala om utvecklingen i östra Europa. I Sverige verkar också Sverigedemokraterna bli allt större.

 

Förutom dessa till synes rumsrena partier finns det i deras grannskap en mängd extrema och våldsfixerade grupper – nazistiska och liknande. Dessa grupper har inte något större politiskt inflytande, men deras våld kan drabba enskilda individer och grupper hårt och befäster samtidigt normalitetens gränser. På en kort tid har man kunnat läsa om många högerextremistiska hatbrott i Sverige, riktade mot homosexuella, invandrare och vänsteraktivister. I jämförelse med dem verkar t.ex. Sverigedemokraterna som ett moderat alternativ, men gränsen mellan dessa våldsamma grupper och de parlamentariska partierna är inte skarp. Det är inte längre tabu att föra fram främlingsfientliga eller diskriminerande tankegångar.

Om man vill analysera högerradikalismens framgångar måste man dels iaktta förutsättningarna; hur den sociala och politiska situationen ser ut, som gör att många lockas av dessa rasistiska tankegångar och här kommer man in på den nyliberala nedmonteringen av välfärdsstatens skyddsnät. Människorna känner sig osäkra och söker syndabockar. Man kan inte heller förtränga insikten att hela den ekonomiska världsordningen bygger på och reproducerar rasism. Dels bör man undersöka de ideologier som lever i den främlingsfientliga och sexistiska högermiljön. Det gör man i den av Mats Deland och Charles Westin redigerade boken Brunt! – Nationalistisk & nazistisk mobilisering i vår närmaste omvärld under efterkrigstiden. Man försöker här ge en inblick i de rasistiska, nationalistiska och nazistiska rörelserna som nu finns mitt ibland oss. Jag tror att det finns skäl att ta bokens texter på allvar, så att vi vet vad vi har att kämpa mot.

I den här textsamlingen samsas forskare, journalister och aktivister i sina strävanden att kartlägga det rasistiska fältet i Sverige, Danmark, Tyskland och USA.

Då man talar om närområden är det alltså inte så bokstavligt. Bokens första kapitel, som är skrivet av Mattias Gardell handlar om vitmaktrörelser i USA. Det är också ett av bokens intressantaste kapitel, där mängder av fakta kombineras med teoretisk förståelse. Gardell visar att man inte kan använda sig av en endimensionell höger-vänster modell för att förstå dagens politiska karta.

Högersocialism

Det rasistiska högerfältet är allt annat än homogent och där förs en ständig och aggressiv kamp om hegemoni. Lika aggressiva som man är utåt är man också inom den egna miljön. Många av de tankegångar Gardell visar upp från USA och Toralf Staud från Tyskland verkar för utomstående närmast förryckta. Men, det finns också trådar in i det ”normala”. Ofta är de farligaste rörelserna just de som hyllar en extrem normalitet; ett ”vi” som omfattar endast vita, heterosexuella män och de heterosexuella vita kvinnor dessa män skall försvara (med eller mot deras vilja). Den här normaliteten syns också hos de partier som brukar kallas ”populistiska”. De frodas i ett landskap där man kämpar mot moskébyggande och islam, homosexuellas rättigheter och flyktingmottagande, eller bland fotbollshuliganer och i andra manligt homosociala miljöer. De mera extrema dras sedan ofta in i politiska grupper via vitmaktmusik och symboliska minnesdagar, som t.ex. Salemmarschen och nationaldagsfirandet i Sverige.

Liberalerna brukar ofta påstå att vänster- och högerextremister påminner om varandra och att de bör bekämpas på samma vis. Gardells modell visar att det här är struntprat. Man kan ändå inte bortse från att det finns vissa punkter där ideologierna tangerar varandra. Ett av de misstag man kan göra är att se nazister och fascister som utomjordingar, någonting totalt främmande. De lever i samma samhälle som vi (vilka vi?) och drar sina ideologiska slutsatser utifrån samma kapitalistiska verklighet.

Somliga grupper kan därför på vissa sätt likna delar av vänstern. De kan till synes vara mot kapitalismen och för folket, men för dem är begreppet folk införstått med en rasgemenskap. Man kan kombinera socialistiska ideal med nationalistiska tankegångar på ett homogent folk och få fram en slags renrasig socialdemokratisk välfärdsstat. I många av de mera populistiska partierna vurmar man ofta för en nostalgisk återgång till folkhemmet, som man anser att förstörts av alla invandrare. Det är alltså det ”egna” folket man betonar i begreppet folkhem. Det nationalromantiska folket är fundament i många av dessa rörelser. Därför hatar man alla hybrider, som blandäktenskap och mångkultur, samt naturligtvis marxister, syndikalister och anarkister som hyllar internationalismen. Vad kan i en nationalists öron låta vidrigare än att arbetarklassen inte har något fosterland.

Andra rörelser kan närma sig gröna tankegångar eller konservativa, extremliberala osv. Den klassiska antisemitismen är inte heller med hos dem alla. I många fall har antisemitismen gett vika för anti-islam, eller utlänningshat i allmänhet. Somliga är fundamentalt kristna och andra hatar kristendomen. En del vill stärka statens makt, medan andra ser staten som ett utryck för ZOG (den sionistiska ockupationsregeringen).

Förutom normaliteten finns det ett annat fenomen, som det brukar talas tyst om – förbindelserna till statsmaskineriet och säkerhetstjänsterna. Mats Deland skriver om Natos och CIA:s hemliga arméer i Europa efter andra världskriget – terrorgrupper med många liv på sina samveten. I kampen mot ”kommunismen” var man redo att samarbeta med gamla nazister och utbilda nya. I många fall har dessa grupper idkat terror för att svartmåla vänstern.

Obesvarade frågor

Redaktörerna för Brunt! är naturligtvis medvetna om, att uppgiften att kartlägga den extrema högern är enorm. Det blir naturligtvis endast fråga om att ge en skymt av vad det handlar om. De flesta av artiklarna är utmärkta, men ett par av dem skulle bättre passa in i något annat sammanhang. Trots att det är ett späckat paket, finns det självfallet mera att önska sig. Många frågor behöver ännu besvaras. Vad innebär det ökande antalet kvinnor i dessa tidigare homosociala grupper och hur ser sambandet mellan den ryska staten, KGB och de nazistiska grupperna i Ryssland ut. Alla frågor kan inte besvaras i en bok, så vi får vänta på flera. Det är inte heller något lätt forskningsområde. Grupperna är slutna och det är därför ofta antifascistiska grupper som AFA och liknande, som vet mest om dem. Därför är det också AFA Dokumentation som skriver om de nya organisationsmodellerna bland svenska nazister.