”Som fackföreningar är vi övertygade om att Bali kommer att markera början på en ny och mer ambitiös social förändringsprocess, där våra kollektiva hjärtan och hjärnor måste trakta efter att rädda vår planet på grundval av solidaritet”.

Så vackert och pompöst uttryckte sig den internationella reformistiska fackföreningsrörelsen ITUC i sitt uttalande inför klimatförhandlingarna på Bali. Uttalandet markerar, om inte annat, att fackföreningsrörelsen äntligen tar klimatfrågan på allvar; för första gången agerar en stor facklig delegation lobbyister vid FN:s klimatförhandlingar, sida vid sida med de affärsintressen som noggrant intervenerat i processen sedan 1990-talets början. De krav ITUC ställer sig bakom är också rejäla: En temperaturökning på högst två grader och en global utsläppsminskning på 85 procent till år 2050. Att jämföra med exempelvis EU:s mål om att minska globala utsläpp med 50 procent till 2050, med förödande konsekvenser för natur och samhällen. Och då räknas ändå EU som klimatprocessens ”good guys”.
Värt att notera är hur ITUC tydligt sammankopplar omsorgen om planeten med social rättvisa. De föreslår att sysselsättning, inkomstfrågor och åtgärder mot fattigdom sätts i centrum för FN:s diskussioner. Samtidigt bejakar de marknadslösningar som utsläppshandel och den mekanism som möjliggör för rika länder att genomföra ”sina” utsläppsminskningar i fattiga länder.
Om alla politiska riktningar ser klimatkrisen som ett tillfälle att lansera sina egna förutbestämda lösningar är ITUC inget undantag: Välfärdskapitalism ska rädda klimatet, på samma sätt som liberaler litar till rena marknadsmekanismer och socialister föreslår planering och styrning. Som maktförhållandena ser ut i världen är det hittills marknadslösningar som dominerar, men som var och en kan se fungerar det inget vidare: utsläppen ökar snabbare än någonsin, och tidpunkten då det är för sent att rädda planeten närmar sig raskt.
Att social rättvisa förs in i förhandlingarna är helt enkelt en förutsättning för att klimatfrågan ska kunna lösas. Världens fattiga människor och länder kommer inte att sluta öka sina utsläpp om de inte ges andra möjligheter till ekonomisk och social utveckling. Så enkelt är det.
Så trots ITUC:s många brister är det ytterst positivt att det organiserade arbetet nu kliver in som en tung aktör i klimatförhandlingarna och betonar radikala utsläppsmål, gröna jobb och global rättvisa. Förhoppningsvis stannar engagemanget inte bara i byråkratin. Fackföreningsrörelsen har som ingen annan möjligheter att väcka och koordinera ett gräsrotsengagemang på arbetsplatser och i bostadsområden. Även mer radikala fackföreningar har börjat vakna i klimatfrågan; i Storbritannien ordnas i februari nästa år en klimatkonferens som samlar fackliga gräsrötter, bland annat från det progressiva transportfacket RMT. Sydkoreanska KCTU, lantarbetarrörelsen Via Campesina och flera indonesiska arbetarorganisationer kommer tillsammans med bland annat Attac och Jordens Vänner att organisera ”Solidarity Village for a Cool Planet” – en samlingspunkt för alla som ”tror att den globala uppvärmningen inte kan tacklas av marknadslösningar och nyliberalism”, utan att det krävs ”grundläggande förändringar i hur vi producerar, idkar handel och konsumerar”.
Så sant som det är sagt.