Poeten Sonja Åkesson hade behövts idag. I sina nyenkla och konkretistiska språkspel bände hon i sprickorna mellan veckotidningsdröm och monoton hemmafrutillvaro, skriver Tomas Löthman.

Det fanns något blont folkviseljuvt hos Sonja Åkesson, men också något nervigt, neurotiskt. Hon hörde till den generation som tog folkhemmet för givet men underkastade det sin skarpa begabbelse. Hon var feminist före feministerna, ironiker bland 68-årens samhällssarkaster, nyenkel och konkretist, mycket ensam outsider och ändå den som brukar avbildas i dörren till en psykedeliskt målad buss med författarkolleger på väg till litterär turné i skolor, industrier, fängelser och ålderdomshem.
Hon var nästan lika folkkär som Monika Zetterlund, och nu ägnas hon en mycket energisk genomgång av litteraturvetaren Amelie Björck: Sonja Åkesson.
Sonja Åkesson hade behövts idag. Både i sitt nyenkla och sina konkretistiska språkspel med maken Jarl Hammarberg-Åkesson bände hon i sprickorna mellan veckotidningsdröm och monoton hemmafrutillvaro efter bondesamhället. Jag tror hon tydligast av alla pekade på detta kvinnoliv som blivit omöjligt sedan familjen flyttat in i moderniteten:

I Hässelby, Jorden, går en pilotfru
och vet inte varför hon gråter.
Himlen var hög här, i skymningen,
En fjärran sorg
Och mänskorna är som bortkastade.

Björck gör större sak av hennes konkretism än av nyenkelheten. Hon idkar identifikatorisk läsning som inte sällan blir en poesi i sak: ”Så låter hon sig övermannas av livets osnarfagra kaos: alla bussar, odiskade koppar, allt damm som fastnat i kladd, alla människor som pratar och snyter sig utan att lyssna på varandra. Hon sätter sig på den gröna bänken och är en kappa, en suck, ett ting bland tingen”.
Modernismen älskar ordets symbolfunktion, konkretismen har lessnat. I språkmaterialismen blir orden mer och mer avladdade och föreställer bara sig själva i spel. Sonja inledde sin resa från gotländska järnvägens knutpunkt i Havdhem i sällskap med Erik Lindegren och Edith Södergran och ”frostens spröda diadem”, så hon prövade allt redan i Glasveranda. Men hon leddes in mot den ”lakoniska uppgivenheten och energiska pratsamheten” i genombrottssamlingen Husfrid (1963) av många i tiden: hänvisar själv till Leif Nylén, Lasse Söderberg, Öyvind Fahlström, Göran Palm, Erik Bäckman, Elisabet Hermodsson, Tore Berger, Reidar Ekner, Göran Printz-Påhlson, Elsa Grave, Åke Hodell, Sandro Key-Åberg, Walt Whitman, Ferlinghetti, Ginsburg.
Snart klarar hon sig utan manlig eskort. Skrev visserligen tillsammansdikter med maken Jarl Hammarberg där han var mer konkretist, hon mera nyenkel men redan sin egen. Torsten Ekbom skrev om Ute skiner solen (1965): ”Hennes dikt hör till den fulaste i landet och den blir bara fulare”, vilket på den tiden var högsta beröm. ”Fulhet” var uppror mot poesitraditionens finhet och anspråk.
Hon gjorde så mycket under sina få år – ledde själv skrivarkurser, besökte fängelser, följde Stig Sjödin till Sandvikens Jernverk och skrev om det glödande järnet ur kvinnoperspektiv, uppträdde på ljudkonstfestivaler, skrivarkurser, Författarcentrum, ställde ut collage på höstsalongen i Halmstad, skrev pjäser, fick dikter tonsatta och LP-utgivna… you name it.
Hon var absolut sig själv i en tradition som lessnat på bara modernism. Hon föll och hon lämnade över, som Björck visar, till Linda Skugge, Göran Greider, Lisa Nilsson, Lina Ekdahl, Anna Jörgensdotter, Bodil Malmsten, Kristina Lugn, tidsriften OEI som nyss kulminerat med 600 sidor.
Så hon må ha känt sig ensam men fick dubbla tillhörigheter: till en poetisk tradition. Och till ett folk som nyss lämnat provinsen för en rikare, men större… tomhet.


  • Amelie Björck: Sonja Åkesson, Natur & kultur, 2008
  • Sonja Åkesson levde 1926-1977. Fullständiga samlade verk saknas, men Sonja Åkessons Dikter (Bra Lyrik, 1986) innehåller mycket och Jenny Tunedals Vara vit mans slav (Norstedts, 2006) är ett personligt urval som visar på hennes mångsidighet.

Tomas Löthman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.