När jag dagen efter dödsskjutningarna i Kauhajoki ska skriva en popkulturkolumn som skulle ha handlat om hjältar och skurkar i westernfilmer blir dådet i den österbottniska staden det jag i stället försöker forma mina tankar kring. Det är några aspekter på det som har hänt som jag ska fokusera på, några nyckelord som jag hoppas att det går att fundera vidare kring.
Det första är ordet berättelse. Det är uppenbart att den unge mannen vill säga något med sitt dåd, att han planerat det, levt sig in i en roll. Rollen kunde kallas en copycat-investering i det som hände för ungefär ett år sedan i Jokela. Det finns en rad faktorer som binder samman de två händelserna; förövarens ålder, civila status, kön, aggressivitet, mediala intressen, och inte minst ”nietzscheanskt” inspirerade förvillelse, som jag skulle kalla det.
Berättelsen synes handla om en man som är själva inbegreppet av ordet vanlighet i ett finländskt sammanhang. Han är som vem som helst, en i mängden, väcker ingen uppmärksamhet, slinker till och med igenom polisens check dagen innan morden. Det tycks handla om en ”Jedermensch ein Übermensch”-filosofi (begreppet finns hos mediekritikern Thomas de Zengotita) som frapperande ofta drabbar arga, unga män som står på gränsen till vuxenlivet, men som känner ett intensivt psykiskt illamående, som väl bottnar i problem med självsynen, som i sin tur kamoufleras med fantasier om en omnipotens.
Med andra ord: det finns ett färdigt manuskript till detta, ett som förövaren antagligen mentalt övat in en längre tid. Avsikten? Ett slags självmord, en berättelse som ger effekt, som skapar synlighet, ett nyckelord i dagens samhälle, något alla ungdomar i dag tycks eftersträva, antingen det sedan sker i Idols eller som här i en morbid variant av Andy Warhols gamla kliché att vara kändis i 15 minuter. Världskändis i media för någon timme.
Hatet som riktas mot personer ur den grupp förövaren kommer ifrån, gärna också mot någon person som företräder auktoritet av något slag, och mot symboliskt signifikanta platser, som skolor, köpcentra, kyrkor och liknande, skapar en speciell, om filmestetik påminnande kontext, ett slags explosivitet som liknar en rökgasexplosion, en förtätning av den psykiskt-mentala stämningen/spänningen, en explosiv berättelse som handlar om ett slut, död, lidande, mörker. Både ett slags hämnd på samhället och en personlig exit som skapar vågor av uppmärksamhet.
Berättelsen handlar också om finländskhet, finländsk ångest, om problem med självbilden, någonting som löper som ett mörkt, underliggande stråk genom Finlands framgångsberättelse som ett av världen modernaste, mest högteknologiska länder.
Forskare som Juha Siltala, Matti Peltonen, Satu Apo, Risto Alapuro med flera har analyserat olika aspekter av de här envist kvardröjande känslokomplexen. Känslor av otillräcklighet och dålighet. Finland, världens toppnation vad gäller skolframgångar, är också i topp vad gäller skolmobbning, alkoholism, självmord, depressioner.
Anomi, det gamla, beprövade ord som Émile Durkheim myntade för att beskriva processer och tillstånd av obalans i ett snabbt föränderligt samhälle, tror jag också kan hjälpa en att förstå den kulturella logik som finns här. I en värld där de stora berättelserna havererat, där Gud så att säga retirerat från scenen, där den design vi är delar av skapat en illusion av ett allseende öga, en allestädesnärvaro, är klonen, copycaten, spegelbilden det enda som till sist syns. Ett slags Frankenstein-mardröm, som de Zengotita kallar det.
Sven-Erik Klinkmann
