För ett par veckor sen hade jag date med staten och kapitalet. Vi satt, om inte i samma båt, så åtminstone i samma studio: Krister Ståhlberg (kapitalet) och Carl (Calle) Haglund (staten). Stämningen var aningen spänd. I en insändare i Hufvudstadsbladet hade juristen Lars D. Eriksson och jag ställt några frågor, kanske pinsamma, kring Kulturfonden och gratistidningen Papper. Haglund startade Papper 2005 och sålde i fjol namnet till Konstsamfundet (som också ger ut Hbl, Volt och tre lokaltidningar). LDE och jag hade undrat varför firmans bokslut inte offentliggjorts, som lagen kräver, förrän långt efter försäljningen. Haglund svarade i Hbl, utförligt: det berodde på ”en lapsus”, internt hade fonderna nog fått all behövlig redovisning, det var bara att fråga.

Jag föreställer mig scenen: ”Hallå fonderna, har ni möjligen gett en massa pengar utan redovisning? Inte? Så bra då!”

Framför allt hade vi ifrågasatt Haglunds dubbelroll som dels VD för Papper, dels viceordförande för Kulturfondens delegation, som beviljade Papper understöd på sammanlagt 77 000 euro under 2005–2007. I sitt svar framhöll Haglund att han jävat sig under behandlingen och att också andra fonder och stiftelser hade understött. På annan plats i Hbl kunde vi dessutom läsa att Haglund övervägde att polisanmäla vår insändare för ärekränkning. Nerverna har varit en smula spända inom SFP den senaste tiden.

Barbara Savolainen hade satt som rubrik ”Styrs de finlandssvenska fondernas utdelning av bäste broder-principer?”. Självklart förnekade mina två meddebattörer energiskt alla såna lumpna misstankar. Men jag var nöjd att frågan alls ställdes. Medan jag satt och undrade om det stod en polis med handklovar utanför studiodörren hörde jag Haglund förklara att folk väldigt ofta jävar sig på Kulturfondsdelegationens möten, eftersom nästan alla har någon fru eller släkting eller fot med i något projekt. Ståhlberg sekunderade: ”Svenskfinland är litet”.

Jag tyckte att Haglunds bild av fondmöten där det springs ut och in genom dörren stup i kvarten var väldigt rolig, men jag misstänker att jag inte lyckades förklara det komiska för de andra.

Samma vecka hade jag på Ikaros nätsida läst att man nu hade publicerat sin 100:de skribent. Ikaros hör säkert till de minsta och exklusivaste kretsarna i Svenskfinland. Ny Tids medarbetarnätverk måste vara många gånger större. Lägg därtill alla de andra seriösa tidskrifternas. Samma vecka hade jag också råkat hamna på ett informellt möte där ett tjugotal garvade kulturarbetare och konstnärer diskuterade vad som bör göras. Jag kände högst hälften av dem från förut. I väskan hade jag den färska antologin Replik, där ungefär lika många teateraktivister diskuterar konst, institutioner och fria grupper. I bokens slut listas 40 föreställningar från det senaste decenniet. Hur många pjäser kan ha satts upp totalt? Fem eller tio gånger flera? Multiplicera med antalet inblandade i varje produktion och du har (också när du minuserat dubbleringarna) en hel drös med namn. Är kretsarna små? Vilka kretsar?

Observera också att det här var mitt första möte någonsin med kulturfondsdirektör Ståhlberg och statssekreterare Haglund. Svenskfinland är tillräckligt stort för att hysa ett antal sins­emellan helt åtskilda världar. I Fondernas värld tycks det vara trångt, man trampar varandra på tårna. Där är dom ständigt jäviga. Jag kom att tänka på titeln på Eva-Stina Byggmästars senaste diktsamling: Men hur små poeter finns det egentligen.